Annons
Föregående Nästa

Hon kämpar för ett jämställt näringsliv

Amanda Lundeteg, vd för AllBright, är uppfostrad till att vara kritisk och reagera.
27 oktober 2015

Den blyga betraktaren under dagissoffan i Jämtland har som vd för AllBright klivit ut i centrum av den svenska jämställdhetsdebatten, där hon inte räds att stå upp mot näringslivstopparna. Amanda Lundeteg är en person som vågar sticka ut – både hakan och i karriären.

Annons

Från positionen under soffan på förskolan har Amanda Lundeteg några av sina starkaste barndomsminnen. Där låg hon, timme efter timme, och betraktade: Hur de andra barnen lekte, hur de betedde sig mot varandra, hur de vuxna agerade.

Själv vågade hon inte riktigt vara med. Hon kände att hon var annorlunda.

– Att växa upp som den enda med annan hudfärg i en vit medelklassmiljö har präglat mig otroligt mycket. Som barn ville jag desperat passa in, men jag förstod att jag inte var som alla andra och valde att vara för mig själv och betrakta i stället.

Enstöringen som började pladdra

Amanda föddes i Sri Lankas största stad, Colombo. När hon var tre veckor gammal kom hennes mamma och pappa från Östersund för att adoptera henne. Hemma väntade två äldre bröder som båda är biologiska barn till föräldrarna.

– Först när jag började skolan gick jag ifrån rollen som enstöring. Då blev jag i stället superpladdrig. Och när jag kom upp i tonåren började jag se det som något positivt att sticka ut från mängden. Men timmarna under soffan på dagis gav payoff – jag lärde mig tidigt att känna igen beteenden som inkluderar och exkluderar, och såg hur orättvisa barn och vuxna kan vara.

Kanske var det redan där under soffan som det började gro ett frö till det starka engagemang mot orättvisor som Amanda har drygt 25 år senare. Som vd för AllBright bildar hon opinion i jämställdhetsfrågor, bland annat genom stiftelsens dystra kartläggningar av jämställdheten i svenskt näringsliv.

Men de karriärdrömmar hon hade först var att bli psykolog eller journalist – även de tankarna kom tack vare hennes studerande av andra människors beteende. Hennes första jobbtitel blev dock ”Sockervaddstant”, när hon som 12-åring började arbeta extra på ett tivoli.

”Genom att välja en icke-stereotypisk väg och samla på dig olika erfarenheter så har du mycket att tillföra i olika läger. Det är det som gör att du sticker ut”

Ingen spikrak väg i karriären

Efter gymnasiet hade hon planer på att plugga vidare, men först ville hon ”se världen och backpacka, som alla andra från Jämtland”. Första stoppet blev Italien där hon pluggade italienska i tre månader, sedan reste hon vidare till Australien, Nya Zeeland och Thailand. I december 2004 återvände hon till Sri Lanka i en månad – och klarade sig lyckligtvis helskinnad när tsunamin drog in över landet och krävde totalt 230 000 dödsoffer runtom i Sydostasien.

Drygt ett år senare inträffade ytterligare en händelse som påverkat Amanda starkt: Hennes pappa var nära att mista livet i en olycka.

– Alla planer och drömmar jag hade bara försvann, och jag hamnade i något slags vakuum. Det gav mig verkligen perspektiv på vad som är viktigt i livet.

Efter att ha anhörigvårdat sin pappa i ett år flyttade hon till Oslo och jobbade på bland annat Nordea, H&M och Oasis. Som 24-åring återvände Amanda till skol­bänken. Först började hon studera en politices kandidatexamen i Göteborg, men kände att det inte var rätt och hoppade av efter en månad. Följande termin började hon på ekonomprogrammet i Uppsala.

– Jag har knappast haft någon spikrak väg i karriären – och nu jobbar jag ju med jämställdhet, inte ekonomi. Men jag tror inte på att karriärplanera och vara strategisk i allt man gör. Genom att välja en icke-stereotypisk väg och samla på dig olika erfarenheter så har du mycket att tillföra i olika läger. Det är det som gör att du sticker ut.

Amanda valde att plugga ekonomi för att hon kände att hon ville bli ”någon sorts ledare”.

– Jag ville få vara med och bestämma, och har alltid dragits till sammanhang där jag inte förväntas vara.

Ekonomiprogrammet en chock

Men att börja på ekonomprogrammet beskriver hon ändå som en mindre chock. Klassen var en homogen grupp av människor, där majoriteten kom från akademiker­familjer i Stockholmsområdet.

– Även om det var ungefär lika många kvinnor som män på programmet, så var det i princip bara männen som syntes och hördes. De var vältaliga och vana att ta plats. Plötsligt fick jag tillbaka de där känslorna som jag hade under soffan på dagis och blev något av en betraktare igen. Jag kände så tydligt att jag avvek från normen.

”Jag tror inte att alla som pluggar ekonomi har reflekterat över hur skevt det är”

Själva utbildningen lämnade också en del i övrigt att önska, berättar Amanda. Kurslitteraturen var skriven av män, majoriteten av föreläsarna likaså, och i de fiktiva case som de arbetade med var alltid vd:n en ”han”.

– Det blev så sjukt påtagligt. Tidigare hade jag inte kallat mig feminist, men ekonomprogrammet fick mig att se allt annorlunda. Innan hade jag tänkt: ”Äh, allt går om du bara vill och tar för dig”. Men den tanken fick jag överge ganska snabbt, när jag verkligen såg hur förutsättningarna skilde sig åt beroende på vilket kön du hade.

När hon valde att läsa kurser i statsvetenskap och juridik, eller pratade med sina vänner som läste andra utbildningar, insåg hon att det främst var på ekonomprogrammet som de tydliga skillnaderna fanns.

– Jag tror inte att alla som pluggar ekonomi har reflekterat över hur skevt det är. För mig kanske det låg närmare till hands eftersom jag hade känt samma slags känsla förut, när jag inte var inkluderad på grund av min hudfärg.

Ett växande engagemang

I takt med att Amanda såg allt fler tecken på ojämställdheten, började hon engagera sig mer i frågorna.

– Det var som ett uppvaknande som skedde under min universitetstid. Jag började dra mig till nya typer av sammanhang: gick på föreläsningar om jämställdhet, började konsumera litteratur om jämställdhet, engagerade mig i Amnesty, och så vidare.
2012 startade hon jämställdhetsbloggen Plain Jane tillsammans med sina vänner Johanna Dahlin och Elin Östling. De var trötta på att hamna i hetsiga jämställdhetsdiskussioner med folk i sin omgivning och behövde ett forum där de fick utlopp för sitt gemensamma intresse.

Plain Jane fick ett bra mottagande och ledde till att trion anmälde sig och blev finalister i samhällsentreprenörstävlingen Idéjakten. Deras bidrag var Bar Gen(i)us, workshops i en avslappnad miljö där personer från näringslivet skulle diskutera jämställdhet med inriktning mot management och affärsverksamhet.

Bar Gen(i)us vann inte tävlingen, men fick mycket uppmärksamhet och gjorde bland annat att Amanda, Elin och Johanna tog plats på Shortcuts uppstickarlista 2012.

”I arbetslivet är det ­oftast så att kvinnor rekryteras på meriter och måste kunna bevisa vad de har gjort, medan män oftare rekryteras på potential”

AllBright hör av sig

Att vara kritisk och reagera är något som Amanda har blivit uppfostrad till. Hon berättar bland annat om utvecklingssamtalen i skolan:

– När klassföreståndaren hade gått igenom alla lärares omdömen om mig sa min pappa: ”Okej, nu ska Amanda få ge omdömen om alla lärare”. Så håller han på jämt, vänder allt i alla situationer och tänker ur ett annat perspektiv. Det har präglat mig mycket.

Första gången hon kom i kontakt med AllBright var för tre år sedan. Eller, kom i kontakt med – hon blev snarare knockad av dem. Knockad av kampanjaffischerna som klädde Stockholm med budskapet: ”100 börsbolag som tycker att den bästa kvinnorörelsen är i sängen”. Och sedan följde en lista över företag som enbart hade män i ledningsgruppen.

– Min reaktion? ”Oj. Wow. Här är någon som vågar!”. Slag-i-magen-tonaliteten tilltalade mig. Det kan låta hemskt, men jag tror att uthängning och skampåle är rätt när det kommer till näringslivet.

Amanda kontaktade AllBrights dåvarande vd, Rebecca Lucander, och berättade att hon var intresserad av att jobba med dem. Lägligt nog skulle de precis ta in sina första praktikanter och Amanda blev en av dem.

– Det kändes superhäftigt! Att jobba på AllBright är att jobba lite i gränslandet mellan politik och ekonomi, vilket passar mig perfekt. Jag tyckte att deras arbete behövde kommuniceras mer och kom bland annat med idén att starta en intervjuserie, AllBright möter, för att lyfta fram inspirerande människor som gör ett enastående jobb för att förbättra världen.

– AllBright gav mig möjlighet att själv göra serien och flera av personerna jag mötte under den tiden har blivit några av mina främsta inspiratörer. Till exempel Lina Thomsgård som grundade Rättviseförmedlingen, doktoranden Nina Åkestam och Sodexos vd Azita Shariati.

Amandas engagemang i AllBrights verksamhet ledde till att hon blev mer av en vd-assistent åt Rebecca Lucander. I slutet av 2013, ett år efter att Amanda börjat sin praktik på AllBright, var det dags för Rebecca att gå vidare i karriären. Då fick Amanda frågan av AllBrights styrelse­ordförande, Michaëla Blomquist: ”Vill du bli vd?”.

– Genom intervjuerna med mina förebilder hade jag fått rådet att alltid tacka ja först och grubbla sedan, så det var precis vad jag gjorde. Det var jäkligt modigt av AllBright att våga satsa på mig. Jag förstod ju att de först ville ha någon med mer erfarenhet. I arbetslivet är det ­oftast så att kvinnor rekryteras på meriter och måste kunna bevisa vad de har gjort, medan män oftare rekryteras på potential.

”När vår svarta lista släpps kan företagsledare ringa mig på kvällarna och försöka argumentera för att deras namn ska tas bort”

Vd med glöd i blicken

Sedan Amanda blev vd har mycket hänt på AllBright. Från att ha varit två anställda är de nu 19 personer: tre anställda, en praktikant och 15 volontärer. De har börjat anordna den årliga AllBright-dagen, tagit den internationella bolagscertifieringen för jämställdhet, EDGE, till Sverige, Amanda har varit talare på TEDx Speaker – och naturligtvis har de fortsatt släppa sina rapporter.

– Myrsteg i snigelfart, så kan man beskriva utvecklingen när det gäller jämställdhet i svenskt näringsliv. Styrelserna går betydligt snabbare än ledningsgrupperna mot att bli jämställda. Vår senaste rapport visade tyvärr att utvecklingen har avstannat i ledningsgrupper – de kommer inte vara jämställda förrän år 2063 om utvecklingen fortsätter såhär.

Ett positivt tecken som Amanda ser är den ökade uppmärksamhet som jämställdhetsfrågorna får i samhället. I år har debatten intensifierats och intresset för AllBrights rapporter är stor, både från media och från näringslivet.

– Det märks att folk bryr sig. När vår svarta lista släpps kan företagsledare ringa mig på kvällarna och försöka argumentera för att deras namn ska tas bort. De ifrågasätter vårt arbete, berättar att de precis har börjat med sitt jämställdhetsarbete, att de minsann jobbar jätte­duktigt på ingångsnivå, och så vidare, och så vidare.

Det riktigt glöder i Amandas ögon när hon pratar om sin hjärtefråga. Betraktaren under dagissoffan är långt borta. Hon argumenterar sakligt, men upproret inombords går inte att dölja när hon berättar om vissa närings­livstoppars inställning till jämställdhet.

Bilden är inte helt förenlig med den varma, glada norrländskan som kramade mig första gången vi sågs en timme tidigare, och som smittar med sin energi och glädje.

– Haha, jag kan nog upplevas motsägelsefull. Jag är en typisk tvilling, alltså stjärntecknet, och har två tydliga ­sidor. Det låter kanske illa.

Ekonomen som jobbar med jämställdhet räknar upp fler sätt som hon sticker ut på:

– Jag har ordning på jobbet, men är kaos i hemmet. Jag gillar att prata, men blir nervös av att hålla föredrag. Jag lägger otaliga timmar på rationella tankar, men agerar i slutänden luststyrt.

Vilka råd kan du ge andra unga för att sticka ut i karriären?
– Gör det du verkligen tycker är kul. Då kommer du att vara mer engagerad och komma på de bästa idéerna, och sådant märker arbetsgivarna. Och våga välj en icke-­stereotyp väg. Allt måste inte vara strategiskt planerat och följa de typiska karriärråden. Man måste inte ha ­vetat vad man ville bli sedan barnsben. Man måste inte ha dubbla examen, älska att nätverka och ha varit aktiv i hjälporganisationer under sin studietid. Det här samhället behöver fler hjärtliga och kreativa ledare med olika bakgrund och perspektiv.

Amanda Lundeteg om…

…hur du kan bidra till jämställdhet i arbetslivet:
– Först och främst: Skriv ner dina värderingar så att du hela tiden kan återkomma till dem. På många arbetsplatser finns kulturer som det är lätt att indoktrineras i, eftersom kulturen ofta har makten över värderingarna. Och ställ krav på arbets­givarna! På en jobbintervju kan du till exempel fråga: Hur ser löne­skillnaderna ut? Hur ser köns­för­delningen ut – bland med­arbetarna, på talangprogrammen, i ledningen? Då gör du arbets­givarna medvetna om att det här är viktiga frågor för unga i dag.

…att själv arbeta i ­bolags- och föreningsstyrelser:
– Att bli styrelseledamot är nog det smartaste jag har gjort! Jag lär mig massor om nya verksamheter, breddar mitt nätverk och får utlopp för mitt engagemang, samtidigt som jag får bidra med min kompetens. Till den som blir tillfrågad att arbeta i en styrelse kan jag bara säga: Tacka ja först, och grubbla sedan. Men var beredd på att allt inte går att genomföra på en gång. Och att du i perioder kan behöva dra ner på umgänge med vänner och andra fritidsaktiviteter.

…sina framtids­planer:
– I dag har jag en fantastisk ­position med mycket inflytande, men förhoppningsvis kommer jag ta ansvar som alla bra vd:ar och lämna vidare när jag inte är den som kan tillföra organisationen det som behövs. Saker som hade varit roliga då är att skriva mer, kanske forska. Kanske leda en liknande eller större organisation. Kanske arbeta partipolitiskt. Vi får se – just nu har jag verkligen min drömtjänst.

Josefin Svenberg
Publicerad 27 oktober 2015
Föregående Nästa