Föregående Nästa

Chefens mobbning höll på att kosta Anna Porsvald livet

Chefens mobbning höll på att kosta Anna Porsvald livet
10 september

Anna Porsvald, 46, hade jobbat i tre år som sjuksköterska på en avdelning hon trivdes bra på. När en ny chef tillträdde visade det sig vara startskottet på två år lång tvist präglad av mobbning, grundlösa anklagelser och avstängningar. Anna berättar för Shortcut om de fruktansvärt smärtsamma åren som höll på att kosta henne livet.

Annons

“Av någon anledning bestämde hon sig för att jag skulle bort. Jag vet fortfarande inte varför”

Anna Porsvald beskriver sig själv som en målmedveten person som älskar att lära sig nya saker. När vi samtalar är hon uppåt, pratglad och har ett humoristiskt språkbruk när hon pratar om de allvarliga händelser hon varit med om. Anna är legitimerad sjuksköterska sedan 2005, men har tidigare haft svårigheter med att arbeta heltid. I senare ålder fick detta sin förklaring, då hon diagnostiserades högfungerande autism och ADHD. När hon blev diagnostiserad och fick rätt medicinering för sin ADHD kunde hon börja jobba på riktigt. År 2013 fick hon sin första fasta anställning inom vården på 75%. På det nya jobbet hade hon en chef som hon tyckte väldigt mycket om. Anna beskriver honom som duktig, erfaren och kunnig, och säger även att han aldrig försökte smita från sitt ansvar som chef. Han var väl medveten om Annas diagnoser och anpassade arbetet utifrån hennes förutsättningar, vilket gjorde att hon kunde utföra sig jobb precis som vem som helst. 

Det var de bästa tre åren i mitt liv, just för det var som att bli medlem i en stor familj. Alla hjälpte varandra, det var inget skitsnack och jättebra stämning. 

Anna upplevde arbetsmiljön som mycket bra och trivdes mycket med sitt jobb. Efter tre fantastiska år på avdelningen fick Anna en ny chef vilket skulle visa sig bli en vändpunkt. Precis i början gick det bra, chefen visade på problemlösningsförmåga och skötte sitt jobb på ett riktigt sätt enligt Anna. Detta visade sig dock att detta var starten på två år av mobbning, grundlösa anklagelser och avstängningar.

–  Av någon anledning så bestämde hon sig för att jag skulle bort. Jag skulle bara bort, och jag vet fortfarande inte varför. Jag kan tänka mig att det hade att göra med att jag var anställd på 75% och sjukskriven på 25%. På grund av det gick det inte att beordra mig att ta extrapass, och då blev jag en belastning. Sen är jag också en stark person som säger till när jag ser något jag tycker är fel, lite av en paragrafryttare kanske man kan säga. Jag kan reglerna och vet precis vad man ska göra i olika situationer. Jag är en person som vill göra saker ordentligt, och inte ta genvägar. Så jag var nog ett hot också.

Annas gamla chef, som hon hade tyckt om så mycket, försvann både väldigt och tyst och fort. När Anna inte kunde få tag på honom bokade hon ett möte med den nya chefen för att berätta om deras tidigare arbetsmetoder och vilka anpassningar den gamla chefen hade gjort för att få det att fungera med hänsyn till hennes ADHD-diagnos.

–  Så fort jag satte mig på mötet så började hon överösa mig med kränkande kommentarer. Hon sa att jag inte kan sköta mitt jobb och att jag aldrig hade gjort det. Hon sa också att alla hatade mig och ville bli av med mig. Hon sa till och med att folk hade sagt upp sig på grund av mig eller ville byta team på grund av mig. Hon sa att jag var patientfarlig och delade ut fel läkemedel, och att jag gjorde massor av andra misstag.

På mötet gjorde chefen det också tydligt att Anna inte skulle få någon som helst anpassning för sin diagnos. Anna beskriver att hennes hjärna stängdes av och att hon ville fly därifrån så snabbt som möjligt. Detta inledande möte lämnade henne fullkomligt förkrossad. Hon berättar för mig att hon stod i nästan en timme vid en bilväg och funderade på att avsluta sitt liv. Det fanns inte i hennes världsbild att chefen skulle ljuga, så hon trodde helt enkelt på det som sagts och kände därför att hon inte kunde lite på sig själv. Hon hade uppenbarligen helt missbedömt sin egen arbetsförmåga. Anna tänkte på sina kollegor, som enligt chefen ogillade henne så mycket att de ville byta team eller hade sagt upp sig. Hon kände att hon helt hade missuppfattat sina kollegor som under de tre åren hon jobbat där inte hade uttryckt några som helst klagomål över henne. Men sedan slogs hon av tanken att hon skulle ringa till facket. 

–  Facket reagerade direkt. De hade varit involverade med mig innan på rehabmöten för att jag ska kunna få ut hjälpmedel, så de känner mig. Jag berättade vad chefen hade sagt och den fackliga representanten svarade “vad säger du? Hon ljuger ju! Hon ljuger ju för dig!” Jag undrade varför hon skulle göra det. Hennes svar var då “Jag vet inte, men det gör hon. Vi har varit med dig en lång tid och vi vet att det inte är sant”.

 

Blev avstängd i sex månader – orkade knappt gå upp ur sängen

Efter mötet med chefen fick Anna en akut krisreaktion, och blev sjukskriven i 14 dagar. Efter sjukskrivningen kopplade Anna in Vårdförbundets representanter, varav det följde en serie med otrevliga och kränkande möten tillsammans med chefen.

–  Alla tre representanter från Vårdförbundet sade efter mötet att de aldrig hade varit med om något så kränkande under hela karriären.

Mötena, som officiellt kallades för rehabsamtal, var flera timmar långa. Istället för att fokusera på rehabilitering eskalerade dock mötena, där chefen blev aggressiv mot både Anna och hennes fackliga ombud. 

Jag har problem med ögonkontakt, speciellt om det är det människor jag har mycket respekt för. Då kan det nästan göra ont. Den här chefen, hennes blick gick rakt genom huvudet. Det gjorde nästan fysiskt ont, och hon körde varenda härskarteknik i boken.

Härskarteknikerna manifesterades i att chefen höjde rösten mot Anna, förlöjligade henne samt avbröt henne hela tiden så att hon inte fick chans att bemöta anklagelserna. För att kunna bevisa chefens beteende spelade Anna in flera av samtalen. Efter att serien med möten avslutades började Anna bli avstängd från sin tjänst en månad i taget. Anna berättar att chefen ringde upp henne och sa att det inte var speciellt en bra idé att hon skulle komma tillbaka till avdelningen, och att många kollegor hade dragit en lättnadens suck när hon var borta. Totalt var Anna avstängd i hela sex månader. Under perioden mådde hon fruktansvärt dåligt och orkade knappt gå upp ur sängen.

Jag var avstängd med full lön. Det är inte bara bisarrt, det är också fullständigt olagligt. Man kan inte bara arbetsbefria någon med lön. Det är framförallt ett enormt slöseri med skattemedel.

 

“De sa att jag systematiskt hade överdoserat patienter med smärtstillande och lugnande preparat.”

Anna är noga med att poängtera att hennes kollegor aldrig utsatte henne för mobbning. Kollegorna undrade tvärtom vart någonstans hon hade tagit vägen, men Anna vågade inte kontakta dem eftersom att hon trodde på det chefen hade sagt om att alla hatade henne. Under de sex månaderna hon var avstängd så ville arbetsgivaren att hon skulle genomgå en arbetsförmågebedömning. Facket undrade av vilken orsak hon skulle skickas på en sådan bedömning, då de fortfarande inte hade sett ett enda dokument som tydde på att Anna hade misskött sitt arbete. Chefen besvarade detta med att det fanns en mängd dokumentation som bevisade hennes berättelse. Alla klagomål som fanns på Anna var dock anonyma, och ingen av chefens anklagelser kunde bevisas i varken journaler, incidentrapporter eller avvikelser.

Mycket var rent förtal och fruktansvärda lögner. I de anonyma dokumenten stod det bland annat att jag systematiskt hade överdoserat patienter med smärtstillande och lugnande preparat. Men om det var sant borde det ha varit otroligt lätt att bevisa. Det är bara att ta en slumpmässig patient som jag har behandlat och titta. Nej, där fanns naturligtvis inget, allt var fabricerat. Det stod också att jag hade skrivit ut läkemedel till mig själv, men det måste man ju vara läkare för att göra. Jag hade inte ens tillgång till den modulen i datorsystemet. Helt bisarra påståenden, helt enkelt.

En annan anledning att skicka Anna på en arbetsförmågebedömning var hennes funktionsnedsättning. Anna berättar att chefen upprepade gånger sade att de inte kunde särbehandla henne eftersom att det skulle vara orättvist mot de andra anställda. Anna gick då med på att göra en arbetsförmågebedömning med en oberoende hälsovård. Hon fick då träffa en psykolog och en läkare och var tvungen att genomgå en serie med kognitiva test.

De fattade också väldigt snabbt att det inte var mig det var fel på. Läkaren visade mig frågorna och poängterade att de var underligt ställda.

Shortcut har tagit del av dokumentation kring arbetsförmågebedömningen, där även chefens frågeställningar avsedda för läkaren att besvara finns med. Frågorna är onekligen formulerade på både ett ledande och kränkande sätt. Bland annat ställs frågor såsom “hur nedsatt är den kognitiva förmågan?”, “Hur nedsatt är den psykiska förmågan?” och “hur nedsatt är förmågan att agera socialt i ett professionellt sammanhang”. Sättet frågorna är ställda på tyder på att chefen redan hade bestämt sig för att Anna var oduglig i arbetet, för annars hade en rimlig formulering kunnat lyda exempelvis “finns det en nedsättning i den kognitiva förmågan?”. En annan fråga som chefen ställer i arbetsförmågebedömningen lyder “vad finns för kompetens och arbetsförmåga?”. Denna fråga ställs alltså trots att Anna är legitimerad sjuksköterska, och inte har fått några som helst klagomål på sig.

Svaren från utredningen visar tydligt att Anna inte överhuvudtaget bedöms har nedsatta förmågor för att klara av sitt arbete. Således blev Anna omplacerad till en annan avdelning för onkologisk dagvård. Ett beslut som Anna anser är svårt att förstå om det verkligen låg till så att arbetsgivaren tvivlade på Annas arbetsförmåga. Arbetet involverar nämligen bland annat att hantera och utföra oerhört giftiga cytostatika-behandlingar, det vill säga kemoterapi. Den första månaden på den nya avdelningen gick bra trots att Anna var väldigt utmattad. Allt eftersom började hon dock ana oråd, då hon började känna igen tecken på att man letade fel i hennes arbete. Ryktesspridningen om Anna hade nått till hennes nya avdelning. Dessutom upplevde hon att man undanhöll information för henne.

Fast att jag hade en fast anställning så kallade man det för ett vikariat när jag omplacerad. Jag fick aldrig riktiga besked, utan det kändes som att man undanhöll information från mig för att jag inte skulle veta vad som försiggick. Bara för att hålla mig på tårna, helt enkelt.

 

“Jag fick dagligen övertala mig själv om att inte dö”

Till slut gick Anna till chefen och frågade rakt ut om planen var att hon skulle få vara kvar på avdelningen. Svaret blev att hon efter ett halvår fortfarande inte kunde avgöra om Anna klarade av patientsäkerheten.

Då sa jag att om de är osäkra på det måste de anmäla mig till IVO, och sedan sa jag att om det är så att jag mot förmodan är patientfarlig så vill jag inte jobba mer. Jag vill inte skada mina patienter.

Dagen efter det mötet blev Anna kallad till en chefsöverläkare tillsammans med sitt fackliga ombud för att göra en anmälan till IVO.

Jag frågade honom då om han hade fått någon dokumentation som styrker det som har sagts om mig. Han hånskrattade åt mig och sa “menar du på fullaste allvar att en av våra verksamhetschefer skulle sitta och ljuga?”. Jag svarade att jag inte bara menar det, utan att jag har bevis för det.”

Anna berättar att de trodde att det skulle räcka att bara anmäla henne utan dokumentation, att de bara kunde använda lösa rykten och ord som bevis på för de påståenden som fanns, för hittills hade ju det fungerat. IVO krävde dock att cheferna skulle komplettera anmälningarna med dokumentation. I utredningen med IVO fick Anna äntligen ta del av den påstådda dokumentation som fanns mot henne. Det bifogades inte några konkreta bevis för påståendena, utan det som fanns var dokument med anonyma klagomål och interna mejlkonversationer mellan chefer om hennes Facebook-sida, som hon hade använt för att skriva av sig om hur hon blev behandlad. Det uppdagades också exakt hur övervakad hon hade varit av cheferna.

Det fanns helt bisarra checklistor. ADHD-checklistor tagna direkt från Google. Den nya chefen hade gjort sin bedömning utifrån den här totalt inofficiella och fullkomligt olagliga listan. Det var diskriminering så det finns inte.

När anmälan till IVO gjordes fick Anna för första gången en chans att berätta sin sida av historien. 

Det var så skönt. För jag kunde ju faktiskt styrka min berättelse med både vittnen och dokumentation

Eftersom att Annas psykolog skickade in ett intyg om att hon mådde fruktansvärt dåligt gick utredningen relativt snabbt.

Det var under en period då jag dagligen fick sitta och övertyga mig själv om att inte dö. Det var intensivt. Så fort jag blev påmind om utredningen så ville jag inte leva. Jag hade tack och lov min familj, och jag hade ändå gett mig fan på att överleva. Men jag kommer aldrig att bli samma person igen. Jag kommer aldrig att bli den jag var innan. I slutändan är det möjligt att bli en bättre person, men aldrig kommer jag att bli samma person igen. Jag kommer aldrig att ha samma tillit till människor, till systemet eller arbetsgivare.

 

“Det som togs ifrån mig kan aldrig komma tillbaka”

När IVO till slut var färdiga med sin utredning kom svaret. Shortcut har tagit del av beskedet, som tydligt gör gällande att det inte finns någon som helst kritik mot Anna, snarare tvärtom. Däremot fastslår IVO att Landstinget själva hade brutit mot patientsäkerhetslagen genom att inte ge Anna rätt förutsättningar att utföra sitt arbete med hänsyn till hennes funktionsnedsättningar, och även mot arbetsmiljölagen. Det positiva beskedet gjorde att Anna andades ut och trodde att det äntligen var över.

Men då fick jag ett meddelande från den dåvarande sjukhusdirektören. Där stod det att de vid det här laget tyvärr hade tappat förtroende för mig som sjuksköterska. Jag svarade att vid det här laget har jag tappat förtroende för er som arbetsgivare.

Här startade en förhandling om utköp och avgångsvederlag. Även detta avtal är både ogiltigt och olagligt. Shortcut har tagit del av dokumentet samt ett mejl från rättssociolog Arne Grip, som kommenterar avtalets giltighet:

“… Två personer i samma juridiska person möter inte partsvillkoret för avtal. Egen uppsägning ska vara frivillig. Erbjudande om ersättning för motprestation egen uppsägning är muta.

Att det inte är Anna Porsvalds idé framgår av att [Sjukhusdirektören] står till vänster. Det är han som tar initiativ till detta skenavtal om egen uppsägning. Ett vanligt knep för att kringgå kravet på laga grund för uppsägning av anställningsavtalet på personliga skäl.”

Avtalet är alltså ogiltigt eftersom Anna och sjukhusdirektören står som motparter, trots att de är anställda på samma plats. Därmed kan de inte vara motparter. Eftersom uppsägningen inte är frivillig från Annas sida kan det även ses som ett mutbrott.”

 

Idag säger Anna att hon är svartlistad från att jobba inom vården för sin egen hemregion för livet, allt på grund av uppsägningsavtalet. När hon söker jobb ser arbetsgivaren att hon tidigare har jobbat inom regionen och blivit utköpt, och utgår då från att det var hon som gjorde fel. Hon blir därför utrensad i första ledet i en rekryteringsprocess. 

Man har lagt ner närmare 3 miljoner kronor, vilka är skattemedel, bara för att bli av med mig. Och för mig, det som togs ifrån mig kan aldrig komma tillbaka. Det är rovjakt. Ren rovjakt. Min chef bestämde sig för att jag skulle fällas till vilket pris som helst. Jag hade inte en chans. Hade jag kunnat ge mig själv ett råd i efterhand så skulle jag ha bytt jobb redan när allt började.

Idag är Anna aktiv i att jobba för en bättre lag mot mobbning på arbetsplatsen, och föreläser om det hon har varit med om. När hon föreläser om sina funktionsnedsättningar brukar hon berätta om den här händelsen, och hon berättar att efter föreläsningarna är det nästan alltid är någon med funktionsnedsättning som kommer fram och säger att de också har blivit drabbade på samma sätt. Anna poängterar därför vikten av att prata om mobbning, och säger att själva idén med mobbning är att få folk att skämmas och vara tysta. Och det är något som Anna alltid kommer att vägra att gå med på.

 

Text: Freja Öhlander

Publicerad 10 september
Föregående Nästa