Ofta är det omgivningen, kulturen, kollegorna eller en riktigt dålig chef som är orsaken till det plötsliga självförtroendefallet. Det läskiga är dock att när man känner sig som mest nerslagen i dojjorna klarar man inte riktigt av att tänka klart och inse att det är just dessa yttre faktorer som påverkat dig. Ofta börjar man istället tvivla på sig själv och sin egen förmåga och kompetens.
Att ta ur någon självförtroendet är ett synnerligen effektivt sätt för dåliga mellanchefer att hålla tillbaka duktiga medarbetare och på så sätt själv behålla sin egen titel. Eller för andra chefer och kollegor att helt enkelt hålla fast vid sin egen maktposition och kunna hålla sitt eget ego intakt.
Läs mer: Alla krönikor av Therese Lundstedt
Det paradoxala är att det är i just de här situationerna eller jobbperioderna som man egentligen behöver som mest mod och självförtroende. Det kan nämligen vara dags att helt enkelt säga upp sig. Eller åtminstone att säga ifrån på skarpen. Kruxet är att det är svårt att söka nya jobb när ett taskigt självförtroende gör att man inte längre kan skryta om sin egen förträfflighet. Då gäller det att ge sig själv en rejäl spark uppåt, kavla upp ärmarna och helt enkelt ”fake it ‘til you make it” och framför allt gäller det att hitta en riktigt bra sponsor.
”Det gäller att vara en sådan där person som likt en korsning av Pippi Långstrump och Ronja Rövardotter tänker att farliga saker blir mindre farliga när man väl testat dem.”
Om självförtroendedippen beror på privata skäl, tuffa tider, en tid ifrån jobbet som föräldraledig eller annat så kanske det inte är rätt väg att skälla på chefen eller att packa flyttlådan. Men det är lika viktigt att komma till rätta med problemet kvickt – och lösningen är densamma.
När jag tittar tillbaka på min karriär så är det alltid en specifik person, fast olika från gång till gång, som gjort störst nytta i alla dessa viktiga vägskäl och särskilt när en dipp har behövt vändas till framgång. Jag har märkt att det ofta dyker upp helt nya bekantskaper och sponsorer i dessa lägen. En helt ny person som inte känner mig alls men som ser vem jag egentligen är, bortom självförtroendedippen. Sådana personer som ger mig nya, riktigt tuffa utmaningar eller bara personer som tror på mig och framför allt på den potential de anar finns i mig.
Hur hittar man då dessa magiska personer som får enhörningar att framstå som vanliga? Jag har inga kartkoordinater att bjuda på, men jag vet att de bara visar sig för dem som biter ihop käken, knyter näven i fickan och skrapar ihop det sista av självförtroendet där i botten av burken. De som går ut och vågar se sig om, ta möten och dra i kontakter; som ändå vågar tro att med ett nytt sammanhang kan man också bli som ny igen. Det gäller att vara en sådan där person som likt en korsning av Pippi Långstrump och Ronja Rövardotter tänker att farliga saker blir mindre farliga när man väl testat dem och att man kan alla saker man ännu inte testat. Och allt börjar med att man sträcker på ryggen, ler brett och minns allt man kunde förut och går ut och tar för sig.
