Lgh + bil + allt jag har och äger är en personlig berättelse som utgår från filmskaparen Clara Bodén. 2012 flyttade hon hem till Jämtland igen, efter att ha bott på olika platser i Sverige och världen under 13 års tid.
I samband med detta startade hon projektet, där hon har pratat med 400 gymnasieungdomar i Jämtland om deras tankar kring identitet och platsers betydelse. Förutom den Guldbaggenominerade dokumentärfilmen består projektet av en utställning och en bok.
Hur kom du på idén?
– Det började när min lillasyster en dag sa: ”Jag tror inte jag är mer än Jämtland”. Och jag svarade: ”Klart du är, skärp dig”. Efteråt började jag fundera mycket kring det hon sagt, och framför allt kring mitt svar. Vad vet jag om att vara mer eller mindre än Jämtland? Varför hade jag, och många med mig, sett en självklarhet i vad det innebär att stanna eller fara från glesbygden? Och vad betyder Sveriges snabba urbanisering, och varför ser man storstaden som norm? Frågor som dessa kände jag att jag blev nyfiken på och ville utforska, berättar Clara.
Hur har du själv påverkats av projektet?
– Jag har påverkats mycket av att höra hur ungdomar resonerar, och projektet blev en personlig resa för mig också. Filmen handlar också om att längta någonstans. Som en person säger i filmen: ”Det känns som att man sitter på avstånd i några år bara för att bevisa någonting, medan man bara väntar på att få flytta hem igen”.
”Jag har fått många mejl från personer som berättar att filmen fått dem att börja fundera och prata om plats och identitet. Det känns fantastiskt”
Mottagandet har varit väldigt positivt, med bland annat en Guldbaggenominering tidigare i år. Vad betyder det för dig?
– Vi var ett ganska litet team som jobbade med projektet, så det blir såklart speciellt att öppna upp och visa filmen för alla. Även om jag själv har vetat hela tiden att temat är viktigt och känt att det blir en bra film. Men Guldbaggenomineringen och att filmen tävlat på i princip alla dokumentärfilmfestivaler har skapat en nyfikenhet på projektet som jag själv inte hade kunnat skapa. Så det har naturligtvis varit jätteviktigt.
Vilka reaktioner har du fått från allmänheten?
– Jag har fått många mejl från personer som berättar att filmen fått dem att börja fundera och prata om plats och identitet. Det känns fantastiskt. Filmen är nog ganska förlåtande om man själv har haft en ganska hård attityd och nedvärderande syn på glesbygden.
– Sedan var det väldigt fint när en chef på Region Jämtland ställde sig upp under min föreläsning och berättade att de nu har förändrat sitt sätt att prata om det här med ungdomar. Hur politiker och andra uttrycker sig kring de här frågorna tror jag spelar ganska stor roll.
Vilka inspireras du själv av?
– Jag har otroligt många kloka kvinnor runt omkring mig. Vissa som jag jobbar med, andra som jag möter och diskuterar normkritik med. De alla inspirerar mig mycket. Liksom duktiga filmskapare i Sverige, som Marta Dauliute och Elizabeth Marjanovic Cronvall – två unga tjejer i Stockholm som driver ett filmbolag och gör jävligt coola grejer. Men jag har inte bara förebilder inom film. Till exempel hur Robyn har hanterat sin musikkarriär är också inspirerande.
Hur har ditt 2015 sett ut?
– Jag har varit mammaledig. Eller, jag har försökt vara mammaledig, men det har varit lättare sagt än gjort. Just nu är jag mammaledig men väntar på ett tåg till Gävle där jag ska visa filmen. Jag har åkt runt en hel del i landet och visat filmen, föreläst och pratat om de teman som filmen berör.
Vilka planer har du för nästa år?
– I början av 2016 ska jag filma en musikvideo åt en stor, svensk artist som jag själv tycker väldigt mycket om. Jag kan inte säga vem det är än, men det ska bli väldigt roligt, säger Clara.
– Men det stora jobbet under 2016 blir ett projekt som vi precis håller på att starta upp. Det är dels en film, men vi ska även ta oss an temat i andra medier, bland annat i form av radioteater i P1.
Spännande! Vad handlar det nya projektet om?
– Bilden av en människa som bor i Norrland är en ganska schablonartad bild av en man, och den har jag lust att göra någonting åt. Så projektet handlar om kvinnor i de norra delarna av landet, och ska fucka upp vad folk tänker.
