Detta är del 2/4 i vår artikelserie om experterna som verkar i skymundan.
Del 1: ”Scenografens namn säljer inga biljetter.”
Det började när Albert Bonnier letade efter någon som kunde skriva Robert Gustafssons självbiografi. Filip Hammar och Fredrik Wikingsson tipsade förlaget om en journalist som var duktig på långa personporträtt, en kille som de lärde känna när de jobbade tillsammans på Café i början av 2000-talet.
Och det var så Klas Ekman fick sitt första uppdrag som spökskrivare. Efter Robert Gustafsson har Klas spökskrivit biografier åt ytterligare tre kända svenskar; Tommy Körberg, Thomas Di Leva och Ken Ring.
”Först får de ofta en mindre kris när de läser hela sin livshistoria. Men de har aldrig velat ta tillbaka någonting, snarare utvecklat eller tonat ned saker”
– Det är ett otroligt roligt arbete. Vi sitter i många, långa intervjuer som liknar terapimöten och jag får ställa alla snaskiga frågor utan att det blir konstigt. Samtidigt ligger det mycket prestationsångest i att berätta någon annans livshistoria. Personens röst ska höras i huvudet när du läser boken, som om du hade hamnat bredvid Tommy Körberg på ett kafé och han berättade allt för dig, helt oförfalskat.
Under de upp emot 100 intervjutimmarna hinner Klas komma väldigt nära personerna.
– Det blir lite av ett Stockholmssyndrom, för jag har börjat gilla dem väldigt mycket. Sedan har de haft bra storys också. Med Ken Ring satt jag bara och häpnade hela tiden. Jag hängde med honom till Kenya och det var en märklig upplevelse, att dras in i Kens värld. Efter det dröjde det ett tag innan jag blev mig själv igen.
När alla intervjuer är transkriberade skriver Klas ett första utkast, som personen får komma med synpunkter på.
– Först får de ofta en mindre kris när de läser hela sin livshistoria. Men de har aldrig velat ta tillbaka någonting, snarare utvecklat eller tonat ned saker. I slutänden handlar korrigeringarna mest om småpet, som faktafel och ordval.
Vilka egenskaper har en bra spökskrivare?
– Du måste vara en bra lyssnare och kunna leva med de där pinsamma tystnaderna. Det är ofta då det kommer lite mer ur svaren. Till exempel var det inte förrän mot slutet av intervjuerna med Robert Gustafsson som han började berätta om sitt sömnmedelsmissbruk.
– Sedan tror jag att det är bra att vara lite grå och anonym. För mig passar det perfekt att inte stå i centrum.
Har du skrivit något där du är helt anonymiserad?
– Nej, inte helt och hållet, lite cred vill man ju ha. Men jag skulle nog kunna skriva något där mitt namn är helt utsuddat. Fast det skulle bli dyrare, såklart. Och det måste vara en jäkligt spektakulär story.
