Att röra sig i sin hemstad runt hemvändartider som påsk, jul och sommar är lite som det gamla spelet MS Röj: omöjligt att förutspå, en stor risk för alla inblandade och inte särskilt kul.

Jag pratar förstås om risken för att möta ytliga bekanta. Hen du gick i parallellklass med i gymnasiet, kompisens ex-pojkväns syster, klasskompisen från nian, kollegan från ditt första sommarjobb eller en tremänning du inte sett på tjugo år. Med andra ord: personer du inte har något gemensamt med längre, men som du i ett oförutsägbart möte måste spela något slags socialt ”allt är frid och fröjd”-spel med. Jag har delat upp det här mötet i fem stadier:

1. Vem fan är det-stadiet

Här försöker jag identifiera ansiktet som kommer emot mig. Det klingar bekant någonstans i bakhuvudet. Men med mina (för tillfället) lite för svaga kontaktlinser kommer igenkännandet först när personen är (lite för) nära.

2. Åh nej-stadiet

Jag inser att personen är en ytlig bekant. Vi blev vänner på Facebook 2008 och jag gillade hens profilbild 2010. Men nu är det för sent, vi har sett varandra och jag går snabbt över i nästa stadie …

3. Hej och stel kram-stadiet

… där jag ler mitt allra snällaste leende och går in för en kram. Men personen svarar bara med ena armen, för vi har ju inte setts på flera år och kroppskontakt känns … konstigt påtvingat, inser jag nu.

4. Vad gör du nuförtiden-stadiet

Ett visitkort hade funkat lika bra här, för diskussionen är 100 procent karriärrelaterad och jag känner mitt Personal Brand växa i takt med vår gemensamma tristess.

5. Vi borde ses-stadiet

Tystnad. Den ytligt bekanta vännen kollar på klockan, säger att hen har lite bråttom iväg och avlutar med: ”Vi borde ses någon gång!”

Och här vill jag dra i nödbromsen.

För jag vet att vi inte kommer att ses, ingen av oss vill ju det. Så varför ska vi alltid avsluta våra stela möten med just den här meningen? Vad har vi mer att säga varandra? Jag vägrar att vänta på en inbjudan som aldrig kommer.

”Vi skippar kallpratet, förväntningarna och det dåliga samvetet.”

Jag har förmodligen gjort mig skyldig till det här själv ett flertal gånger. Stadie fem är snarare regel än undantag i historien om mitt sociala liv – och det är helt okej. Men nu har både jag och du chans till förändring.

Det finns inget dåligt och otrevligt i att säga: ”Hej, hej”, vinka glatt och gå vidare – utan att stanna upp och jobba sig igenom stadie 1-5 med en gnagande känsla av obehag. Vi skippar kallpratet, förväntningarna och det dåliga samvetet. Låter inte det härligt?

När det enda vi har gemensamt är 14 vänner på Facebook finns det helt enkelt inte så mycket att säga.