Redan i femårsåldern väcktes Sven Haraldssons fascination för teater och allt som skedde både på och bakom scenen.

– Jag älskade att man kunde skapa världar som inte är på riktigt. Du såg en stor tegelstensvägg – sedan var det bara plast och plywood på baksidan.
När Sven var elva år tjatade han sig till att se sin första vuxenpjäs på länsteatern hemma i Jönköping.

– Den handlade om en ung poet och i pausen frågade jag mina föräldrar ”Såg ni att poetens dikter var skrivna på väggarna?”. ”Nej, det var väl bara tapetmönster”, svarade de. Då förstod jag att jag kunde se mer än vad de gjorde. Jag kände att ”det här ska jag jobba med. Jag ska bli scenograf!”

”Allt som syns – eller inte syns – på scenen är ett scenografiskt val. Man gör ett stort arbete, även om det inte alltid avläses ute i salongen, i recensioner och på affischerna”

Sven lärde känna en scenograf och attributmakare på länsteatern som lät honom hjälpa till med lite av varje. Efter studenten fick han jobb där och blott 21 år gammal gjorde han sitt första egna scenografijobb.

– Det var för ett bygdespel i Gnosjö. Jag tänkte att ”det här blir mitt stora internationella genombrott” och var oerhört ambitiös, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Pjäsen gjorde visserligen succé i bygden, men jag själv grät på premiären över alla kompromisser.

När Sven var 26 år kom han in på Dramatiska Institutets scenografutbildning.

– Det tog de tre åren och ett par år ute i verkligheten innan jag lärde mig att tro på min egen röst och samtidigt uppskatta den kreativa processen med andra yrkesgrupper.

I dag är han en av husscenograferna på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, men åker även runt i övriga Norden och gör pjäser.

Vilka känslor brukar du ha när det är premiär?
– Då sitter jag i salongen och är ofta väldigt nervös. Inte för mitt eget jobb – det står där det står. Men jag vill ju att det ska bli en strålande premiär och att den rätta känslan ska infinna sig. Fast det är inte belöningen för mig personligen. Jag är som gladast när jag får en ny pjäs i mina händer och får börja fantisera, diskutera och skapa.

Scenografen får sällan cred för sitt jobb. Hur ser du på det?
– Allt som syns – eller inte syns – på scenen är ett scenografiskt val. Man gör ett stort arbete, även om det inte alltid avläses ute i salongen, i recensioner och på affischerna. Scenografens namn säljer ju inga biljetter. Det kan vara frustrerande och jag tycker att teatrarna ska värna om alla konstnärer som medverkar. Men om jag skulle lägga för stor vikt vid det skulle det bara äta av min lust.