Elizabeth, flitigt anlitad coach och föreläsare samt författare med en bok publicerad och en som ges ut i januari, kan i dag säga nej till att jämt och ständigt prestera. Och det med gott resultat.

– Jag har aldrig haft så stor framgång som jag har nu. Det beror på att jag växlar mellan good enough och att göra mitt yttersta. Det handlar inte om att vara slarvig eller att inte prestera, utan snarare om att välja tillfälle.

– Jag låter inte heller misstagen eller rädslan för att misslyckas dra ned mig. Som perfektionist är du rädd hela tiden.

För att hantera rädslan måste en perfektionist överprestera och göra allting perfekt. Allting och alltid. Skorna ska stå i snygga rader i hallen. Jobbprojektet ska ros i land före deadline och över förväntan. Middagsgäster bjuds in varje helg med egenhändigt gjorda välkomstinbjudningar på överdådiga trerätters, och som i Elizabeths före detta värld – med en individuellt anpassad chokladfigur till desserten. Lördagsmorgnar kunde hon ägna åt att baka flera satser scones som hon hängde i en påse på vänners dörrar, med en lapp där det önskades god morgon och en trevlig söndag.

– Från början var jag en slarvmaja som glömde saker. Det var till och med svårt att komma in i min första lägenhet eftersom den var så stökig.

Sedan började hon på tv4 och någon gång efter första föräldraledigheten satte prestationskarusellen igång.

– Jag blev jag osäker och otrygg. Min självkänsla var låg och jag trodde att jag behövde prestera mig till andra människors gillande och anpassade mig ständigt till andra.

Resan mot en för tidig död gick i en rasande fart när Elizabeth jämt satte sig själv i andra hand. Första gången hon åkte in till akuten vid 30 års ålder klarade hon sig med en hårsmån. Gallan var infekterad och doktorn förklarade för henne att det inte gick att leva på det sätt hon gjorde. Hon hade två barn att tänka på.

– Jag förstod till viss del inom mig att det inte funkade, att jag var tvungen att ändra på mig. Så jag började säga nej och sätta gränser, vilket var otroligt svårt.

Men det räckte inte långt med några nej. Sex år senare var hon på akuten igen med magsår, efter att bland annat tagit på sig en krävande projektledarroll på tv4 där hon ville vara lika duktig som kollegor med flera års längre erfarenhet. Denna gång tog hon sin inställda dejt med döden på allvar och insikten träffade henne med full kraft.

– Det var som att inse att jorden var rund och inte platt. ”Oj, det här beror på mig och mina brustna drömmar och förhoppningar. Jag har svikit mig själv. Det här sättet kommer inte att hålla. Hur ska jag använda min tid för att jag ska må bra?”

Elizabeth började med att förändra sitt yrkesliv, och valde att följa sin dröm om att hjälpa människor. Först tog det emot och hon såg det som omöjligt.

– Det gäller att bygga upp en inre trygghet först, att man är värd något – skilja person från prestation. Jag blir fullproppad med bekräftelse i dag, men jag lider inte längre av ett behov av att hela tiden bli bekräftad.

För att hitta sig själv och bli tryggare gör Elizabeth en övning varje kväll då hon går igenom sin dag. Hon funderar på vad som varit bra och härligt, vad som fått henne att skratta och vad hon bidragit med till andra. Men också vad hon skulle ha velat ha göra annorlunda, gränser hon borde ha satt, hur hon betedde sig mot personer och hur de betedde sig mot henne.

– Det gäller att stå upp för sig själv, att våga ta plats. Vad är viktigt för dig? Det är ändå ditt liv – varför ska du stå längst bak? Hitta dina drömmar – för dem liksom dina begränsningar för att leva drömmen finns inom dig.

I dag lever Elizabeth sin dröm när hon får coacha och hjälpa människor. Hon ser sig som en nykter alkoholist, eftersom hennes perfektionism kanske ligger kvar under ytan och lurar. Men just nu är hon precis så good enough, som hon själv väljer att vara.

Den 8 oktober nästa vecka kommer Elizabeth att hålla sin föreläsning ”Good enough” som ett av Shortcuts frukostevent. Håll även utkik efter artikeln med hennes bästa tips från frukosten.

Varför ska man gå på frukosten Elizabeth?

För att man ska få inspiration, ny kunskap, och hopp om att det går att leva annorlunda. Att livet kan bli skönare och man får lättare att hantera beteendet samt lära sig att hänga med andra som har detta beteende. Och för att ha en kul stund.