Finansvalpar drillade på Wall Street, fruktade stjärnadvokater, mysteriesniffande Sherlock Holmes-typer och en hisnande jakt efter liv i andra galaxer. Vi har träffat fyra personer vars yrken skildrats som actionspäckad Hollywoodunderhållning – för att se hur väl fiktionen lirar med verkligheten. Det här är del 4/4 i artikelserien ”Fiktionens förlagor”
Del 1: ”Mannen var misstänkt för mord.”
Del 2: ”Det var ett mörkt hål där solen hade varit.”
Del 3: ”Det finns en del Gordon Gekkos där ute.”
Slicka kostymer, sylvassa pläderingar och smäktande intriger mellan förhandlingarna. I tv-serier som Suits, Ally McBeal och Advokaterna skildras lagens väktare som både uppsluppet dekadenta och fundamentalt moraliska. De stora känslorna är aldrig långt borta. Något som juristen Martin Soner känner igen sig i. Han jobbar med brottmål, bland annat vålds- och sexualbrott, på advokatbyrån Elisabeth Fritz och möter dagligen filmens dramatik – fast på riktigt.
– Det är inte så mycket intriger på kontoret, men däremot en hel del drama i rätten – livsavgörande beslut, tragik, nerver på helspänn. Inget fall är det andra likt, och oförutsedda vändningar sker hela tiden.
”Man ska brinna för yrket. När man tagit sig an ett fall är det 110 procent som gäller, man gör allt i sin makt för att företräda klienten på bästa sätt”
Martin bestämde sig tidigt för att bli advokat, och slukade böcker av John Grisham och tv-serier som Boston Legal. Verklighetens dramatik må likna fiktionens, men det finns dock många luckor i skildringen av advokatyrket.
– Serierna visar aldrig slitet! Visst, man kan ibland ana att det är mörkt utanför fönstret och att de jobbar sent, men man får oftast följa karaktärerna i rätten. Det många inte förstår är den enorma tid man lagt ner på ett fall innan man kommer till domstolen. Varje detalj förbereds minutiöst, man måste i princip kunna ett case utantill, dessutom ska klienten preppas inför förhandlingen. Jag snittar nog 60 timmar plus på en arbetsvecka.
Hans drivkraft är viljan att hjälpa människor som har drabbats av brott. Största utmaningen är att kunna släppa fall och gå vidare.
– Man har en nära kontakt med sina klienter, och jag är ofta den första person de anförtror sig åt. Man kan veta att ett brott har begåtts, men bevisningen håller inte. Det är en enorm frustration och man kan känna sig väldigt less inombords, men det är viktigt att hålla en professionell distans för att kunna gå vidare.
En karriär som brottmålsjurist innebär långa arbetsdagar och känslomässig påfrestning. Men också en chans att göra skillnad i människors liv.
– Man ska brinna för yrket. När man tagit sig an ett fall är det 110 procent som gäller, man gör allt i sin makt för att företräda klienten på bästa sätt. Det är både tufft och extremt meningsfullt.
Måste man vara ett retoriskt geni?
– Man ska tycka om att tala inför publik, och kunna improvisera. Det är bra att ha en känsla för retorik, men det får inte gå till överdrift. I Sverige är vi ganska ovana vid den storslagna stilen, med yviga rörelser och svulstiga ord, så dra inte på för mycket. Lagom är bäst!
