Ksch, ksch, ksch. Klockan är 08.16 och i vagnen är det tyst förutom yoghurtresenärens™ frenetiska skrapande i burken. Jo, yoghurten är slut, du kan inte få ut mer av den. Uppdukat på det rangliga plastbordet står en stor termos med kaffe som avnjuts sörplandes, en ostmacka som svettas i en plastpåse och servetten som ska sopa undan spåren när förödelsen är över.
Prassel, prassel, prassel. Klockan är 17.16 och vagnen förvandlas plötsligt till en fritös när skrovmålsresenären™ hugger in på sin meny med extra allt. All-round-dressingen i den lilla burken tippar i varje kurva, och skrovmålsresenären™ drar långsamt med sitt finger längs bordet för att sedan slicka upp resterna. En stor tugga av burgaren. De dallriga salladsbladen hänger ledset i mungipan. Smulorna på sätet. Slaget vid Lützen!
Jag har pendlat mellan Uppsala och Stockholm i snart ett och ett halvt år. Det som egentligen borde få min kropp att framkalla stressryckningar är ord som ”signalfel”, ”obehöriga i spåret” eller ”fordonsfel”. Och visst, det är inte ljuv musik för mina öron. Men låt oss prata om mina medresenärer – och låt mig få vara lite arg.
”Men det handlar inte bara om mat. Det finns andra sjuka beteenden också. ”
Dags att prata bordsskick! Att tugga med stängd mun, inte sörpla, snyta sig eller ha mat som luktar en massa. Jag menar inte att det råder förbud mot att stilla sin hunger, men det finns olika sätt att göra det på. Min 25-åriga pendlarkropp har inte zen nog att stänga ute ljuden med hörlurar, jag vill leva i en värld där frukosten redan har intagits hemma och middagen kan vänta till kvällen. Är det för mycket begärt?
Men det handlar inte bara om mat. Det finns andra sjuka beteenden också. Låt mig lista några! Frisörresenären™ som plattar håret på tåget (jag vet, hur är det möjligt?), de peppade konferensresenärerna™ som inte förstår den outtalade regeln om tystnad i vagnen på morgonen och kanske den värsta sorten av alla: manspreadingresenären™ som ”helt omedvetet” prejar ut mig från mitt revir med sina chinosklädda knän. Ridå.