Det är mars. Utanför fönstret i Stureby där jag bor skiner solen och en snögubbe-familj har smält ihop till fyra små snöklumpar. Jag drar för persiennen. Solen provocerar mer än hjälper. Det känns som om den skrattar åt mig, trampar mig på tårna när allt jag vill är att gå iväg och vidare. Jag är 29 år och känner mig helt vilsen, borttappad och misslyckad. Jag är 29 år och har absolut ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv.

Jag har alltid hört att 30-årskrisen ofta handlar om karriär och självuppfyllande, och att 40 mer är en kris kring ett eventuellt äktenskap. Jag biter mig i tungan av irritation när jag tänker på hur klassiskt jag passar in i mallen. Hur styrd jag är av samhällets krav som sjunger i mina öron. Hur jag, precis som alla andra, alltid har föreställt mig att jag vid 30 års ålder kommer att känna mig vuxen. Vid 30, då kommer jag att ha en stabil inkomst, en urtjusig lägenhet och ett fläckfritt kärleksliv. Vid 30 kommer jag att ha full kontroll över vem jag är och vad jag vill. Och hör sen!

Jag har egentligen aldrig drömt om normen, jag har mest haft en önskan om att vara evigt ung, för att slippa komma till den där punkten där saker och ting förväntas vara under kontroll. Men likförbannat har den suttit inpräntad i mig, normen, tatuerad på mina slutna ögonlock då jag föreställt mig åldern 30. Därför sitter jag på min obäddade säng den där soliga dagen i mars med ångesttankar om min egen oduglighet. Damn you society!

Evig ungdom är en omöjlighet om vi samtidigt vill leva, MEN, vi behöver inte leva efter en mall, det har jag lärt mig på äldre dar. När snögubbarna för längesedan hade smält, när jag nio månader senare hade blåst ut 30 ljus på tårtan, då landade en härlig acceptans i mig (japp, precis som alla säger!). Jag har ju visst kontroll över vem jag är! Jag är precis en sådan person som aldrig kommer ha riktig koll, som vill göra allt det jag tycker är roligt, och som skiter i stabilitet till förmån för utvecklande. En person som verkligen inte vill sitta och göra samma sak år ut och år in. Även om det är skitläskigt emellanåt, så känner jag att jag lever!

Folk säger att vi ska inrikta oss på en sak, jag säger gör det du brinner för just nu! Det är aldrig för sent att ändra sig, att prova nya vägar och inriktningar. Just nu vill jag fota, skriva och sjunga, men vem vet vad jag vill om tio år? Vi kan aldrig planera allting, ty vi vet aldrig vad som händer. Kanske vill du ha full kontroll och leva stabilt, kanske vill du inte det? Båda är helt okej, oavsett och du är 20 år, 30 år, 40 år eller äldre. Vi må påverkas av samhället, men vi kan bara lyssna till vad vi själva mår bra av. Och det mina vänner, är aldrig för sent att göra!

Isabelle Pedersen är 31 år och läser webbkommunikation på Medieinstitutet. När hon inte studerar ägnar hon sin tid åt att skriva, fota. Hon jobbar även som sångerska och skådespelare och bloggar här.

Isabelles 3 vårtips

Sluta skrolla
Skit i iphonen en stund och läs böcker! Mitt bästa boktips just nu är Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson. Så bra!

Fler hobbys till folket
Skaffa ett nytt intresse under våren. Gå ut och fota i vårljuset, eller varför inte dansa lindyhop?

Hatten är ­huvudsaken
Köp en hatt, det blir man alltid extra glad av att bära!

Vill du skriva en krönika?

Tycker du om att uttrycka dig i skrift och vill du dela med dig av dina tankar om framtiden och karriären? Då har du chansen att bli vår nästa krönikör. Skriv en krönika på cirka 3 000 tecken och mejla den till oss senast den 13 april så ­kontaktar vi dig om du blir utvald. redaktion@campus.se är adressen!