”Välkommen till Satsyoga fortsättning. Jag heter Anna….” och fortsätter med hur dagen känns ,”hoppas att ni mår bra”, att vi skall tänka på oss själva under passet ”känn efter hur fötterna är idag, stabila eller svajiga, ta en minut och hitta er själva så att ni står stadigt”. Och så där håller det på. Hon har disconagellack på tånaglarna, blond kalufs och Aladdinbyxor.
Jag vet inte hur men en dag frågade hon om jag ville äta lunch. Jag hade bett om tips på yogaresor och det slutade med att vi sågs över en räksallad. Och pratade kramar. Eller så här; vi pratade killar, känslor och terapi. Det låter tungt, och det var det nog. Fast tungt är fel ord. Det var inget småprat som när man träffas för första gången. Inget tjockprat om ALLT som hade hänt de senaste tio åren, för vi är ju inte gamla bekanta. Fast vi pratade lika oblygt som om vi hade varit det. Konstigt.
Vi pratade på riktigt. Jag om att jag varit superlåg i två månader. ”Skör”, eller förresten SKÖR, skall jag säga. Inget töntigt ”jag kan prata om allt bara jag får använda fjuttar så att det inte känns så pretentiöst”. Det finns inget pretentiöst i att vara skör. Tro mig. Det är bara jobbigt, ungefär som att svettas inuti kroppen utan att kunna duscha av det.
Att säga det till en människa. En person som jag inte känner, det kändes läskigt. Och när jag hade gjort det blev jag helt tyst. ”Vad skall vi prata om nu?”. Lite som att hon behövde svara med något lika privat och maffigt . Men det är klart att hon inte behövde. Fast det låg lite i luften och hängde.
Jag brukar inte göra så här. Utan tvärtom. Jag är supertrevlig och aldrig påträngande. Och förvånade mig själv. Att luncha tar bara en timma. Ändå satt vi där långa stunder och stirrade tyst på varandra. Konstigt.
Vara tyst med en människa man inte känner?
Jag gör inte sånt. Jag snackar på. Men idag tittade jag rakt in i hennes blick och tänkte: ”hon förstår väl att jag inte är bög. För det här känns ju väldigt intimt”. Hela jag var i uppror.
Jag klarade mig igenom denna strapats och fick en varm kram efteråt. Det var jätteskönt och nu tänker jag: ”Wow! Så här kan man också göra. Och jag som ofta klagar på att allt ytligt småprat. Jag får nog sluta med det, för hjälp vad skönt det är att snacka nya golv till lägenheten och parfymen jag skall köpa när det är löning nästa gång.
Fast det är nog bara skönt om man varvar med läskiga supersamtal. Som man minns för att de är så ovanliga. Och gör en nyfiken. ”Hur kommer det vara nästa gång vi ses?”.