En människas liv och den riktning det tar avgörs möjligen aldrig av en enskild händelse, men det finns ögonblick då man upptäcker vem man är. Utifrån den upptäckten ser man till att livet tar en ny vändning. Anna Serner var 22 år när det hände. Hennes pappa hade tagit sitt liv fem år tidigare. Anna hade skolkat, sniffat, snattat. Nu hade hon och en kompis bestämt sig för att resa jorden runt. Kompisen hade fått nog efter tre månader, mätt på intryck, färdig, ville hem.

Anna fortsatte. Månad efter månad. ”Det där verkar kul. Det vill jag upptäcka. Kina. Vad händer där borta? Dit vill jag åka. Tibet!”
– Efter tio månader hade jag fortfarande samma känsla. Jag kunde inte få nog av stimulans. Jag förstod där och då att jag var stimulanstorsk, berättar hon.

Hon kom hem som en annan människa. En som inte tänkte sitta stilla och vänta på att saker skulle landa i hennes knä. En som hellre sa ja än nej till utmaningar. En som vägrade att låta sin identitet bli den oavlönade filmarbetarens och som därför snabbt bytte filmstudier mot juridiken.

25 år senare återvände hon

När vi nu träffar henne bjuder hon på finkaffe i Tidningsutgivarnas (TU) lokaler. Hon befinner sig i gränslandet mellan sitt andra och tredje tunga vd-uppdrag. Det började med Reklamförbundet, fortsatte med TU och nu – från den 1 oktober – för Svenska filminstitutet.

Är det inte lätt ironiskt att hon lämnade filmbranschen på grund av den hårda konkurrensen och de låga lönerna, och 25 år senare återvänder som dess högsta höns?
– Jo, eller hur! Men när jag sitter i en panel för nyantagna jurister som har fyra och ett halvt års studier framför sig brukar jag tänka att man aldrig kan veta vad man ska bli när man blir stor. Fem procent av de antagna kanske är övertygade om att de ska bli affärsjurister och så blir de det och lever så  i alla sina dagar. Resten har inte en aning. Man hamnar på olika ställen i livet och de ställena blir bättre om man följer sin magkänsla. Vad mår jag bra och utvecklas av? Vad tycker jag är roligt?

Magkänslan får styra

Den magkänslan har styrt Anna Serner sedan hon kom hem efter den där jorden runt-resan. Utifrån ser hennes utbildningar och karriär ut som en dåligt snitslad storslalombana. Men kanske finns det ändå någon logik i hennes dubbla examina.

– Jag började med film för att jag tyckte att det var så otroligt roligt, men jag insåg snart att jag inte skulle kunna utvecklas inom det om­rådet och inte heller bli en lycklig människa. Återigen: magkänslan. Jag ville vara med och påverka. Valet stod mellan att bli journalist och jurist och jag hade för dåliga betyg för att komma in på journalist­högskolan. Om man gör saker som man tycker är roliga, men också vågar lämna dem och gå vidare, då adderar man den ena pusselbiten till den andra.

Så det har varit mer magkänsla än en tydlig karriärplan som styrt dig?
– Jag har absolut inte haft någon medveten karriärplan. Däremot har jag jobbat väldigt medvetet med att leva efter mina värderingar och att våga stå för den jag är och vad jag tycker. Det kanske gör att jag sticker ut.

Du är känd för att vara frispråkig och har utsetts till en av Sveriges bråkigaste kvinnor. Varifrån kommer modet att våga säga vad du tycker?
– Det undrar min mamma också (skratt). Jag är uppvuxen på 70-talet då de ideologiska diskussionerna var mycket livligare. I skolan visste man vilka partier olika familjer röstade på. Pappa var aktiv socialdemokrat och redan från lågstadiet stod jag på mig i diskussioner om skatter och annat som jag egentligen inte hade en aning om. Första gången i arbetslivet som jag upptäckte att jag är den som säger ifrån när något inte fungerar var när jag arbetade som förbundsjurist på Reklamförbundet. Vd:n avgick och ingen tog över ledarskapet, vilket hela arbetsplatsen uppfattade som otroligt frustrerande. Men ingen sa något. Då skickade jag ett mejl till styrelseordföranden. Det hade rubriken ”Rapport från en icke-verksamhet” och bestod av en lista över alla saker som behövde tas itu med. Det väckte en tanke hos styrelsen att jag kanske var en kandidat till vd-posten. Och så blev det. Det uppmuntrade och gav mig självförtroende att våga tycka till. Det har jag fortsatt med. Till styrelsens förtret, skulle det senare visa sig.

Nätverket backade upp Anna

Inför ett årsmöte lade hon sig i hur förslaget till styrelsesammansättning såg ut. Alla nominerade hade en sak gemensam: De var män och representerade traditionella reklambyråer. Omvärlden förändrades allt snabbare och Anna Serner tyckte att Reklamförbundet borde leva upp till sin devis om att vara nyfiket och i framkant.

Naturligtvis sa hon vad hon tyckte. Hon viftades bort och flera styrelsemedlemmar uppmanade henne att avgå. Vad styrelsen inte hade räknat med var att Anna Serner – redan då – hade ett stort nätverk och att flera personer i det nätverket hörde av sig efter att ha sett nomineringslistan. Anna Serners juristådra slog till och hon upplyste dem som ringde om deras rättigheter, att valnämndens lista inte behövde accepteras på årsmötet. Det räckte för att de skulle mobilisera sig. På årsmötet avsattes valnämnden och året därpå avgick stora delar av styrelsen.

– Man kan inte vara så taktisk eller strategisk att man förutser sådana händelser, men jag inser i efterhand att utgången hade blivit annorlunda om jag inte hade byggt upp det nätverk som jag hade. Men det var ingen taktik utan ett intresse – för att jag ville. Tack vare det så tvekade man inte att ta kontakt med mig.

Hur har du byggt ditt nätverk?
– Det är tacksamt att bygga nätverk när man har en position. Folk vill ju känna vd:n. Men jag känner också att jag har ett ansvar mot nästa generation, så jag har varit mentor för en del yngre reklamare och undervisat unga reklamtjejer på Berghs som vet att jag har åsikter om jämställdheten i reklambranschen. Sådana saker gör jag inte för att jag tror att de ska ge utdelning dagen efter, utan för att jag är nyfiken och vill veta hur de tänker.

Om man ska generalisera: Är kvinnor bättre än män på att nätverka?
– Jag tror inte att kvinnor har något annat val än att bli bättre på det än män. Visst finns det män som är mentorer, men det här med att bry sig… Kvinnor förväntas bry sig. Kvinnor förväntas ha ett större emotionellt engagemang än män. Om man inte visar att man har det så blir man ganska snabbt förpassad till järnladyfacket. Man blir den där stenhårda bruden.
– Ingen manlig chef förväntas fråga hur medarbetarna har det hemma eller hur det går för barnen på dagis. En kvinna som inte frågar det uppfattas som stenhård. Och kvinnor måste vara medvetna om de här arketyperna som vi alltid hamnar i. Vi blir alltid maskoten, mamman eller järnladyn.

Och vilken typ är du i så fall?
– Jag är väldigt personlig. Jag tycker att det är kul med folk. Jag är inte intresserad av maktförhållandet, att markera att jag är chef. Därför sätter jag mig mitt i ett öppet kontorslandskap. Både för att jag ska få veta saker och för att jag tycker att det är skittråkigt att sitta ensam.

Kan du bli för personlig?
– Jag insåg tidigt, redan när jag gick ifrån att vara den senast anställda på Reklamförbundet till att bli vd, från kollega till chef, att jag bara kan vara mig själv. Enda möjligheten att navigera var att inte försöka bli någon annan. Jag är personlig som människa och därför också personlig som chef. Ibland blir det säkert för privat och ibland kan det vara svårt för andra att hantera det eftersom de är vana vid andra typer av chefer. Men jag kommer inte att ändra mig. Det här är jag. Jag kan inte förställa mig. Att fortsätta vara Anna är en av de stora utmaningarna på Filminstitutet.

Stökig ungdomstid krävde terapi

Du har också varit personlig i din blogg. Du har bland annat skrivit om dina terapitimmar. Hur viktig är självkännedom för framgångarna i din karriär?
– Vill man bli en bra ledare måste man kunna leda sig själv. Hur många terapi­timmar man behöver beror mycket på vilket bagage man har med sig. På vilket sätt man skaffar sig självkännedom är individuellt. Jag gör mig inga illusioner om att mitt sätt är det enda rätta, men för min del betydde det ett stort antal terapitimmar.

Vad har du behövt reda ut?
– Jag hade en ganska stökig ungdomstid. Mina föräldrar jobbade mycket och hade en dålig relation. Det gör att man aldrig lär sig hur en bra relation ska vara. Min pappa begick självmord när jag var 17 år och det var något jag verkligen har behövt bearbeta. Att han mådde dåligt var ingenting som gick som ett stråk genom hela min barndom, det handlade om en begränsad period. Men sammantaget blev det ett ganska stort bagage. Även om min pappa inte hade dött så hade jag absolut behövt sortera ut vem jag är och vad jag är värd. Jag var en tidig och brutal värsting och höll på så i ganska många år.

Hur illa var det?
– Jag provade allt. Började röka när jag var tio. Skolkade, sniffade och snodde. Åkte mellan tunnelbanevagnarna.

Vad är det som gör att du sitter här i dag, på väg mot ditt tredje tunga vd-jobb?
– I grunden hade jag goda föräldrar och en frisk kärna. Vid något tillfälle började jag helt enkelt tröttna på att vara värsting. Mina kompisar rökte braj, vilket jag också provade. Men det var inte min grej. Jag gillade det inte. Ett antal av mina kompisar från den tiden är döda i dag. De knarkade helt enkelt ihjäl sig. Jag hade tur. Jag fattade också ett aktivt beslut om att bryta och började plugga kinesiska bara för att få en chans att byta skola.

Så lades den första pusselbiten i den brokiga mosaik som kom att bli Anna Serners karriär och liv. När jag frågar varför hon tror att Svenska filminstitutets styrelse fastnade för henne när de skulle utse en ny vd, tvekar hon för ovanlighetens skull i några sekunder. Sedan säger hon:
– Jag tror att de valde mig för att jag visade att jag inte är rädd. För att jag vill något. För att jag har skinn på näsan. Jag är en stark person med
tydliga värderingar och starka åsikter.

I Reklamförbundet förstod de inte att det var en sådan person de hade valt. Det tror jag att Filminstitutet har förstått. Om inte så lär de snart bli varse.

FLER FRAMGÅNGRIKA KVINNOR:

”Det är inte farligt att misslyckas”

Linda Jansdotter Larsson på SEB vill bryta mönster, nya vägar och ifrågasätta gamla sanningar.

» Inspireras av Årets framtida kvinnliga ledare

Jobbigt värre med Karin af Klintberg

Hon vann Kristallen för tv-serierna Värsta språket och Kobra och har kammat hem Stora Journalistpriset och en Guldbagge.

» Karin om sin karriär och sitt nätverk