Frank: “Min sexualitet känns som ett statement”
DEL 2. Representation av HBTQ-personer på arbetsplatsen kan dels handla huruvida den organisation du jobbar på anser att representation är viktigt, men också om man som HBTQ-person blir sedd som representant för sin sexualitet på arbetsplatsen. En sak kan vara att delta på företagsevent, där många upplever att man ska kunna visa upp ett heteronormativt villa, volvo, vovve-liv. Elina, som är bisexuell, berättar om att när hon var i ett samkönat förhållande och skulle delta i en företagsaktivitet:
– Jag var väldigt osäker på om jag skulle ta med henne, faktiskt. Jag kände att det kanske skulle börja skvallras om oss eller kanske att folk skulle höja på ögonbrynen. Alltså, folk visste ju att jag var ihop med en tjej, men det kändes liksom in your face att ta med henne.
De tysta förväntningarna och antagandena kan vara väldigt skadliga för HBTQ-personers känsla av trygghet på arbetsplatsen. Kollegor och företagsledningar arbetar inte medvetet för att skapa exkluderande kultur, men tystnad och ignorans kan vara lika illa som öppen homo- eller transfobi. Caroline Farberger förklarar hur hon tror att en exkluderande kultur kan växa fram:
– Jag tror att många personer tenderar att ha en normativ utgångspunkt i sitt umgänge med andra kollegor. Exempelvis om man är ett gäng män på en arbetsplats och så blir diskussionen om man ska ha med fru eller flickvän på firmafesten. Och så är det kanske någon där i rummet som tänker att “hmm hur ska jag nu göra, jag har ju en pojkvän. Ska jag våga säga att jag tar med min pojkvän, eller ska jag hellre hålla en låg profil och säga att jag inte kan komma”. Man vågar inte riskera bilden av sig själv.
Att det känns “in your face” att ta med en samkönad partner till ett företagsevent är något som Frank kan relatera till. Han berättar att det känns mycket mer personligt att tala om för kollegor att man har pojkvän istället för flickvän.
– Det är ju ändå ett känsligt ämne. Just eftersom det är så politiskt laddat på ett sätt, att blir så himla personligt… men det blir inte personligt på samma sätt om man har en tjej. Det blir som ett statement, verkligen.
Det är inte ovanligt att känna att det blir ett “statement” när man tar med en samkönad partner till sociala tillställningar, och dessutom exempelvis håller handen eller pussar varandra. Det innebär att man i andras ögon förvandlas till representant för sin sexualitet, snarare än en individ som öppet vill visa kärlek till sin partner. Simon, som idag arbetar med samhällsplanering, pratar just om rädslan att bli sedd som en stereotyp.
– Det kanske är det som gör att man blir lite mer reserverad i vissa sammanhang, för man blir rädd att de bara ska se en som en bög, typ. Alltså att man ska prata och föra sig på ett visst sätt och bara prata om typ Melodifestivalen. Så man aktar sig helt enkelt.
Caroline Farberger: “Jag tar mig friheten att vara den jag är”
Alla personer vi har pratat med berättar dock om hur viktigt det är att komma ut för sin egen skull. Det finns ingen glädje i att behöva dölja den man är för andra människor, och det är även en enorm förlust för dina kollegor och chefer, för du kan faktiskt inte lägga full energi på arbetet om du hela tiden måste tänka på vad du säger. För vissa kan det ta längre tid att komma ut, och vissa gör det direkt. Frank berättar att han alltid säger till redan i anställningsprocessen, för att bara ha det gjort.
– Att komma ut på arbetsplatsen är något man måste göra, känns det som. Gör man det inte på en gång blir det mycket mycket jobbigare, för då är det som att man håller undan det. Det är en så dryg sak att inte få sagt direkt. Jag sa det redan på min arbetsintervju!
Caroline Farberger berättar att när hon kom ut som transsexuell fick hon svängrum att vara utmanande på andra plan, genom att exempelvis ha på sig färgglada, uppseendeväckande klänningar på jobbet.
– Jag gör så att jag tar mig friheten att vara den jag är. På ett sätt är det befriande att vara så himla icke-normativ som det innebär att vara transsexuell: det är ju en bit ut på HBTQ-skalan. Det gör det enkelt att för mig, för att det spelar ingen roll hur jag föreställer mig, jag kommer alltid att vara i en kategori för mig själv. Och då kan jag lika gärna ta ut svängarna i mitt personliga uttryck.
Hon berättar vidare att detta inspirerade andra kvinnor på kontoret, som hade följt en undermedveten klädkod på jobbet och som nu också vågade ha på sig mer färgglada klänningar. Hon hade inte ens reflekterat över hur andra kvinnor klädde sig på arbetsplatsen, utan utgick bara från sin självklara rätt att klä sig som hon vill. Elina berättar en liknande historia, fast tvärtom. Hon hade från början en alternativ klädstil som gjorde att hon inte visuellt passade in bland sina kollegor, vilket hjälpte henne när hon kom ut:
– Då tänkte jag fuck it. Nu kör vi hela vägen!
Avslutningsvis ger Caroline Farberger följande råd till dig som inte än har vågat komma ut på din arbetsplats:
– Livet är för kort för att leva ditt liv som någon annan än den du är. Det finns så oerhört mycket livsglädje i att leva livet som den man är. Känner du att du befinner dig i en omgivning där du inte kan vara dig själv, ta då antingen mod till dig och lev som den du är eller byt omgivning. Det är så oerhört tragiskt med personer som lever hela sitt liv utan att kunna vara så öppen med sin omgivning.
Text: Freja Öhlander
