Chatt-botten Stella ska hjälpa universiteten att upptäcka och förebygga psykisk ohälsa
År 2019 bestämde sig Simon Norrman, 23, för att utforska en idé om att matcha studenter med universitet. Under denna period studerade han ekonomi på Handelshögskolan, men kände att livet som entreprenör var mer av hans kall. Under sin research insåg han att universitet idag, framförallt i USA, har ett stort problem med att en stor mängd studenter hoppar av skolan. En vanlig anledning till detta är psykisk ohälsa, en konsekvens av att elever upplever en ökad press att prestera. Simon började arbeta med en lösning på problemet, och startade därför företaget GydEd.
Simon: Det GydEd handlar om är att synliggöra problemen med psykisk ohälsa och ge universiteten verktyg att hjälpa sina studenter. Det är sällan de inte vill förändra situationen, men de vet inte hur de ska göra. När vi tittade på konkurrenter, främst inom USA, såg vi att man hade en väldigt kvantitativ approach för att hjälpa sina studenter. Det kan exempelvis vara hur ofta man loggar in på en studieplattform eller hur mycket eleverna är på campus. Vi på GydEd vill ha ett mer kvalitativ sätt att mäta hur studenterna mår.
Den kvalitativa metoden GydEd använder för att hjälpa studenter är en chatt-robot, Stella, som går att integrera i de vanligaste studentportalerna. När eleverna loggar in i portalen dyker Stella upp och frågar eleverna hur de mår inom tre olika områden: hur motivationen ser ut, om eleven känner sig socialt inkluderad och om det allmänna välmåendet.
Simon: Dessa tre frågor leder eleven vidare till de resurser som finns på skolan inom respektive områden. Skolan informeras om att det finns en student som har problem, men eleven är helt anonym. Skolorna kan fortfarande pinga eleven genom chat-botten och ge studenten resurser för att hjälpa eller boka möte. Sen kan studenten välja att använda resurserna eller inte. Vi vill att studenterna ska kunna nå ut – men också att skolorna ska kunna nå till studenterna och vara proaktiva. Det värsta som finns är att studenten öppnar upp sig själv till chatt-botten men lämnas i ett vakuum. Det jobbar vi verkligen på att lösa och följa upp så att skolorna är proaktiva, ger resurser och hjälper studenterna som behöver det.
I startfasen kollade Simon framförallt på den Amerikanska marknaden, eftersom det är en annan typ av marknad än i Europa och Sverige. I USA är eftergymnasiala studier ett betydligt större val än i Sverige eftersom att skolavgifterna är väldigt höga. Detta skapar en större press på studenten, medan man i Sverige mer har råd att misslyckas eller byta utbildning. När idén gick från att vara en matchningstjänst mellan student och universitet till att fokusera mer på psykisk ohälsa kom Sebastian Thomas, 26, in i bilden. Sebastian växte upp i Los Angeles med en svensk mamma, och har egen erfarenhet av hur stor pressen kan vara på en college-student i USA. År 2019 flyttade han till Sverige och började jobba på ett riskkapitalbolag i Stockholm. Där träffade han Simon och bestämde sig för att ansluta sig till GydEd.
Sebastian: Min erfarenhet är att i USA håller många studenter tyst om sina problem. Om du mår dåligt så berättar du inte om det för någon annan, eftersom det finns ett stort stigma kring psykisk ohälsa. Normalt sett leder detta till en punkt där studenten till slut bryter ihop och hoppar av skolan. När det sker vet universiteten inte vad som har hänt och har inte sett några varningstecken alls. Det vi vill göra är att öka universitetens förståelse kring psykisk ohälsa och få universiteten att agera proaktivt innan man kommer till den punkten.
Sebastian menar att chatt-botten Stella är ett bra verktyg för att fånga upp signaler om att en student inte trivs eller mår bra, vilket annars kan vara svårt. När en student använder Stella är den helt anonym men om universiteten ser att en elev mår extra dåligt kan de kontakta personen, men det är upp till studenten att ta emot hjälpen.
Hur uttrycker sig psykisk ohälsa vanligtvis på universiteten?
Simon: Jag tror det främsta är prestationsångest, framförallt i tidiga år när man börjar plugga. Jag talar utifrån min egen erfarenhet, och de personer som jag pratat med från skolorna. När man börjar så har man en bild av att allt är kört om man inte nailar alla grejer, vilket beror på att man är vilse och ovan med miljön. När man sätter sig in i en ny miljö så som en stor studentstad finns det också en social press att man ska vara tillgänglig på den sociala biten men också prestera i plugget. Många växer in i den rollen, men många andra gör inte det.
Sebastian: För universiteten gäller det att ha större koll, för det finns verkligen ett stort behov. Om du inte är medveten om problemen så kommer du inte att lägga ner de resurserna som krävs. Om universiteten börjar samla data om studenters mående ser de vart problemen ligger och var de ska lägga pengarna.
Simon: Jag håller helt med! Man ska inte tro att det inte finns en vilja bland skolorna att åtgärda problemen. Det finns nämligen hela tiden en vilja – men de famlar lite i mörkret på grund av den här tystnadskulturen, och vet inte vilka resurser som dom kan erbjuda. Där finns det en förbättringsmöjlighet i att göra sig själva mer lättillgängliga, både för Sverige och för USA.
Depressionen blev en motivation för att jobba med studenters psykiska ohälsa
En stor anledning för Sebastian att jobba med dessa frågor är att han själv har personlig erfarenhet av psykisk ohälsa på universitetet. Han gick på det amerikanska universitetet Chapman, där planen var att studera till läkare. Efter två år i skolan fick han en svår depression, vilket ledde till att han hoppade av. När han sedan orkade börja igen valde han istället att läsa Business and Corporate Communication, vilket han fann mer meningsfullt och roligt.
Sebastian: Det började redan ett par veckor efter att jag hade börjat skolan. Jag fick en massa nya vänner och festade mycket. Samtidigt kände jag väldigt mycket prestationsångest. Det bara byggdes på under två års tid, tills det helt plötsligt inte gick längre. Jag fick ett sammanbrott och kunde inte gå till skolan längre. Det slutade med att jag tog ett sabbatsår för att finna mig själv igen. När jag sedan kom tillbaka var det med en helt annan motivation. Jag insåg att jag inte kunde ha varit den enda som gick igenom det här, så för mig är det ett drömjobb att få jobba med de frågor som påverkade mig så mycket på en personlig nivå.
Genom GydEd hoppas Sebastian och Simon att kunna erbjuda resurser för de studenter som inte mår bra och möjliggöra ett mer effektivt arbete för skolorna, och på så sätt minska och öka utbildningsnivån. Nu ska Simon och Sebastian lägga mer fokus på den svenska marknaden också, även om behovsbilden ser väldigt annorlunda ut från den Amerikanska.
Simon: Svenska och amerikanska universitet arbetar väldigt olika med psykisk ohälsa. I USA finns det tillgång till fler resurser som dem erbjuder studenter. Det beror på att man ser studenterna mer som kunder än i Sverige. Men när vi har pratat med Svenska skolor så finns det inte alls samma resurser. I Sverige förlitar sig universiteten mer på de offentliga modellerna som finns, vilka är anpassade efter ett allmänt behov än det som studenterna kanske behöver. Så det är den stora skillnaden mellan USA och Sverige – I Sverige förlitar man sig mer på välfärden medan det i USA finns mer resurser.
Genom Stella erbjuds universiteten möjligheten att arbeta proaktivt och hands-on med psykisk ohälsa genom att samla in data om studenters välmående, samtidigt som de kan agera om de ser att en student mår väldigt dåligt. Enligt Sebastian och Simon är det viktigt att skapa en studiekultur där det är okej att misslyckas ibland, och att man kan komma tillbaka starkare från den upplevelsen.
Simon: En av de bästa följderna är att vi kan skapa en helt annan medvetenhet om att ibland skiter det sig, men det är lugnt!
