Mannen med portfölj anländer till kontoret. Han känns viktig. Det fasta handslaget avslöjar att det är business på gång, vi ska ha möte och jag ska presentera några nya idéer. På väg till kaffemaskinen vänder han sig mot mig, ler och säger: ”Det kommer bli riktigt spännande att höra dina inputs.” Som om han laddat för den här presentationen i evigheter.

Mannen med portfölj anländer till kontoret. Han känns viktig. Jag går in för att skaka hand – för nu är det business på gång, vi ska ha möte och jag ska presentera några nya idéer. Men han vill inte skaka min hand, han vill ge mig en kram ”för vi känner ju varandra” (det är andra gången vi ses). På väg till kaffemaskinen vänder han sig mot mig, ler och säger: ”Vilken härlig färg det är på den där tröjan, den klär dig!”. Som om jag beställt en komplimang till mitt eftermiddagskaffe.

Hade jag varit en man hade det första scenariot varit snarare regel än undantag. Nu råkar det vara så att jag föddes till kvinna.

När jag gång på gång behandlas som en ”snäll kompis” i stället för ”expert på mitt område” i jobbsammanhang reduceras min kompetens till en liten, hungrig Tamagotchi. Den säger: ”Mata mig! Ge mig kunskap och information!” – med andra ord: glöm inte bort mig! Jag är faktiskt här för att bidra med min expertis, inte för att visa upp min nya tröja.

Ofta sker det framför mina egna ögon. Min manliga kollega får handskakningen och jag får kramen. Han får visitkortet och en inbjudan till ett externt möte och jag får en vänförfrågan på Facebook. När det plingar till i mobilen och jag läser: ”Hoppas allt är bra med dig! Kram!” vill jag leta upp en brinnande emoji.

Förstå mig rätt nu. Varken kramar eller komplimanger är direkt farliga för min varelse och mitt jobb-jag. Det är inte 100 procent fel att ge en kollega, kund eller affärspartner lite kärlek (jag gör det ibland) – om relationen är ömsesidig och om mina manliga kollegor också får kramar. Problemet uppstår när jag inte behandlas på samma sätt som dem – och tro mig, det händer ofta. Livet som ”kvinna mitt i karriären” består av alldeles för många oönskade komplimanger och kramar. Första gången är det okej, trettionde gången känns det nästan komiskt.

Så, mannen med portfölj. Nästa gång du får en impuls att kramas eller säga något ”snällt” om mina kläder: tänk på den lilla hungriga Tamagotchin. Den svälter ihjäl snart om du inte tar den på allvar.