Jag vaknade innan den brusiga högtalaren gick igång och gnuggade sömnen ur ögonen. Plötsligt kom jag ihåg. I dag var det dags och jag hade sovit ynka tre timmar till följd av ett tickande kaninhjärta och alldeles för många skarpa kurvor. Halsen var torr och luften inne i kupén hade använts både en, två och tre gånger – inte bara av mig utan även av mina okända tågkompanjoner som snarkade i takt med min växande nervositet.

Året var 2011, jag var i sluttampen av gymnasiet och visste precis vad jag ville bli när jag blev ”stor”: journalist. Jag, som alltid har förespråkat praktik framför teori, sökte till ett gäng folkhögskolor med hjälp av ett personligt brev och några arbetsprover. Efter veckor av väntan valdes jag och flera andra ut till att komma på audition på skolan en solig dag i maj, dit jag åkte med nattåget från Umeå med bultande hjärta.

”LIVET ÄR INTE EN DANS PÅ ROSOR! *planerar för svanktatuering*.” 

Väl på plats hann jag knappt tänka på nerverna som spökat hela natten – allt vi gjorde var precis det jag tycker är roligt och som jag är bra på. I små grupper slussades vi runt mellan olika stationer där vi fick testa på moment som ”Titta på den här bilden och skriv en artikel – 20 minuter börjar nu!”, en fejkad presskonferens, pitch av magasinidé och en gruppintervju. För vissa kanske det här låter blottande och hemskt. Jag var i himlen.

I praktiken förstår jag att vissa utbildningar måste ha ett högt intag för att göra dig beredd på att programmet i sig kräver mycket plugg. Läs: LIVET ÄR INTE EN DANS PÅ ROSOR! *planerar för svanktatuering*. Men jag har svårt att tro att bara en ”viss typ” av människor är gjorda för att klara av det – om det är ditt drömyrke kommer du att slita för det oavsett vad. Och alla är inte på topp i gymnasiet, så är det bara.

Ta till exempel psykologlinjen där du i dagsläget behöver ha högsta betyg i princip allt (eller vara en GUD på högskoleprovet) för att ens närma dig en plats. Men hallå, är det verkligen nödvändigt att kunna lösa en ekvation på matten, springa snabbast på idrotten eller spela ett trumsolo på musiken för att bli en bra psykolog? Som kungen sa i den olidliga intervjun där han konfronteras med strippklubbsrykten: ”Näe, jag tror faktiskt inte … näe, jag tror faktiskt inte det.”

”Tänk ett arbetsprov med ett gäng kluriga fall som en blivande jurist får sätta tänderna i.”

Här är mitt förslag: Fler universitet och högskolor borde ta in elever på arbetsprov. Det vill säga att viga några platser åt de som varken har toppbetyg från gymnasiet eller en otrolig ordförståelse och matteskills (har alltid drömt om den kombon) som ger 2.0 på högskoleprovet. Tänk ett arbetsprov med ett gäng kluriga fall som en blivande jurist får sätta tänderna i, ett kombinerat biologi- och matteprov för den som drömmer om att bli läkare eller en brief till ett case att skissa på inför en arkitektutbildning.

Sist men inte minst får vi inte glömma att gymnasiebetygen till stor del också ligger i händerna på enstaka lärare med, i vissa fall, speciella åsikter. Min idrottslärare var till exempel beredd att sänka mitt betyg om jag missade en lektion till. Jag hade missat totalt tre lektioner – på ett år. Anledningen? De tre gångerna låg jag hemma i svininfluensa.

Jag till idrottsläraren: ”Vad skulle jag ha gjort i stället? Åkt till skolan och smittat ner alla?”

Idrottsläraren: ”Ja, int vet ja – men he se int bra ut att du har varit borta.”

Där och då valde jag att söka efter journalistutbildningar där jag kunde få visa upp det jag var bäst på – och ta framtiden i mina egna händer. Eller som kungen skulle ha sagt: ”Vi vänder blad och ser framåt.”