Professorn valde ut favoriter och var en envåldshärskare över institutionen

När Ellen, som egentligen heter något annat, började sitt masterprogram i psykologi anade hon inte att resan skulle sluta i en sjukskrivning.

– När jag tidigare pluggade  på kandidatnivå upplevde jag inga problem. Bara det vanliga, att man ibland kunde känna stress inför skolan och ångest med prokrastinering och sådant. Men när jag började mitt masterprogram upplevde jag för första gången psykisk ohälsa. 

Ellen beskriver att problemen började ganska tidigt under programmet, men att hon inte märkte av dem förrän tillvaron kraschade totalt. Redan första dagen träffade hon läraren som skulle forma de resterande två åren på programmet, och som skulle vara en bidragande orsak till de händelser som följde.

– Jag hade en professor som var ansvarig för hela programmet och som lärde ut några kurser själv. Hon var otroligt karismatisk och respektingivande på ett sätt jag aldrig sett tidigare. Jag kände direkt att jag ville göra henne till lags. Det var som att hela min klass delade den känslan av att den här människan är inte någon man vill hamna i onåd hos.

Hon berättar vidare att professorn tidigt valde ut sina favoriter i programmet, vilket var de personer som visade tecken på att vara både begåvade, sociala och roliga. Hon sållade sedan ut dem från resten av klassen. Hon hade också de elever hon gillade mindre, vilket hon kunde visa öppet.

– Jag kommer ihåg på en lektion, då läraren citerade en brittisk akademiker med ett svåruttalat namn. Hon uttalade det lite konstigt och en tjej som inte tillhörde favoritgruppen i klassen skrattade till. Hela stämningen i rummet förändrades liksom, det var som att en kall kåre spred sig längst allas ryggrad. Min lärare vände sig till henne och frågade “sa jag någonting roligt, eller?” och tjejen insåg sitt misstag och försökte vifta bort det genom att säga “nej, nej, det var inget”. Men min lärare släppte inte henne utan frågade eleven om hon kunde ta och uttala det. Det är svårt att beskriva den känslan av hur förnedrande det var för henne så här i efterhand, och att beskriva den typen av makt som min lärare utövade över oss.

Ellen berättar att professorns makt inte bara sträckte sig till klassrummet utan genom hela institutionen. Hon erfor detta själv då hon valdes ut som en av favoriterna, och hade därför mycket insikt i hur institutionen fungerade. 

– Hon var lite som en envåldshärskare där. Man ville ha hennes uppskattning och hennes beröm. Hon var begåvad, hade ett stort kontaktnätverk med inflytelserika akademiker och var dessutom otroligt karismatisk. Hon kunde vara väldigt snäll och berömmande mot sina favoriter men hon hade samtidigt den här makten, liksom.

“Vi förväntades jobba gratis och att alltid leverera på topp”

Från och med första dagen på programmet visste Ellen att hon måste prestera på topp för att nå upp till förväntningarna. Detta var något hon var ovan vid, då hon på kandidatnivå hade haft medelhöga betyg och inte ansträngt sig så mycket. 

– Det var första gången jag kände att jag måste vara bäst. Jag ville imponera på den här människan, och jag ville vara en av hennes favoriter. Det var så sjukt. Men det gick jättebra, jag jobbade hårdare än vad jag någonsin gjort och fick högsta betyg på alla tentor, uppsatser och seminarier. 

Efter första inlämningsuppgiften blev Ellen utvald till gruppen av favoritelever, som professorn satte extra press på men även förfördelade. Det yttrade sig i att de bland annat blev inbjudna till middagar med kända akademiker och fick gå på event med högt uppsatta personer inom branschen. Men i retur förväntades det av dem att de skulle jobba gratis för henne, vara ständigt tillgängliga och fungera lite som hennes assistenter. 

– Allt eftersom sållades vissa personer som inte höll måttet ut ur favoritgruppen. De fick liksom kalla handen efter att de hade fått tillräckligt höga resultat på uppgifter eller tackade nej till gratisjobb. Hon ville vara omgiven av personer som var sociala, roliga och smarta – så om hon upptäckte att någon av oss kanske var blyg eller inte tog för sig så blev den personen utsållad. Man blev inte inbjuden till nästa event, fick inga fler leenden eller uppskattning från henne.

Under sitt andra år på programmet blev Ellen utvald till att bli mentor för förstaårseleverna av professorn, tillsammans med två andra klasskamrater. I och med det fick hon en central roll även i institutionen, där de fungerade som samordnare trots att det inte ingick i arbetsbeskrivningen. De fick betalt för de arbetsuppgifter som de skulle utföra, men det blev en hel del annat gratis arbete också.

– Vi skulle ordna event och seminarier helt själva, blev ansvariga för att göra inköp och var allmänna kontaktpersoner när något behövde göras. Det är ganska svårt att fånga en sån subtil form av maktutövande i ord, jag har försökt att göra det. I efterhand vet jag inte varför jag gick med på det. Men en anledning var att hon alltid framhöll att man kanske kunde få en doktorandtjänst på institutionen, och vi förstod att det bara var den personen hon gillade mest som skulle få uppdraget. Jag har aldrig velat bli doktorand, men då ville jag det för att jag ville vara den där bästa personen.

En annan anledning att prestera på topp var att Ellen märkte att professorn kunde betygsätta eller ge feedback till personer annorlunda beroende på om hon gillade dem eller inte. En viktig sak för professorn var att man skulle kunna lämna in uppgifter i tid, vilket var en av de aspekterna som påverkade hennes omdöme om eleverna.

– I Sverige är det ju så att man ska kunna lämna in tentan hur många gånger man vill och att det alltid finns fler inlämningstillfällen just för att man ska kunna bli klar med studierna. Men i hennes värld fanns det bara en chans. Hon skapade en kultur av att man skulle lämna in i tid, och konsekvenserna om man inte gjorde det syntes senare. Flera stycken som lämnade in uppsatser sent första gången fick ett snäpp sämre betyg än vad de förtjänade, och sedan fick de aldrig högsta betyg av henne oavsett kurs eller hur de presterade. Om en person fick högsta betyg i alla kurser som hölls av andra lärare fick de ändå alltid ett B av henne. 

“Klasskamraterna blev skadeglada när jag inte lyckades lämna in i tid”

Ellen berättade att många anställda på institutionen, bland annat studievägledare, administratörer och andra lärare kände till vad som pågick men viftade bort det. Varje gång man pratade om problemet ursäktades professorns beteende med att hon hade “andra metoder” eller att hon “var som hon var”. Många personer som var anställda där hade själv varit elever under professorn och beskrev för Ellen att de hade gått igenom samma saker, men sedan fått en doktorandtjänst vilket hade lett vidare till en akademisk karriär. Trots detta var professorn inte speciellt populär bland de andra lärarna.

– Man förstod i samtal med andra lärare och professorer att många ogillade henne som person och hennes inflytande över institutionen. Många hade exempelvis jobbat med henne i forskningsprojekt, men sedan inte blivit krediterade eller fått betalt för sitt arbete. Men hon hade på något sätt den makten över alla, det gjordes aldrig någonting åt det.

Ellen berättar att hon har pratat med flera personer som gått samma program både före och efter henne själv, och alla har upplevt samma saker vare sig de har tillhört den utvalda favoritgruppen eller inte. 

– Det är en press man aldrig upplevt innan under sina studier.

Ellen tror att hennes psykiska ohälsa började väldigt tidigt, sent under första året. Hon kände sig då väldigt stressad och hade en vilja att vara perfekt, något hon aldrig hade upplevt innan. Det var först under andra året vid jul som fasaden började krackelera, och den psykiska ohälsan blev allt mer påtaglig. 

– Jag kunde inte öppna min dator, jag kunde inte skriva. Det var som ett fysiskt motstånd. Då lyckades jag inte lämna in en tenta, och jag märkte direkt att jag blev behandlad annorlunda av professorn och de andra klasskamraterna i favoritgruppen. Hon hade ju skapat en väldigt tävlingsinriktad stämning i den här gruppen, och jag märkte att folk blev skadeglada när jag inte lyckades. Det gjorde mig väldigt illa att det inte fanns någon support, för jag hade ju inte gjort något fel alls egentligen.

Hon lyckades lämna in tentan på andra försöket, och då var det dags att skriva masteruppsats. Ellen valde att göra ett otroligt ambitiöst arbete för uppsatsen, men också att ställa upp och jobba som vanligt. 

– Efter det bröt jag långsamt samman. Jag kunde inte skriva, jag kunde inte läsa en text eller förstå innebörden av den, samtidigt som att jag visste att jag måste göra det. Eftersom jag hade det här väldigt stora projektet så hade jag otroligt mycket arbete att göra, med intervjuer som skulle transkriberas, översättas till engelska och sorteras. Det är väldigt mycket att göra på så kort tid. Jag märkte då att jag började ligga efter och kontaktade min handledare som sa att jag förmodligen inte skulle bli klar i tid, utan att jag skulle satsa på att lämna in på andra inlämningstillfället. Då bröt jag ihop. Jag var tvungen att lämna in i tid.

Ellen berättar att hon gradvis försämrades till den punkt då hon inte ens kunde gå upp ur sängen, städa eller laga mat. Allt hon tänkte på var att hon hade ångest för att hon inte kunde arbeta med sin uppsats. Efter ett samtal med sina föräldrar beordrade de henne att söka hjälp på vårdcentralen. 

– Jag gjorde det här testen för depression, och fick då reda på att jag led av en allvarlig depression och att det inte fanns en chans i världen att jag skulle arbeta vidare med min masteruppsats. Sedan sjukskrev de mig i resten av terminen. Det var skönt att höra det, för jag trodde hela tiden att jag bara var lat. 

Under perioden då Ellen var deprimerad hade hon svåra sömnproblem, vilket hon aldrig hade upplevt tidigare. 

– När jag får mycket ångest eller är stressad så blir jag väldigt rädd för att jag ska dö. Jag börjar känna av saker i min kropp som inte är på riktigt, en vanlig grej är att det känns som att det kryper runt något i hjärnan. Då tror jag alltid att jag håller på att få en hjärnblödning, triggar igång mig själv så att jag ligger vaken hela natten av rädsla för att dö i sömnen.

En natt låg Ellen uppe då hon plötsligt kände ett väldigt starkt illamående, och gick till toaletten för att kräkas.

– Men det kom inget. Så jag satte mig på toastolen och försökte vänta ut det. Sen faller jag ner på golvet, jag kan inte röra mig alls och sedan försvinner både min syn och min hörsel. Jag tänkte att nu händer det, nu dör jag. Jag kröp långsamt fram i lägenheten och kände en stark dödsångest. Jag kunde inte prata, se eller höra något. Det var väldigt läskigt att kroppens funktioner stängdes av en efter en. Och sen plötsligt så släpper det. 

Ellen berättar att hon ringde 112 efter kollapsen och bad om en ambulans. Hon beskrev vad som hade hänt för telefonoperatören som berättade att det var en panikångestattack.

– Jag kände bara att ja, såklart att det var det! Jag visste ju allt om hur det kan vara att ha panikångest, men jag trodde aldrig att det skulle kännas så fysiskt som det faktiskt var. Det var exakt som en nära döden-upplevelse. 

Efter panikångestattacken började Ellen ta antidepressiva och fick sömntabletter utskrivna. En konsekvens var att hon inte vågade gå ut från lägenheten, eftersom hon var så rädd för att det skulle hända igen. 

– Varje gång jag gick ut så kände jag hur de här symptomen började komma, och då gick jag bara raka vägen in igen. Efter det var jag inne för att jag kände sån skräck inför att få panikångest, det är väldigt vanligt att man är rädd för att bli rädd på det sättet. 

Ellen upplevde att hon fick ett stort stöd från sina föräldrar och vänner, vilket var viktigt för hennes tillfrisknande. Hon kunde under den här perioden inte äta, utan det enda hon fick i sig var smoothies. Hennes föräldrar började då skicka matkassar med proteinpulver och andra smoothie-ingredienser. Ellens vänner hjälpte henne att städa hemma, och fick även med henne ut på kortare promenader. Till sommaren så började livet bli lättare för Ellen.

– Jag bestämde mig för att det här aldrig ska hända igen, att jag alltid ska värna om min integritet och sätta gränser för vad jag tycker är okej och inte. Sen blev det bara gradvis bättre. Jag gick i terapi, vilket var väldigt bra för mig. Dessutom fungerar verkligen mina antidepressiva. Sedan var jag plötsligt redo att börja jobba.

Idag säger Ellen att hon är fullt rehabiliterad, men att hon är väldigt medveten om sina egna känslor. Hon får lättare ångest och känner sig stressad snabbare än vad hon gjorde innan depressionen. Idag jobbar Ellen på heltid, och har verktyg för att kunna hantera när det blir för mycket. 

– Jag skrev aldrig klart uppsatsen, och kommer aldrig att göra det heller. Jag är bara så glad att ha lämnat det livet. Alla de saker jag tyckte var så viktiga är så himla oviktiga. Det är så löjligt att mina mål var att imponera på andra och prestera på topp, och det var inte värt det.