Jag känner mig lite ”matt”. Det är en trend som ungdomar ägnar sig åt och mer eller mindre gjort sedan 90-talet – att sätta citationstecken kring ord, fast de kanske faktiskt menar precis vad de säger. Det är ett sätt att komma undan, ett sätt att visa att man har en klädsam distans till saker. Att man är en skön person.
Författaren Isabelle Ståhl hatar ironi och det var genom hennes texter om en avförtrollad tid där ord har förlorat sin mening som jag förstod att jag också har pratat med de där kaninöronen. Att jag har varit en sådan som sagt ”jag skojar bara” efter var och varannan mening och att jag egentligen har varit förbannat trött på det och mig själv. När jag förstod att jag hade längtat efter något slags allvar blev det tydligt för mig varför det var just författaren Marguerite Duras som hade blivit min idol för ett par år sedan. För jag älskade det dramatiska hos henne – att allt var på liv och död – och jag blev helt enkelt gymnasieintellektuell vid 28 och planerar inte att sluta vara det. För vem är inte mer real än en sextonåring?
”Faktum är att jag vill slå ett slag för att bejaka prettot inom sig.”
Att vara allvarlig i dag innebär att riskera att bli betraktad som pretentiös – men jag vill inte vara rädd för det. Faktum är att jag vill slå ett slag för att bejaka prettot inom sig. Att våga ta saker på allvar. Annars blir det ju ingenting av någonting? Det är lättare att stå sval bredvid och vara cynisk men det är antagligen inte en särskilt bra strategi om du vill ta dig från en punkt till en annan. Det är i dag lätt att bli så rädd att ta ett felsteg att man hellre står över – att man väntar på någon slags färdighet i stället för att själv erövra den.
Så var det och är det i alla fall för mig ibland, men jag tror att jag har börjat förstå vissa saker. För när man inte är ett underbarn kanske man helt enkelt måste ha börjat sitt skrivande med att i högstadiet beskriva sin unga gympalärares ögon som ”glittrande hav” i sin dagbok. Det är kanske nödvändigt att skriva fruktansvärda metaforer om stjärnor och sandkorn innan man ens kan skriva ett litet stycke av läsvärde. Och man kanske helt enkelt måste stå ut med att skriva en halvdan krönika för att någon gång kunna skriva en bra? För med risk för att låta som en hurtig självhjälpsbok är det väl bättre att säga och göra något och riskera att göra bort sig än att inte försöka alls.
När jag säger att man inte borde skoja bort allt menar jag inte att man inte borde kunna skämta om allt. Det tycker jag att man ska göra. För jag är övertygad om att humor behövs för att stå ut med livet ibland, att man kan behöva skämta mitt i den värsta sorgen. Allvar och humor är inte varandras motpoler, de i har i högsta grad med varandra att göra. Men när skämten blir ett skydd för alla stora känslor blir det liksom lite tomt efter ett tag. Till slut fastnar skrattet i halsen.
