Om man som jag log äppelkäckt och artigt till någon skolsyster som luktade clementin i gymnasiet fastän jag mest kände mig som en svårmodig goth inuti – så betydde Linda Skugge någonting. När hon som blyg 19-åring fick en egen kolumn i Expressen var jag bara sex år men i tonåren läste jag flera av hennes böcker och de gjorde något med mig, för de texter man läser i den åldern har ju en tendens att göra det.

Jag minns att jag som ung såg henne i en tv-intervju i någon morgonsoffa och att jag tänkte: ”Får man verkligen vara sådär?” Jag var så fascinerad. Kanske av det faktum att hon i sitt svartfärgade hår och sätt var själva motsatsen till käck eller för att hon som var så personlig, utlämnande och självklar i sina texter nu var sådär introvert och inte alls verkade veta vad hon skulle säga.

 ”I dag är det som om man måste ‘vara någon’ innan man ens har möjlighet att ‘bli någon’.”

När jag för en tid sedan lyssnade på henne i ”Söndagsintervjun” i P1 var jag lika fascinerad. Hon berättade att hon aldrig varit en ”talande” människa och att hon blev uppringd av Sveriges då största tidning som 19-åring eftersom någon nöjeschef hade läst hennes krönikor i Ultra. Hon fick komma upp på Expressen och väl där sa hon knappt någonting och var som ”tappad bakom en vagn”. Linda Skugge menar att hon aldrig hade fått jobbet eller en karriär som hatälskad kolumnist i dag.

Jag vill tro att hon har fel men i en tid där man kan förväntas spela in en video med sig själv när man söker jobb, när man från barnsben drillas till att ”visa framfötterna” och där blyghet anses vara något man kan träna bort – har hon kanske sorgligt nog rätt. För i dag är det som om man måste ”vara någon” innan man ens har möjlighet att ”bli någon”.

Visst kan det finnas en poäng i att bli bättre på saker som känns obekväma, att utmana och överraska sig själv att ta större plats – men att hantera sin blyghet är ju en annan sak än träna bort den. När samhället tenderar att uppmuntra och belöna extroverta egenskaper framför introverta tror jag att vi riskerar att gå miste om olika kompetenser.

Jag är övertygad om att det finns positiva saker med att vara en iakttagare, att den blicken behövs – och om man vill bli riktigt bra på något kan man inte vara bra på allt. Att nå sin fulla potential handlar inte om att bli någon man inte är. Och om det sedan vänder vore det ju trist att ha kommit allt för långt på sin resa till superextrovert.