En del blir riktigt sura! Jag tycker däremot att det är självklart att du som anställd mer eller mindre har en skyldighet att vara lojal mot den som betalar din lön. Inte blåögd och naiv, utan lojal. Okej, men vad innebär det i praktiken, då, vad innebär det att vara lojal? Du fungerar som din arbetsgivares ambassadör, och det gör du även efter det att din anställning har avslutats. Man kan ju givetvis ha åsikter om hur saker och ting sköts på jobbet, eller om man har en chef eller medarbetare som är omöjliga att skapa någon slags relation till, men din lojalitet utåt är du skyldig arbetsgivaren. Du sitter till exempel inte med polarna en lördagskväll hemma i ditt vardagsrum och klagar på din arbetsgivare. Även om du vill gnälla över chefens inkompetens så spelar du spelet. Man behöver inte ljuga. Men man behöver inte heller säga hela sanningen. Utåt sett älskar du över allt annat att jobba där du jobbar idag. Om man tänker efter, det är ju egentligen en win-win-situation. Om du sitter och klagar och sätter din arbetsgivare i dålig dager, vilken uppfattning om dig ger inte det andra? Om du istället står upp och visar på din lojalitet hamnar både du och din nuvarande arbetsgivare i ett bättre ljus, och du framstår som en schysst typ med hög lojalitet. Lojalitet är ju jätteviktigt för en arbetsgivare. Alla vinner på det. På ett eller annat vis.

På samma sätt anser jag att det givetvis i sin tur är arbetsgivarens skyldighet att se till att du har lust att vara lojal och en god ambassadör. Jag lämnar fackets roll i konfliktsituationer därhän. Sådana situationer uppstår inte om båda parter spelar ett schysst spel. Internt är det bara bra att kunna ta ett snack med en chef om det är någonting som inte fungerar, men utåt är du lojal.

Spela spelet, spy galla i tysthet. Vad är det som är så provocerande med det?