Jag minns de ambitiösa personerna som hade femårs- och tioårsplaner efter studierna. De som hade maximerat planerna med olika utomlandsjobb, barnafödande och karriärer på både längden och bredden. Självklart fanns det också en matchande tidsplan. Själv ville jag bara hitta ett bra jobb. Gärna ett där jag kunde claima att jag hade lyckats.
Att lyckas. Vad är det egentligen? Och vem är det som sitter i juryn? Mitt första jobbsökande gick inte alls som planerat. Traineeplatserna gick mig förbi, konsultfirmorna frustade åt min bakgrund och listan över potentiella arbetsgivare krympte för varje dag. Men så dök den upp – den berömda slumpen. Jag snubblande in i finansbranschen via provisionsjobb och blev fast i branschen jag aldrig vetat något om, förstått mig på och som jag aldrig trott varit menad för mig.
”Att planera är tråkigt och att överraskas är roligt.”
Sedan dess har åren fortsatt på samma tema. Helt utan planer och strategier för nästa jobb. Det finns ju inget bättre än att inte veta vad som väntar bakom nästa hörn. Att planera är tråkigt och att överraskas är roligt. Jag har ännu inte fått ett enda jobb som varit utannonserat och som jag sökt prydligt med cv och personligt brev. Det är kontakter, oväntade möten och egenjagade jobb, chefer och positioner som varit mitt framgångskoncept. De vänner som jag samlat på mig under åren lever under samma premisser. Ingen av oss har planerat. Vi har istället fokuserat på att ha roligt på jobbet och på att jobba fruktansvärt hårt.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli – däremot vet jag att jag älskar mitt jobb. Jag är kvar i finansbranschen jag snubblade in i för tolv år sedan. Har jag lyckats? Ingen aning. Och är det verkligen relevant att fråga sig när man har så kul på jobbet som jag har?
Mitt svar på alla frågor om karriär är därmed enkelt: sluta jämföra dig med andra. Det enda du måste göra är att våga. Våga testa nya utmaningar, jobb och branscher och hitta jobbet där du kommer till din rätt, där du trivs. Livet är för kort för tidsplaner och jobbstrategier. När vi sitter med grått hår med vännerna på ålderdomshemmet vet vi vad det blev av oss när vi blev stora. Förmodligen inte alls det vi först trodde. Och vad gör väl det?
