Föregående Nästa

Ligg på som en utsvulten iller och klättra i karriären

Ligg på som en utsvulten iller och klättra i karriären
20 april 2010

"Att examineras nu, när krisen inte längre bara är ett abstrakt mediefenomen, får inte ens den mest optimistiska att jubla. Att det är svårt att få jobb är ett faktum..."

Annons

och det räcker inte längre med att ha hyfsade betyg och välputsade skor. I dag är alla sin egen pr-konsult, och varje person skapar och jobbar med sitt eget varumärke. För dem av oss som aldrig har varit några stjärnsäljare är tanken på att behöva kastas ut i en stenhård arbetsmarknad inte särskilt lockande.

Men det behöver inte vara skrämmande. Visst måste du slipa på din förmåga att väder-och-vindkonversera, och visst kommer du på nästa anställningsintervju ivrigt framhäva de där franskakunskaperna som egentligen är obefintliga. Men att kunna snacka om det mesta med de flesta är bara bra, och den där franskan kan säkert putsas upp med en liten intensivkurs om det skulle visa sig vara absolut nödvändigt. Och förutom att lära sig sälja sig själv så tror jag på att jobba sig uppåt.

Som nyexad kan det kännas som
ett bakslag att ta ett receptions/kassa/lagerjobb. Men tänk på att alla jobb är bra jobb, för de kommer att ge dig nya erfarenheter och kontakter. Att börja på ett jobb som du känner dig underkvalificerad för är inte ett steg bakåt utan en början. Nu har du en fot inne, och kan ligga på som en utsvulten iller för att få avancera.
Mejla till chefen på avdelningen där du vill jobba och berätta om vad du kan tillföra. Luncha med folk som har det jobb du vill ha, visa dem att du är intresserad av att jobba med dem, men använd dem inte enbart som stegpinnar i karriären. Låt alla på arbetsplatsen få veta att du är nyexad och hungrig. Skäms aldrig för att du är på, det handlar om din framtid.

I samband med att jag tog examen fick jag jobb som biljettförsäljare på ett museum. Arbetsplatsen kändes helt rätt, men tjänsten innebar inte riktigt det jag ville göra nu när jag skulle ut i arbetslivet på allvar. Men på ett museum finns många fler arbetsuppgifter än att sälja biljetter, och det kunde väl inte vara omöjligt att någon av dessa kunde passa mig? Jag mejlade tjejen som var chef på avdelningen där jag ville vara. Hon svarade inte. Jag ringde hennes assistent. Hon svarade att de tyvärr inte hade behov av någon just nu, men tack för visat intresse. Jag väntade någon månad och mejlade hennes chef igen. Den här gången svarade hon, i stort sett samma sak som hennes assistent svarat tidigare. Oförtrutet fortsatte jag att trakassera henne, åtminstone kändes det så, och jag fick verkligen intala mig själv att hon säkert inte tyckte att jag var otroligt efterhängsen.

Så en vacker dag så ringde det från avdelningen vars stackars chef jag så ivrigt hade mejlbombat. De erbjöd mig ett jobb. Jag tackade ja och snabbt blev halvtidstjänsten en heltidstjänst med mycket mer ansvar än jag någonsin hade vågat hoppas på.
Det jobbet blev språngbrädan till mitt nuvarande jobb, där det faktiskt var jag som blev kontaktad av min chef i stället för tvärtom. Så kan det gå om man plockar fram stalkern i sig själv och dessutom kan tala franska alldeles flytande. Nästan.

 

Jessica Sandqvist
Publicerad 20 april 2010
Föregående Nästa