Sen testade jag och föll pladask. För tiotusentals kvinnor i yngre medel­åldern har såklart inte fel: afrogympa är lösningen för höfterna som börjar bli lite stela och mungiporna som alltför sällan pekar uppåt i samband med motion. Det enda jag inte fattar är varför det inte är några män där överhuvudtaget. Men de kanske inte är så stela i höfterna? Säkert.

Sedan jag skrev boken Diagnos: Duktig har jag varit ute på otaliga workshops och pratat duktighet och jämställdhet och fått massor av bekräftelse på att duktigheten finns precis överallt och är intimt kopplad till könsstereotyper. Ett tips från en duktig kvinna jag länge har försökt följa är: sitt på händerna när du är på föräldra­möten eller bostadsrättsstämma. Bokstavligen. Sitt på dem. När det sedan frågas efter klassföräldrar, suppleanter eller insamlingsansvariga så sjunker du tungt ner över händerna och naglar fast dem i stolen så att det bara inte går att ta loss dem och räcka upp handen. Ni vet den där handen som är så van vid att hållas upp. Den där handen som sitter längst ut på den där armen som så många duktiga flickor räckte upp nonstop i ungefär nio år i grundskolan medan killarna ropade ut svaren.

Bra trick tycker jag. Problemet är bara att någon måste räcka upp handen till slut. Segast vinner. Jag är inte speciellt seg, och alldeles nyss blev jag insamlingsansvarig på både min dotters skola och min sons dagis. Hur fan gick det här till, mumlade jag medan jag prickade av namn på listorna över vilka föräldrar som hade lämnat in pengar.
Ja, hur gick det till? Varför fick jag för mig att det var just jag som skulle rädda situationen? Jag satt på händerna, men kände ändå hur en av dem liksom gled upp i luften när stämningen höll på att gå från besvärande till olidligt pinsam. Visst är jag feminist, visst föreläser jag om könsroller och vikten av att bryta mot dem, men ibland skiter det sig. Totalt. Och så står jag där, i just den roll som jag brukar föreläsa om att vi brudar inte borde ha och ta.

Och även om jag vet att jag borde lära mig allt om borrmaskinen och hur pluggar och skruvar och betongväggar respektive gipsväggar funkar, så blir det liksom aldrig av. Och om bredbandet/skrivaren/datorn strular så kommer jag titt som tätt på mig själv med att snegla efter närmaste man. Om vi är hemma ropar jag ofelbart på min man. Varje gång. Är vi på landet och det har ösregnat en vecka och taket läcker – gissa tre gånger vem som klättrar upp? Eller vem av oss som konserverar motorn på båten när säsongen är över?
Det tar några timmar och den andra – jag alltså – lagar lunch och skäller på
barnen under tiden.

Jag blir så trött. Vad ska jag göra? Kanske är det så enkelt som att vi alla måste gå på minor om och om igen. Något lär man sig alltid av att trampa på dem. Jag får förlåta mig själv och gå vidare helt enkelt. Och nästa år när det blir snack om julklappar till lärarna i skolan, ja då lovar jag att säga som det är i stället för att snällt räcka upp handen. Då är det faktiskt dags för kvotering i klassförälderleden!

Angående afrogympan förresten. Sist jag var där så stod Thomas Bodström bredvid mig och skakade rumpa.

Nä, nu hittade jag på.

Tinni Ernsjöö Rappe är journalist och medförfattare till böckerna
Diagnos: Duktig, Lycka till! Om balans i livet och andra floskler och Skriet från kärnfamiljen.

Vilka fällor eller roller faller du ofta in i? Diskutera här i forum!