Reaktorhallen i Forsmark 3 är stilla som ett övergivet landsortskapell, klinisk som en operationssal. För att komma in hit har vi klätt av oss allt utom kalsonger och strumpor. Tagit på oss neon­gula overaller med texten ”FORSMARK – kontrollerat område”. Försetts med två olika dosimetrar som mäter radioaktiv strålning. Hjälm på huvudet, blåfärgade tofflor med gummisula på fötterna. Våra personnummer har kontrollerats mot brottsregistret. Vi har lämnat fingeravtryck för att passera en gallergrind och har gått genom en röntgenkontroll av flygplatsmodell. Passerat en bombsniffare som ger ifrån sig fem luftpuffar från ett 30-tal munstycken och spårar kemikalier från sprängämnen. Det tycks lättare att nästla sig in i Vita huset.

Innan vi tar de sista stegen in i reaktorhallen trär vi på oss gula plasthandskar. Där inne, under sju meter djupt, kristallklart vatten och inbäddad
i ett grönskimrande sken, syns en stor, metallisk kupol som döljer en i flera avseenden explosiv process: atomklyvning. Hyllad för den enorma energiproduktionen. Hatad för de uppenbara farorna.

I år – 2010 – skulle kärnkraften ha varit död, begraven, slutförvarad och ersatt av andra energikällor. Det beslutade riksdagen efter folkomröstningen 1980. Sex år senare –1986 – hälsade kärnkraftverket Forsmarks nuvarande besökschef Peter Jansson på sin syster i Santa Rosa, Kalifornien. Han var redan då anställd på Forsmark. Morgonen den 28 april såg han på tv-nyheterna om en stor kärnkraftsolycka. I de första amerikanska tv-rapporterna talades det om ”flera tusen döda i östra Sverige”.

Forsmark, 110 mil från Tjernobyl, var först i världen med att upptäcka förhöjda värden av radioaktivitet – två dygn efter att olyckan hade inträffat i Ukraina. Rädsla blandades med lättnad över att strålningen inte kom inifrån Forsmarks kärnkraftverk, utan någon annanstans ifrån.

Radioaktiva partiklar spreds med vinden, föll med regnet och lade sig som en våt filt över den energiframställning som bara tio år tidigare snarast hade tillbetts som en religion. Kärnkraften var framtiden. Det talades om att Sverige skulle bygga fler än tjugo kärnkraftverk. Bara i Forsmark planerades för åtta reaktorer.

Efter Tjernobyl var frågan politiskt död. I februari 2008 värvades Linda Andersson till teknikkonsultjätten ÅF efter avslutad ekonom­utbildning vid Uppsala universitet. Hon tillträdde den nyinrättade tjänsten som talent manager, en slags talangjägare, med målet att stärka ÅF:s varumärke bland studenter och unga akademiker.

Ett sätt att locka de mest begåvade studenterna var med traineeprogram. Vad hon inte visste då var att ÅF:s informationschef Viktor Svensson och vd:n Jonas Wiström fyra månader senare skulle bestämma inriktningen för traineeprogrammet: kärnkraft.

Linda Andersson fick i uppdrag att sondera terrängen med sina kontakter i studentvärlden. Hur skulle det tas emot? Var kärnkraften fortfarande för känslig att välja som karriär? Vad skulle opinionen säga? Det fanns en osäkerhet i hur marknadsföringen skulle tas emot inom målgruppen.

Linda Andersson var inte lika orolig som sina äldre kollegor. När olyckan i Tjernobyl inträffade var hon fyra år.
– Det är klart att även vi som är yngre förstår allvaret, men vi var inte med. Vi bar aldrig ”Atom­kraft? Nej tack-knappar”. Vi blickar framåt. På ÅF bestämde vi oss för att vi måste våga. Och vi har hela tiden varit oerhört noga med att hålla hög kvalitet på utbildningen. Man gör inte ett halvdant traineeprogram om kärnkraft, säger hon när vi träffar henne på ÅF:s nybyggda huvudkontor i Solna, utanför Stockholm.

Precis hur massivt motståndet mot kärnkraften har varit visar bland annat den så kallade tankeförbudsparagrafen som gjorde det förbjudet att forska om ny kärnkraft. Paragrafen försvann först 2006 – efter tjugo år.

Kärnkraften hade varit en avvecklingsindustri i två decennier. Första svängningen kom 1999 då slutdatumet 2010 togs bort. Tidigare var 30 år den beräknade livslängden för reaktorerna. Nu talades det om uppdateringar, effektiviseringar och en drifttid på upp till 60 år. De politiska vindarna hade börjat vända som en följd av allmänhetens allt mer positiva inställning till kärnkraft. Men få anade då, för tio år sedan, att det som tidigare i allmänhet var det starkaste argumentet mot kärnkraften – miljöfrågan – var det som senare skulle bli kärnkraftens trumfkort.

Lars G Larsson har erfarenhet från bygget av kärnkraftverket i Ringhals, från kontroll av kärnkraftverken vid Statens kärnkraftinspektion (som numera heter Strålsäkerhetsmyndigheten) och av forskning kring reaktorsäkerhet i London. I dag är han oberoende konsult och kallas av många ”Sveriges Mr. Kärnkraft”.
– Jag var med och intervjuade ungdomar och tog ut trainees till det nya programmet. Jag märkte att det fanns en skräck för klimatförändringarna. Jag har jobbat med miljöfrågor under 80- och 90-talet, men har aldrig upplevt den oro som jag mötte bland de här ungdomarna.

Och den oron var ett argument för att satsa på kärnkraften?
– Ja. Och de mest mogna synpunkterna på kärnkraften kom från tjejer. En av dem sa att hon ville vara med i den spännande utmaningen att sköta kärnkraften på rätt sätt. Det tycker jag är bra sagt.

Resultatet av informationschefens och vd:s vision om att göra ÅF mer attraktivt blev dels traineeprogrammet, dels ÅF Nuclear academy. Den nystartade akademien grundar sig på verksamhetens och kundernas behov att säkerställa ingenjörernas allmänna kärnkraftskompetens. Tajmingen kunde inte ha varit bättre. En vecka innan ÅF skulle lansera traineeprogrammet offentliggjorde regeringen planerna på att bygga ut kärnkraften.
– Nästan 300 personer sökte till traineeprogrammet fast det var så nytt. Vi testade 70 personer i flera dagar och valde ut sexton. Att hitta rätt personer är jätteviktigt, säger Linda Andersson.

Lämplighetstesterna har kallats auditions. Olika scenarier spelades upp. Exempel: Du har precis blivit chef på ett kärnkraftverk. När du tittar ner på golvet så ser du två erfarna driftpersoner som inte bär skyddsutrustning. Du frågar platschefen varför det är så och han svarar att personerna har jobbat här så länge så de vet vad som gäller. Hur agerar du?

En del svarade att de inte ville lägga sig i platschefens uppgifter, att man inte ska gå emot anställda med mer erfarenhet, att man måste vara lite flexibel. Men i kärnkraftsbranschen är flexibilitet inget positivt laddat ord. Rätt svar ska vara:
– Jag är högsta chef och så får det inte fungera här. Man får aldrig tumma på säkerheten.

Anna Nordling var en av dem som slutligen togs ut och som nu är mitt inne i pilotåret på trainee­utbildningen.
– Jag gick maskiningenjörsutbildningen på KTH och har alltid varit fascinerad av kärnkraft som teknologi. Ju mer jag har lärt mig om kärnkraft, desto mer styrks jag i min uppfattning om att det är säkert. Samtidigt förstår jag hur skeptikerna tänker. Förstår man inte hur någonting fungerar så blir det mer skrämmande, då tror man ju att vad som helst kan hända, säger hon.
Själv sökte hon sig utomlands efter åren på KTH. Hon förstod att det politiska klimatet gjorde det omöjligt för henne att jobba med kärnkraft här.
– Jag började på Sydafrikas enda kärnkraftverk och jobbade med design av olika delar i kärnkraftverket. Där hade de precis bestämt sig för att bygga sex nya reaktorer. Det var så tråkigt att se det ena landet efter det andra runt om i världen satsa på kärnkraft medan det stod stilla i Sverige. När ÅF startade utbildningen sökte jag direkt, berättar hon.

Parallellt med traineeprogrammet startades alltså ÅF Nuclear academy, där anställda i före­taget utbildas och certifieras inom kärnkraft på fyra olika nivåer. I dag har drygt 200 personer genomfört utbildningarna.
Marcus Högvall hade jobbat på Volvo personvagnar i nio år med utveckling på produktions­sidan innan han kom till ÅF i januari 2008.
– Hela utvecklingen i den svenska kärnkraften har naturligtvis påverkats av de politiska beslut som fattades under 80-talet. Det finns stora, intressanta och utmanande projekt för den nya generationen att arbeta med. Allt ifrån miljardklassen till normalstora projekt, konstaterar han.

Skillnaderna mot fordonsindustrin är slående:
– Det här är en politiskt känslig verksamhet. Dokumentationen är en enormt tung och komplicerad del. Allt ska dokumenteras och verifieras. Säkerhetstänket genomsyrar allt, säger han.

Hans kollega på akademien, Pär Sivertsson, är civilingenjör inom reglerteknik. Han beskriver vad som gör kärnkraftindustrin speciell:
– Inom övrig processindustri så ligger fokus på att klara tidsplan och budget. Det är ständig hets. Om något inte fungerar så rättar man till det i efterhand. Inom kärnkraften kommer funktion och säkerhet i första hand. Myndighetskraven tolkas och bryts ned i beståndsdelar, samtidigt som det är stort fokus på tekniska lösningar. Jag gillar att man får tid att göra saker till punkt och att man får tid att tänka efter före. Givetvis är budget och tidsplan viktig, men de kommer i andra hand, säger han.

Pär Sivertsson är i princip skeptisk till kärnkraften, eftersom det utbrända kärnbränslet finns kvar i generationer framöver.
– Man måste inte vara kärnkraftskramare för att jobba med detta. Det är ett öppet klimat. Men som verkligheten ser ut nu finns inget alternativ som kan ersätta den enorma mängden elenergi som produceras från kärnkraften. När folk slår på kaffebryggaren så vill de att det ska komma ström, oavsett om det blåser ute eller om vindkraftverken står stilla. Då är kärnkraften ett bra alternativ, konstaterar han. Och tillägger:
– Det säger jag ur en ingenjörsmässig synvinkel.

Vilka personer är det då som efterfrågas? På ÅF och på Forsmark återkommer två ord: Ingenjörer och attityd. Det senare låter lite mumbojumbo, som om kaxighet vore viktig i en reaktormiljö.
– Vi syftar på attityden till regler och föreskrifter, säger Cia Sandström, personalchef på Forsmark.
– Här får man aldrig tumma på dem. Du kan inte själv avgöra om du har en egen lösning som är bättre än hur man brukar göra. Vi har ett regelverk som måste följas och det är enormt viktigt för vår bransch. Det tror jag att allmänheten uppskattar.

Cia Sandström konstaterar att många olika typer av ingenjörskompetens kommer att efterfrågas på Forsmark: Underhåll, maskin, bygg, analys, elkraft, elektro, driftsättning, driftplanering och teknik kopplat till projektledning.

Forsmarks kärnkraftverk är mitt inne i en tung investeringsperiod. Mellan 12 och 14 miljarder kronor investeras under en tioårsperiod för att kunna ta ut mer effekt ur anläggningarna. I dag är 1 043 personer anställda på Forsmark, plus 600 heltidskonsulter på årsbasis. Upp till 30 personer om året kommer att gå i pension de närmaste åren.

Samtidigt ploppar nya utbildningar upp på flera ställen. I höstas startade Chalmers ett masterprogram i kärnkraftteknik. I höst startar Uppsala universitet ett högskoleingenjörsprogram i samma ämne, samtidigt som Forsmarks skola drar igång ett pilotprojekt med ett fjärde år på det tekniska gymnasieprogrammet. Cia Sandström ger en bild av hur klimatet har förändrats.
– Ingen kom till vår monter på arbetsmarknadsdagarna tidigare. Vi stod helt själva. Nu är det lång kö till oss, säger hon.

Forsmarks informationschef Claes-Inge Andersson står i välkomsthallen till kärnkraftsanläggningens informationscenter och beskriver förvandlingen:
– Jag tror att den allmänna opinionen svängde innan de politiska besluten följde efter i samma riktning. Ju mer insikt människor har, desto säkrare känner de sig, säger han och slår plötsligt huvudet i ett rotorblad på en minimodell av ett vindkraftverk.
– Du ser, vindkraften är inte heller helt ofarlig.