Jag drar ett renande andetag och knäcker mina fingrar. Det här kan inte vara så svårt, jag vet ju vad jag har gjort innan och jag vet ju varför jag skulle vara härlig att anställa. Det är ju bara att mala på lite om mig själv, en ren ynnest om man tänker efter.
Det digitala pappret stirrar tillbaka mot mig, olycksbådande och ångestvitt. Trevande sätter jag fingrarna mot tangentbordet. Det är så tyst i rummet att jag kan höra dammkornen rulla över golvet. Vid närmare eftertanke så rullar de inte – de dundrar, som massiva bumlingar krockar de med tröskeln. Det här är ju inte klokt. Herregud så stökigt det är här inne! Hur ska jag kunna koncentrera mig på något när det är ofantligt smutsigt runt mig? Kreativt skapande kräver att det känsliga sinnet inte distraheras av annat, och om det ska distraheras så ska det vara av en halv flaska absint. Alltså måste jag städa, och jag måste städa som jag aldrig har städat förr – min framtid vilar ju på detta.
Jag drar fram dammsugaren och såpan, jag fejar och donar och till och med de sorgligt negligerade fönstrena får sig en genomkörare. Titta där, vem hade kunnat ana att de var genomskinliga! När jag efter några timmar pustar ut och lägger ifrån mig trasan är jag såklart hungrig och måste göra en näringsrik middag. Efter denna kroppsarbeteschock förtjänar mina stackars muskler något riktigt vällagat, för att inte tala om hjärnan som alldeles strax ska utföra stilistiska stordåd. Och när jag har ätit kommer paltkoman – det är ju allmänt känt att man inte kan uppbringa någon större koncentration efter en redig måltid.
Nästa dag går jag upp i ottan (vilket för oss som inte har ett ordentligt jobb är runt halv elva) för att åter igen ta mig an sisyfosarbetet. Jag känner hur inspirationen rinner till och efter bara någon minut har jag kommit längre än jag gjorde under hela dagen igår. Det är så det ska tas, tänker jag nöjt. Högst upp på det vita arket står ”Cv – Jessica Sandqvist”. Nedanför har jag skrivit min adress. Efter moget övervägande skriver jag även dit mitt telefonnummer.
I ren desperation finkammar jag nätets cv-guider. Många av dem rekommenderar att man börjar sitt cv med rubriken ”personligt”. Under denna rubrik ska man med några snärtiga meningar sammanfatta sig själv i så lockande ordalag som möjligt, helst utan att bli oanständig. ”Jag är flexibel, positiv och självgående med stor kommunikativ såväl som administrativ förmåga. Dessutom är jag ödmjuk” är vad som kommer ur mig. Jag stirrar på dessa missfoster till meningar och känner hur hela min kropp sväller upp i en allergisk reaktion. Cv-språket är inte för mig och hur jag än vrider och vänder på meningar resten av dagen så blir jag inte nöjd.
För tillfället har jag gett upp. Jag tröstar mig med att jag fick det här jobbet genom att skriva om att sälja kalsonger via telefon till den något flåsige Leif från Burträsk. Har det funkat en gång kan det kanske funka igen?
Läs fler krönikor:
