DEL 1. Att dela med sig av sina misstag och att läsa om andras är njutningsfullt för oss människor. Det handlar inte om skadeglädjen i att det går dåligt för andra, utan snarare är det skönt att veta att det finns andra där ute som också begår snedsteg. Här har vi tagit med några av de allra jobbigaste berättelser vi fått in – men många har också ett lyckligt slut, vilket visar att även de allra pinsammaste misstagen inte är någon speciellt stor grej! Några personer bakom berättelserna har valt att vara helt anonymiserade, medan andra har sitt riktiga förnamn och branschtillhörighet.
Emilia, jobbar inom kommunikation:
Jobbade som pressekreterare i Stadshuset i Stockholm under ett par år, för lääänge sen ska tilläggas – så misstagen är preskriberade och jag skrattar gott åt dem idag. Vilket jag INTE gjorde då… En liten förklaring var kanske att hade jag bott i Stockholm ett drygt år och hade inte så bra koll på staden. Skickade ut ett pressmeddelande från Stadsbyggnadsroteln i Stockholms stad om att beslut nu fattats om Folkkungagatan äntligen skulle bli gågata. Fattade inte varför folk ringde och var så upprörda! Varenda motorjournalist ringde. Insåg efter ett tag att det var en liten bit av Skånegatan beslutet gällde. Folkkungagatan var visst en av de mest trafikerade genomfartsgatorna på hela Södermalm.
Senare samma vecka skickade jag ut ännu ett felaktigt pressmeddelande. Denna gång från kulturroteln. Att startskottet gått i den arkitekttävling som skulle genomföras för nytt stadsmuseum. Tog två minuter så hade jag hela Stockholms kulturelit skrikandes i luren. Jag förstod inte heller denna gång varför folk var så upprörda. Det visade sig att det visst var ett nytt Stadsbibliotek som skulle byggas.
Stockholms Stadsmuseum ligger visst i en kulturminnesskyddad byggnad vid Slussen och är älskad av alla.
Poyan, Co-founder av Oddwork:
Vi har sedan starten av Oddwork haft en tradition av att alltid välkomna nya kollegor med att hela (!) bolaget skickar välkomst-sms med en hälsning i direkt anslutning till att vår nya kollega tackat ja och signerat. En gång för ett par år sedan så hade jag som rekryterare ett ganska tufft samtal med en kund. Kunden var inte helt nöjd och samtalet var inte det bästa.
I samma veva signerade jag med en ny kollega och i min stress skrev jag ut fel telefonnummer på Slack – kundens. Döm av hans förvåning när han fick 25 kärleksfulla välkomst-sms. Det löste den annars rätt kniviga situationen!
Maria, rekryteringskonsult:
Gjorde många i början på karriären som rekryteringskonsult, som ex. Skickade ut fel person på intervju hos kund (dvs helt fel erfarenheter osv, det enda dom hade gemensamt var namnet). Kandidaten tyckte det var lite märkligt men sa ingenting då hen tyckte det kunde vara kul att gå på intervju för en sådan tjänst, kunden fattade ingenting men vi skrattade gott åt det sen och jag fick goda relationer till både kandidat och kund. Kunden – en stor svensk bank sa att de alltid mindes mig och skojade om det men jag tror snarare det hjälpte affärerna, kanske inte händelsen i sig men allt runtomkring. Skickade en present eller blomma eller nåt liknande också.
Anna, jobbar inom kommunikation:
Jobbade på en medlemsorganisation och fick inlogg till medlemssystemet. Är ju en sån Learning by Doing-person, så jag klickade runt lite. Något började ladda och det fanns ingen stopp-knapp så jag stängde ner sidan bara. Nästa morgon ringer vår konsult som hade hand om systemet och berättade att jag hade skickat ut fakturor till alla våra 170 000 medlemmar. Som tur var hade bara mailfakturorna gått ut direkt (ca 10 000) resten hade skapats som en stor fil som gått vidare till tryckeriet och där hade de reagerat. Konsulten fick lägga en hel dag på att återställa systemet och fortfarande tre år senare fick jag höra ”och Anna trycker inte på några knappar”.
Johan, jobbar med försäljning:
Jag var i Kina på ett tidigare jobb. Skulle ha en viktig dragning för ca 20 personer i ett konferensrum. Jag hade då rest runt i Beijing, Hong Kong, Tokyo, och jag var otroligt jetlaggad. Ska få in projektorsladden för att starta presentationen men problemet är att jag glömt att stänga ner min browser. Där är ett tomt fönster, men under listas de 10 senaste sidorna jag hade varit inne på. Jag inser samtidigt som alla andra att en av sidorna är… Låt oss säga en hemsida man inte jättegärna vill att andra ska se att man varit inne på, speciellt inte 20 okända kineser. Det blev en otroligt pinsam presentation, det var meningen att den skulle vara interaktiv men det blev snarare en monolog. Ingen sa något eller ställde några frågor.
Sanna, jobbar inom kommunikation:
Min 2,5-åring lyckades ta sig in på jobbets IG-konto och bytte profilbild till en bild av sig sig själv.
Niklas, jobbar inom HR:
Klassikern: att vidarebefordra ett mail med misstaget att få med hela tråden till en person. Där det står mindre lämpliga delar av vad andra beslutsfattare uttryckt, mindre formellt än vad som ibland är lämpligt.
Sophie, före detta tågklarerare:
Jag har tidigare jobbat som tågklarerare (enkelt förklarat så är det den personen som ser till att tågen kommer från A till B i tid och utan att krocka eller spåra ur).
En gång när jag var under utbildning så körde jag ett tåg fel. I Stockholm. I rusningstid. Sen gick signalerna sönder, så tåget gick inte att köra tillbaka så att det hamnade rätt igen, utan stod och blockerade spåret. Länge. Det var många som blev försenade den dagen (bland annat jag själv, då tåget jag skulle ta hem från jobbet blev ordentligt sent). Det var riktigt jobbigt.
Henrik, jobbar med marknadsföring och försäljning:
Jag var i Kanada på ett internationellt möte, där jag skulle hålla i två säljdagar som föreläsare. Dagen innan träffade jag ett gäng kompisar och käkade på en japansk restaurang. Natten blir den absolut värsta natten jag har varit med om, sprang på toa hela tiden och sov inte en blund. Det visade sig att jag naturligtvis hade blivit matförgiftad. Det höll i sig ända till morgonen. Många deltagare hade flugit in från hela världen för att vara där, så det var inte riktigt läge att ställa in. Jag försökte verkligen att hålla god min – men under konferensen fick jag springa på toa kanske var tionde minut. Jag sa inget till deltagarna om att jag var magsjuk, jag vet inte vad de måste ha trodde om mig. Det var den värsta dagen i mitt liv.
Anne-Catherine, kommunikationschef:
Jag hade inte jobbat särskilt många år och satt som pressansvarig på ett bolag som hade stora ambitioner. Jag hade fått in en ”beställning” på DI:s framsida, något som inte var helt ovanligt att chefer trodde att vi på pressfunktionen kunde fixa lätt. ”Nyheten” var att bolaget skulle få en ny hög chef. Jag visste att jag behövde skriva ett riktigt bra pitchmejl eftersom den nya chefen kanske inte hade riktigt det nyhetsvärde som organisationen trodde.
Jag hade bestämt mig för vem på DI jag skulle mejla, skrev texten direkt i mejlet i god tid. Eftersom jag hade så mycket att göra tänkte jag att jag kunde jobba med den under de mikropauser som alltid uppstår under dagen. Därefter putsade och putsade jag, justerade och skrev om. Egentligen hade jag inte inte tid att lägga så mycket tid men min uppdragsgivare låg på intensivt. Dagen innan mejlet skulle skickas ringde han upp och frågade hur det gick och förklarade för jag vet inte vilken gång i ordningen, hur viktigt det var att detta skulle bli en förstasida.
Jag hade fruktansvärt mycket att göra, många fönster uppe på skärmen, la på luren och… skickade iväg fel mej – DET mejlet. Jag hamnade i total stresskoma och ropade till min chef att jag hade råkat skicka mejlet till DI, dagen innan det skulle bli officiellt att den nya chefen skulle gå över till mitt bolag. Min chef försökte mildra stressen genom att säga att det inte var något problem, han skulle ringa min uppdragsgivare och förklara situationen ”det gör ingenting, han kommer att förstå” var det sista han sa innan han slog numret.
Uppdragsgivaren reagerade på ett helt annat sätt än min chef hade förutspått och jag hörde från min arbetsplats hur mannen i andra änden av luren skrek ”HUR JÄVLA SVÅRT KAN DET VARA!!!”. Det kändes oerhört jobbigt och det tog några dagar innan jag var uppe på banan igen. Sedan dess skriver jag aldrig mottagarens adress innan jag är klar med själva mejlet och redo att skicka det.
Om det blev en förstasida? Absolut inte, en förstasida måste man förtjäna och det gjorde vi inte. Nyheten var en klassisk icke-nyhet.
Jenny, jobbar inom kommunikation:
Jag råkade fick-posta bilder från min kamerarulle (puss-selfie med mitt nya läppstift, grannen som solade på sin balkong i bar överkropp, en rabarbermarmelad(?) etc) på jobbets twitterkonto och råkade tagga in en stor dagstidning…
Anna-Karin, Kommunikationschef:
Mitt första TV-jobb var som scripta för SVT:s sommarlovsproduktion Salve 1997. Vi sände direkt från Kalmar slott, det var en stor OB-produktion (OB = outdoor production) med både ”gamla SVT-rävar” och så var vi fyra eller fem stycken från klassen som fick förtroendet. Jag var sjukt stolt som fått jobbet som scripta och också väldigt nervös. Vi sände varje morgon och spelade in material på eftermiddagarna och repade inför morgonens sändning, så det var ett högt tempo. På den tiden sände PK (programkontrollen) de externa serier som gick i direktsändningen. Jag kopierade varje körschema och korrigerade sedan tiderna för varje dag. Någonstans mitt i sommaren missade jag att ändra tiden. Så i körschemat stod det ca 25 minuter men i verkligheten var det ca 15 minuter externt material.
I godan ro satt hela teamet ute och fikade medans det externa rullade. Det var skönt att komma ut från den tokvarma OB-boden. Som tur var satt vår bandtekniker kvar i boden. Han hojtar plötsligt att nu rullar eftertexterna. Vi sprang uppför trapporna, kastade oss in i kontrollrummet och lyckas lägga ut rätt kamera. Kruxet var att skådisarna inte fattade att vi var live… Så när studiomannen visade tecken att vi låg ute spexade de bara tillbaka… Som tur var inget ”barnförbjudet”… De hade inte satt i snäckorna så det tog tid att få fram infon. Efter vad jag tyckte var en evighet lyckades vi få fram till dem att vi låg ute och de körde på som att inget hänt.
Jag skämdes något så fruktansvärt, att jag utsatt alla, speciellt skådisarna för det här. Trodde jag skulle få en skaplig utskällning vid samlingen… Men, producenten sa bara att ”Titta på Anna-Karin, hon skäms så det räcker, så jag behöver inte strö salt i såren, vi har alla gjort misstag, så nu släpper vi det här.” Så många kollegor som klappade om mig och berättade om sina tabbar efter det. Det var en magisk sommar och ett fantastiskt första tv-jobb!
Kan du inte få nog av att läsa om andras fuck-ups? Var lugn, vi kommer att publicera flera delar! Del två publiceras redan nästa vecka, så följ Shortcut på sociala medier för att inte missa något. Har du skämt ut dig rejält på jobbet någon gång? Mejla oss gärna för chansen att få din historia publicerad!
