Föregående Nästa

12 saker chefen säger hos psykologen

12 saker chefen säger hos psykologen
06 december 2010

Vart tar chefen vägen när tvivel och den där gnagande känslan av att inte duga dyker upp? Kanske till psykologsoffan? Här är tolv exempel på vad chefen säger hos psykologen.

Annons

”Ska jag vara ärlig så har det aldrig någonsin varit roligt eller stimulerande. Jag har gått till jobbet varje dag med en klump i magen.” Anställda som känner så går förhoppningsvis till sin chef, men vart tar chefen vägen med sina tankar? I bästa fall går de till psykologen. Citatet ovan är nämligen äkta och taget ur boken 16 typer av chefer – och vad de säger till psykologen, skriven av psykologerna Mattias Lundberg och Anders Wahlberg.

Författarna har samlat erfarenheter från samtal med olika chefer. Bland de 16 typerna finns chefen som på två veckor lyckades få hela arbetsplatsen emot sig, den tillgängliga chefen som inte hinner med sitt eget jobb, den raljerande chefen som mobbar personalen och den konflikträdda som kräver harmoni till varje pris. Chefernas problem yttrar sig på olika sätt men i grunden har alla två saker gemensamt: rädsla och stress.
– Tidigare var kraven lika höga men cheferna hade större kontroll över arbetsplatsen, menar Mattias Lundberg, som jobbar som docent i psykologi vid Umeå universitet och konsult med inriktning på chefshantering.
– Chefer får vara stressade men de får inte vara rädda, i sina och andras ögon, och de kan inte visa det. Samtidigt är de flesta chefer i boken fullt fungerande, ofta bra chefer, men de har stött på ett specifikt problem.

Mest handlar det om saker som att inte klara sitt uppdrag, att avslöjas som bluffar, att dras in i konflikter och att behöva driva igenom obekväma beslut. Och ibland har cheferna tvingats iväg till psykologen av sina egna chefer. Det är fortfarande ett känsligt steg att ta, även om det är betydligt mera socialt accepterat i dag.
– En 90-talist har lättare att söka hjälp än en 50-talist. Yngre chefer går även oftare till psykologen som en del i sin ledarutveckling, medan äldre oftare kommer för att det har hänt något som måste tas itu med, säger Mattias Lundberg, som själv varit chef tidigare i karriären.
– Till vardags känner vi alla ibland att vi vill fly, det viktiga är att inte fastna i det. Det gäller att komma ihåg att man har en roll, men samtidigt inte låta sig sväljas av den. Det är den kombinationen som är nyckeln – att balansera den egna personen och den chefsroll man har.

Tolv saker chefen säger till psykologen
Citat från psykologsoffan (utdrag ur boken 16 typer av chefer):

”Det är viktigt att relationen sker på chefens villkor”
Chef: ”Ja, alltså det är viktigt att relationen sker på chefens villkor.”
Psykolog: ”Va?”
Chef: ”Det är chefen som måste bestämma hur man vill att tonen ska vara, det kan man inte låta den underställde göra.” Psykolog: ”Är inte relationer något som skapas och formas gemensamt?”
Chef: ”Inte på mitt kontor, där är det jag som bestämmer!”

”De borde visa större uppskattning för mig.”
Chef: ”Alltså, det låter kanske lite drygt, men jag tycker att de borde visa större uppskattning för mig.”

”Har du något annat att erbjuda eller ska vi avsluta här?”
Chef: ”Jag har inte tänkt sitta här och bli analyserad av någon psykolog som inte har erfarenhet av ledarskap. Har du något annat att erbjuda eller ska vi avsluta här?”

”Personalen har slutat komma in och småprata”
Chef: ”Personalen har slutat komma in och småprata, de fikar gärna lite tidigare eller senare än jag, och de undviker att hälsa ibland.”

”Hela tiden klagar de på mig.”
Chef: ”Hela tiden klagar de på mig. Ingen ser det jag har gjort som har varit bra utan man hittar bara saker som man kan klanka ner på. Jag vet inte hur länge jag orkar stanna kvar. Jag funderar starkt på att säga upp mig.”

”Jag är besviken att jag inte kommit vidare.”
Chef: ”Ska jag vara ärlig har det känts meningslöst under en ganska lång tid och jag är besviken att jag inte har kommit vidare.”

”Det verkar som att allt är mitt fel”
Chef: ”Jag fattar inte hur de beter sig. De klagar på allting på jobbet. Om de nu är så missnöjda, varför slutar de inte? Dessutom verkar det som att allt är mitt fel. De bara klagar på mig också.”

”Jag förstår inte vad som hände med personalen.”
Chef: ”Jag förstår inte vad som hände med personalen. Jag hade ju alla med mig till bara för ett par veckor sedan.”

”Har du någon tid på lördag?”
Chef: ”Har du någon tid på lördag eftermiddag?”
Psykolog: ”Nej, jag jobbar inte på lördagar.”
Chef: ”Jaså …”

”Jag trodde de gillade sina jobb.”
Chef: ”Jag samlade dem för några dagar sedan och tog upp frågan, och då blev det tydligt att de egentligen inte vill jobba kvällar och helger.”
Psykolog: ”Du låter lite förvånad när du berättar det.”
Chef: ”Ja, jag trodde de gillade sina jobb och att jobba.”

”Chefen är lite överkontrollerande.”
Psykolog: ”Så, varför tycker chefen att du ska komma hit?” Chef: ”Jag vet inte riktigt, han kanske tycker att jag behöver prata om något?”
Psykolog: ”Som vad då?”
Chef: ”Han är ju lite överkontrollerande och vill att alla ska göra som han. Och jag kanske inte alltid passar in i mallen.” Psykolog: ”Och därför måste du gå till psykologen?”
Chef: ”Ja, visst är han knäpp?!”

”Jag blir så in i helvete arg på dig!”
Psykolog: ”Maja, vad händer med dig just nu?”
Chef: ”Jag blir så in i helvete arg på dig!”
Psykolog: ”Vad skulle du vilja göra?”
Chef: ”Slå sönder något! Skälla ut dig! Skrika!”
Psykolog: ”Sätt igång!”

Illustration: Istock photo

Henrik Harr
Publicerad 06 december 2010
Föregående Nästa