En av orsakerna kan vara det faktum att kraven ökar desto bättre det har gått tidigare. När du lyckats med någonting så skärps ofta kraven, både de egna kraven samt de krav som andra ställer på dig att du ska prestera ännu bättre nästa gång. Presterar du ofta på topp så förväntar många sig att det ska bli minst lika bra eller ofta bättre och bättre för varje gång du levererar.

Det är ofta även så att desto mer framgångsrik du blir desto större risk för att få negativ kritik. Desto mer du sticker ut, desto större chans att någon har kritiska åsikter om den du är och det du gör. Om du helst av allt av allt vill bli älskad av alla och inte stöta dig med någon är det säkrast att du håller dig på din kant och inte tar för stor plats eller synliggör ditt resultat på större arenor.

Sen har vi den kollektiva jantelagen, som finns där under ytan och säkerställer att ingen tror sig vara för mer än andra eller får större utrymme. Vem är du då att komma tro att du ”är något eller någon”? Då kan det kännas tryggare att helt enkelt bara vara en i den stora mängden., så ingen får för sig att du tror dig vara mer än någon annan.

Sist men inte minst kan det kännas konstigt att vara föremål för andras beundran, om du innerst inne känner att du faktiskt inte är värd den. Om du har låg självkänsla, det vill säga att du i grunden inte tycker att du duger , Då kommer det kännas avigt att ta emot människors hurrarop och positiva respons och något du helst undviker. Återigen är det bättre att prestera lite mer på lagom än att verkligen sticka ut och ta plats och vara så brilliant som du kanske skulle.

För att må bra av och ”äga” sin framgång har du nytta av att börja tänka ”jag är värd att lyckas” och där kanske du inte är ännu. Då är det som sagt bättre att vara lagom bra, så att ingen vill ge dig för mycket beröm. Det är ofta svårt att ta emot positiv feedback om du inte i hjärtat anser att du förtjänar berömmet, samt även synligheten inför andra som också ser att du får den. Tänk att du förtjänar beröm och när får den så säger du tack.

av: Nina Jansdotter, beteendevetare och karriärcoach