”Wake me up” av Avicii spelas, låten närmar sig skymning i känslor samtidigt som den inger hopp – för mig. Jag minns universitetsmiljön och läppstiftet jag rent av slukade år 2013, jag minns i bilder med retrofilter. Vart tar minnet dig? Jag hoppas att destinationen är dig kär. Avicii jobbade bevisligen hårt och kommer förbli ljudet av en hel generation för alla generationer som komma skall.
Jag såg ”Avicii: True Stories”, en dokumentär om Tim Bergling från 2017. Ni som sett dokumentären, kände ni inte också plötsligt för att ägna er vakna tid till att göra enbart det ni vill?
Det finns någonting som jag tar med mig ur kontexten av dokumentären och det är förhållandet till arbetsdygden. Lojalitet, plikt, passion och tacksamhet för att ha ett arbete och någonting att göra i relation till att vara driven rent allmänt. Kanske driven av rädsla att misslyckas, rädsla att förlora de möjligheter som presenterar sig eller rädsla att behöva hantera andras besvikelse.
”Oron gnager kring huruvida jag utvunnit det mesta ur sammanhangen.”
Återkommande påminns jag om frustrationen av att vilja ha erfarenhet och kunskap som inte går att få på kort tid. Kan det vara 90-talist-stereotypens förhållande till en påstådd arbetsdygd från tidigare generationer som skapar denna konflikt? Om du frågar en representant från en annan generation kan föregående mening komma att ifrågasättas starkt då 90-talisten också är känd för att vara curlad och bortskämd. Låt oss av den anledningen skilja på jantelagsmotstånd med ambition och fördomen att ha fått saker serverade på silverfat.
Så, min lösning på konflikten har i alla fall varit att, utöver mitt heltidsjobb, plugga heltid på avancerad nivå och delta i ett mentor- och ledarskapsprogram – allt samtidigt. Jag jobbar heltid inom offentlig sektor och på min fritid är jag engagerad i landsbygdsutveckling och minoritetspolitik. Jag skriver och läser (upp) poesi och är ledamot i ett antal styrelser där jag har olika roller med olika typer av ansvar. Det är ett privilegium och en ära att få ta del av de olika forumen, ändå gnager oron kring huruvida jag utvunnit det mesta ur sammanhangen. Jag fortsätter ändå, jag njuter, kämpar och drivs ändå delvis av en vanföreställning av en arbetsdygd som rymmer så mycket och inte betyder någonting alls.
Läs mer: Här kan du läsa alla Shortcuts krönikor!
Det som betyder något för mig är möten människor emellan, de relationer som etablerats och de personer som fått sprida sin inspiration som utvecklats till inre motivation i mig. Att anta utmaning efter utmaning har gett mig många ovärderliga möten, men jag kan inte låta bli att fundera över vad samhället kommer att minnas av det engagemang som brann inne när jag med svetten i pannan försökt drämma till med en tiosidors uppsats på fel timmar av dygnet? Vi kommer aldrig att få veta. Självklart är jag stolt över mig själv men det kommer inte talas om mig som om Avicii när jag inte längre kan tala för mig själv.
”Vad är det du arbetar så hårt för att åstadkomma?”
Det går att summera mig som: ”hon var bra på att jobba”. Den totala besvikelsen som uppstår när resultatet av allt oerhörda slit blir, ”jag var bra på att jobba”. Nu ska jag bli bra på något annat, tänker jag. Slänger lagboken all världens väg, studentlitteraturen likaså och … plockar upp allt igen. Ställer undan, ställer tillrätta. Allt finns kvar på måndag igen. Skönt tänker jag, för jag har ändå insett att jag vill fortsätta anta utmaningar, för utmaningarna bygger på den jag är och ger mig erfarenheter att bidra på min arbetsplats, i föreningslivet – samhället på olika sätt. Mitt syfte har blivit tydligare och inställningen är satt: jag vill vara med och utveckla framtidssektorn.
Det jag vill uppmana dig till är att lyfta blicken och fundera ett tag, utvärdera vad det är du arbetar så hårt för att åstadkomma. När du fått ditt mål klart för dig kommer du som jag inse att, nej, vi är inte alla Avicii, men bidrar på de sätt vi kan genom att vara de vi är och det är grymt bra. Från vilsen wanna-be till tvärsäker gonna-be, låt dem i stället pryda dödsrunan med: ”Hon var där – och som hon ledde sitt liv”.
