Detta är en intervju från 2017.
Som treåring kom Suad Ali som flykting till Sverige från inbördeskrigets Somalia. Som sextonåring bestämde hon sig för att bli ledare i syfte att påverka världsutvecklingen. Tio år senare är hon expert på Sveriges flyktingkvot hos Migrationsverket och en stark röst i en av våra viktigaste och mest omdebatterade samhällsfrågor. En vacker dag vill hon skriva historia som FN:s första kvinnliga generalsekreterare.
– Drömmar ska vara stora och galna – annars hade de inte varit drömmar! De ger mig kraft och gör att jag orkar kämpa för det jag tror på. Jag har New Yorks skyline på mitt Iphone-case så att jag varje dag ska påminnas om min dröm. Det kan verka fånigt, men det är viktigt för mig.
Endast 26 år gammal har Suad hunnit med mer än de flesta under ett helt arbetsliv. Hon har varit Migrationsverkets delegationsledare för förberedande insatser för 200 flyktingar i världens största flyktingläger i Dadaab, krönikör i tidningen Chef och har dessutom ingått i förre generaldirektören Anders Danielssons stab på Migrationsverket.
– Jag kom in under den värsta flyktingsituationen i modern tid. Det var jätteintressant och jag lärde mig otroligt mycket av att jobba med Anders. Nu har jag jobbat på Migrationsverket i fem år, och har verkligen förstått vikten av bra chefer som ser en, lyfter en och tar till vara på ens kompetens, driv och engagemang.
Hur lyckas man göra raketkarriär på Migrationsverket?
– Min bild av att jobba för staten var att det skulle vara grått och odynamiskt. Ganska snabbt fick jag de fördomarna krossade. Jag hade ingen aning om att Migrationsverket jobbade så pass internationellt och att det fanns så stora möjligheter att utvecklas. Jag som statlig tjänsteman känner mig som demokratins väktare – och det är riktigt häftigt!
Att drömma stort och drivas av ett brinnande samhällsengagemang har burit frukt. 2012 var Suad den enda svenska representanten på världens största forum för unga ledare, One Young World. 2015 var hon nominerad till både listan över framtidens kvinnliga ledare och till Kompassrosen, av Konungens stiftelse för unga ledare. 2016 blev hon utsedd till en av Sveriges 101 unga supertalanger av Veckans Affärer och Linköpings universitet utsåg henne till årets alumn. Hon har med andra ord en gedigen meritlista som vittnar om ett unikt engagemang.
”Unga människor med ambitioner får ofta höra att de ska vänta. Men det är ju sådan jävla bullshit.”
– Jag är tagen, rörd och superhedrad av all uppmärksamhet. För mig är det ett kvitto på att man ska vara sig själv, våga drömma och våga tro. Det känns häftigt att bli sedd som en förebild och att andra unga som inte tillhör normen kan relatera. Representation är oerhört viktigt.
Hon drivs av att göra skillnad och lägger stor vikt vid att arbetet måste uppfylla ett högre syfte. Trots sina unga år är hon en stark röst i humanitära frågor, och har gjort raketkarriär på Migrationsverket. En karriärresa som aldrig blivit av om hon lyssnat på sin omgivning som sa att hon var för ung, för oerfaren och för annorlunda.
– Unga människor med ambitioner får ofta höra att de ska vänta. Vänta på rätt tillfälle, på att de ska bli äldre och mer erfarna. Men det är ju sådan jävla bullshit, det är det sämsta rådet man kan ge till någon som brinner för något. Släng dig ut istället, hoppa på, hoppa av, hoppa till och från! Prova nya saker! Så länge du har roligt är det bara att köra – nya erfarenheter och perspektiv kommer du alltid att ha nytta av.
Suad har svårt för människor och strukturer som vill hålla tillbaka och som sätter upp osynliga begränsningar. Normer och föreställningar kring vad som förväntas av henne är något hon har brottats med så länge hon kan minnas.
– Under min uppväxt fick jag ofta höra att jag inte kunde lyckas för att jag var annorlunda, att det inte fanns någon som ser ut som jag och som gjort det jag ville göra. Jag kände mig inte annorlunda, men fick etiketter som jag inte kunde relatera till.
Hon återkommer ofta till den gången då hon hindrades från att försöka bli elevrådsordförande i fjärde klass. Hennes lärare sa åt henne att dra tillbaka sin ansökan för att det inte passade sig med anledning av att hon läste Svenska 2, något som inte berodde på lägre kunskapsnivå utan på att alla med utrikesfödda föräldrar placerats i den gruppen.
– Jag var tre år när jag kom till Sverige, jag var duktig och ambitiös i skolan och skrev jämt på fritiden. Min svenska var väldigt bra. Jag tog avslaget hårt och vågade aldrig söka till elevrådet mer. Och det skulle dröja ända till högstadiet innan jag fick göra ett kunskapstest och äntligen bli fri Svenska 2.
Fördomarna var ett hårt slag mot självkänslan och självbilden, men stödet hemifrån, drömmarna om FN och ett brinnande samhällsengagemang byggde upp mer än vad fördomarna rev ner.
– I grundskolan var jag väldigt blyg, men det bubblade på insidan. Jag har alltid älskat att skriva och drömt om att skriva böcker. Mina föräldrar har aldrig begränsat mig, och sa en gång ”Vill du skriva en bok? Skriv ett bibliotek”. Den inställningen har format mig och gjort att jag har kunnat tro på mig själv.
Suad har alltid varit intresserad av globala frågor och av hur världen och samhället fungerar. Hon började engagera sig aktivt när hon var 16 år genom UNHCR:s insamlings- och informationskampanj Operation Dagsverke, sedan har det fortsatt med ideellt engagemang i Röda Korset, och Utrikespolitiska studentföreningen vid sidan av studierna.
– Jag har så länge jag kan minnas haft ett samhällsengagemang, men jag kommer ihåg en särskild händelse när allt föll på plats och jag verkligen kom till insikt om vad jag ville göra.
Hon syftar på svältkatastrofen på Afrikas horn som bröt ut 2011. Suad gick då på andra året på universitetet och stod inte ut med att bara sitta passiv, så hon började baka bröd för att få in pengar. Fler och fler började engagera sig, och tillsammans startade de ett upprop på sociala medier. På tre veckor lyckades de samla ihop 60 000 kronor.
– Jag insåg då att jag faktiskt kan göra skillnad, och att det inte är så himla svårt. Den här insikten gjorde att jag landade tryggt i mina drömmar, och efter det har jag haft ett slags tunnelseende mot mina mål: att göra skillnad i världen.
I sitt arbete besöker hon ofta världens flyktingläger och träffar personligen de kvotflyktingar som gör sig redo att flytta till Sverige. På plats hjälper hon till att informera dem om Sverige. Däremellan hinner hon även med att vara en del av den viktiga debatten på UNHCR:s högkvarter i Genève.
– När jag insåg att jag ville jobba internationellt, att jag hade den kulturella förståelsen och kunde en massa språk förstod jag att jag skulle kunna göra skillnad. Jag låter inte längre andra definiera eller begränsa mig. I stället försöker jag bejaka allt det som gör mig till den jag är och använda mina erfarenheter och kunskaper på bästa möjliga sätt.
Suad har slagit igenom på bred front både karriärmässigt och medialt, något som har lett till att hon ständigt får förfrågningar om att medverka med sin expertis i olika sammanhang.
”Tystnad är också ett ställnings-tagande och jag har lovat mig själv att alltid säga ifrån.”
– Det blir mycket föreläsningar för näringslivet och jag sitter i olika jurygrupper och får vara med och lyfta fram unga personer som gör skillnad. Det är otroligt häftigt att få dessa möjligheter, jag har fortfarande inte smält det. När jag tänker tillbaka på min långa och krokiga väg och all skit jag mött – och fortfarande möter – så är allt värt det när jag får göra det jag gör.
Hon verkar i ett globalt sammanhang och är van vid att möta olika människor, kulturer, idéer och fördomar. Men det är svårt att jämföra bemötandet i olika länder då det är helt beroende på sammanhang.
– Jobbar jag med migrationsfrågor i ett internationellt sammanhang möter jag öppensinnade, engagerade människor som delar samma värderingar om en hållbar värld. Men på till exempel flygplatser är det en helt annan stämning. Att som svensk medborgare alltid bli utsatt för extra kontroller på internationella flygplatser är djupt förnedrande och ingenting man någonsin vänjer sig vid.
Suad är van vid att möta fördomar om hennes ursprung, religion och sitt sätt att klä sig, men det som slår hårdast är den stora massans tystnad, säger hon.
– Förra året blev jag inbjuden till ett nätverk för ungt ledarskap inom näringslivet. Det var en liten middag med ett tiotal personer och när jag föreläst i ungefär 20 minuter är det en person som spyr ur sig massa saker om att han hatar slöja. Jag var totalt oförberedd på det, och blev helt stum. Men det jag reagerade starkast på var att ingen sa något.
– Tystnad är också ett ställningstagande och jag har lovat mig själv att alltid säga ifrån, oavsett om det är jag eller någon annan som blir utsatt för diskriminering eller påhopp. Jag tror att det är viktigare än någonsin i den tid vi lever i nu.
Hur ser du på framtiden?
– Ljust! Jag föreläser om ungt ledarskap och generation Y, och vet att social hållbarhet, klimatfrågor och viljan att göra skillnad och arbeta i enlighet med sina värderingar är en stark drivkraft för denna generation. Det bådar gott för framtiden!
