Min bästis fyllde 40 i mars. Min present till henne var en vandring från Båstad till Ängelholm. Så i Valborgshelgen var det bara att snöra på sig walkingskorna och kasta ner några kexchoklad och extratrosor i ryggan och börja gå. Vi gick effektiv tid 7 tim/dag de första 2 dagarna och 2 timmar sista dagen. Gissa om jag fortfarande känner mig sliten.
Första sträckan såg så beskedlig ut på kartan, bara 1,3 mil mellan Båstad och Hovs Hallar. Eftersom jag går morgonpromenader med stavar( gissa så snygga överarmar man får med det, prova själv)på 1 mil vet jag att 1mil tar ca 1timme och 20 minuter för mig. HAHAHAHA, det var jättebackar upp, smala stigar med rötter man skulle se upp för så man inte snavade, färister att klättra på, osv. Så denna sträcka tog 4,5 timme. Puh. Dessutom gick vi fel och missade Skåneledens orange markering på ett ställe och förlorade därmed 30-60minuter på kuppen. Läxa nr 1: Tro inte att du vet bättre än de som gjort kartan, så försök inte gå 1,5-2 etapper på 1 dag.
Väl i Hovs Hallar avnjöt vi en makalöst god fiskrätt med vitt vin. Sen var det bara att knata på i 2,5timme till, genom makalöst vacker natur och förbi kulturminnen, eftersom jag bokat rum på Villa Tora i Torekov för natten. När vi kom fram kl 19 på kvällen var vi ganska möra men vid gott mod. Vi duschade av oss och sen begav vi oss ner till Gastronomi och Kategatt för att äta. Vi såg ut som ena luffare, fleecejacka, regnjacka, inget smink och rufsigt hår(man bär inte gärna med sig sådana lyxvaror i en redan för tung ryggsäck). Man fick beställa vid baren, billigt och bra var det, man fick välja vad man ville från menyn, plus vin eller öl för 139:-. Maten var jättegod och vinet likaså. Men det bästa( eller sämsta med tanke på hur vi såg ut) var att vi satt vid bordet bredvid Per Gessle. Vi hade makalöst roligt åt vad alla måste tänka om två osminkade luffare, var vi tillsammans? Hade vi en båt i hamnen? Eller hade vårt hem helt enkelt brunnit ner och inget gått att rädda? Ja vad de andra tänkte kommer vi aldrig att få veta. Vi lade oss vid kl 22 och somnade direkt.
Morgonen efter åt vi en rejäl frukost bestående av fralla med marmelad och ost, några rullar skinka, fil och musli, äpplebitar, kaffe och jos. Vi gick ner i hamnen och köpte var sin tunnbrödsrulle med lax och var sin rabarbepajsbit. Vi gick också på konditoriet och köpte kanelbullar och toscakaka. Sen var det bara att börja gå, eftersom vi skulle ända till Magnarps Vandrarhem.
Efter ca 1,5 timme mötte vi en man vid en grind vi gick igenom. Han frågade vart vi var på väg. Vi sade att vi vandrade på skåneleden och att nästa anhalt var Rammsjöstrand. -Då är det bara att knata på, bara följ vägen så kommer ni rätt, svarade mannen. Gissa om vi följde vägen och gissa igen om den gick rakt in i en skog av blommande taggbuskar. Rätt! Så då var det bara att vända om och gå en omväg. Där förlorade vi nog en timme till. Läxa nr 2: Lita aldrig på en man du inte känner!
I rammsjöstrand fanns en trevlig liten hamn som hade en öppen kiosk. Vilken tur. Då kunde vi köpa kaffe och glass till vår rabarberpaj. Det smakar underbart med genomfuktad tunnbrödsrulle när man är trött och hungrig, och med god efterrätt. Efter ca 1 timmes paus började vi gå igen.
Efter ytterligare två timmar tog vi en fika till, i en putteputte hamn, och aldrig har en kanelbulle och en bit toscakaka smakat så underbart. Efter vi vilat en stund och vickat på tårna, kollat räkbeståndet längs kajen och fyllt våra vattenflaskor var vi i stöt igen.
När vi äntligen kom fram till Stora Hult, ett litet samhälle innan Vejbystrand, var det en man( det verkar vara genomgående: dessa är icke till att lita på!) som sa att det bara var tre kilometer kvar. HAHAHAHAHA. Läxa nr 3, lär dig av dina misstag någon gång och lita aldrig, aldrig på en man! Dessa så kallade tre kilometrarna tog 1,5timme att gå… När vi var helt slut och var i början av Vejbystrand, var det inte lönt att ta en taxi, för det skulle ”bara vara 2 km kvar” då…
Sista biten in i Magnarp gick vi nästan under. Fy vad utpumpade vi var. När vi kom fram orkade vi knappt hämta nyckeln, bädda sängarna, duscha och gå och värma maten den fantastiska tjejen i receptionen fixat till oss. Det var laxtallrik med härlig sallad och smarrig sås. Hon hade ställt allt i kylen så vi kunde äta när vi ville. Min bästis var så slut att hennes höfter strejkade, hon hade ont i benen, fötterna, nacken, ryggen, ja strängt taget överallt. Efter maten var det bums i säng. Kl 2 på natten väckte min bästis mig: -Känn mig i pannan, sa hon. Det gjorde jag och hon var riktigt varm. Hennes kropp protesterade med feber. Då tänkte jag att vi nog fick avbryta nästa morgon.
När solen steg på himlen den sista dagen av vår vandring var min bästis frisk igen?!? Hur kunde hon bli så bra så snabbt? Men hon hade en plan: Att vi skulle lämna väskorna i receptionen och hämta dessa sen. Då kom jag på att min kompis skulle jobba denna dag så jag ringde henne och bad henne om hjälp att köra väskorna till hennes jobb i Ängelholm, så kunde vi hämta dessa sen. Sagt och gjort, hon hämtade väskorna, vi städade rummet, kletade in oss med solcreme och började promenera.
Vi gick i lagom promenadtempo, nu var stressen borta att vi inte skulle hinna, då vi var så nära hemmet, dessutom var det en jättestor lättnad att slippa ryggsäckarna. I I Ängelholms hamn såg vi Jill Johnsson cyklandes. Vilken kändishelg. Sen gick vi naturligtvis fel igen, i Råbocka gick vi en omväg, trots att jag bor i Ängelholm har jag aldrig förr vandrat skåneleden. När vi kom in i Ängelholm efter 2,5 timme var det middagstid, och för en(eller två) tjejer som äter efter klockan, och inte när man är hungrig, passade detta ypperligt. Vi gick in på Coffee House och beställde var sin smarrig macka, var sin kaka, var sin kaffe och var sin äppeljos. Allt smakade förstås fantastiskt men oj vad matta vi var. Men lyckliga för att faktiskt ha utmanat sin kropp till bristningsgränsen, och klarat det.
Om vi kommer att göra om det?
Självklart, men vi får nog vänta ett år…
