Under en tid har jag läst flera artiklar om att den moderna människa allt oftare söker sig till ashrams eller kloster där det ska vara helt tyst under dagar och nätter. Det ska mediteras och vi ska komma till klarhet med våra liv. Gott!

Jag sitter här och låter inspirationen flöda rakt in i mig och det händer med Spotify. Jag älskar valmöjligheterna och allt jag kan lyssna på som jag inte ens visste fanns för bara en vecka sedan.

Gitanos de buenos aires

Bedy Belle

John Coltrane

Dame Mas

Michael McDonald

Marchio Bossa

Lenny Craviz

Ella Fitzgerald

Giuliano Bagliano

Billie Holiday

Jag är en ljudalkolist – tystnadsfobiker

[q]No one whants to admit we’re addicted to music. That’s just not possible. No one’s addicted to music and television and radio. We just need more of it, more channels, a larger screen, more volume. We can’t bear to be without it, but no, nobody’s addicted.[/q]Chuck Palahniuk, Lullaby

Att stänga av och åka till ett ställe där inga ljud får finnas det känns som det värsta straffet av alla. Ingen musik. Jag skulle bli galen. Här sitter jag till ljudet av en saxofon, nyss lyssnade jag på en mustig tango. Nu kommer jag alldeles strax sätta på en bossa bara för att jag kan. Jag har föresten redan satt på den.

Men kanske måste jag stänga av flödet av intryck hela tiden. Det är ett måste för att skapa. Människan klarar inte av att koncentrera sig på flera saker på en gång.

OK, så jag stänger av allt annat och lyssnar på mig själv.

Men lite musik kan jag ha på i bakgrunden medan jag koncentrerar mig och skapar … Och varför ska jag egentligen lyssna på mig själv, vad kan jag komma på som inte redan finns att hitta i Google, wikipedia, bilddagboken, facebook, twitterlänkarna och bloggarna?

Vissa beroenden är allt för underbara för att vilja säga upp. Här får jag ju kunskap, vänner, tröst, värme, spänning, passion.

och en dundrande skön musik.