När alla andra stack till Asien efter studenten för att backpacka och söka svar på livets stora frågor, valde Carl Waldekrantz att flytta ner i en källare på Essingen i Stockholm ­istället. Han och kompisen Kaj Drobin skulle till varje pris ha ett eget företag, inom ­vilken bransch var mindre viktigt.

– Jag hade en ganska naiv bild av att starta eget och visste inte vilket typ av företag jag ville ha. Bara ett företag. Jag gillade visitkort och tanken på någonting eget.

Carl växte upp i en estetfamilj på Östermalm, hans pappa är skådespelare och mamman keramiker. Hemma var det kreativt kaos och mysigt, inte alls som hos kompisarna där föräldrarna jobbade i finansvärlden ­eller på bank. Han berättar att det var i kontrasten mellan dessa världar han formades som person.

– Jag har världens bästa föräldrar som jag älskar väldigt mycket, men jag ville inte bli som dem. När du är liten vill du ha det som dina kompisar har det. Därför bestämde jag mig ganska tidigt för att bli konventionellt framgångsrik och gå runt i kostym! Samtidigt hade jag den estetiska sidan med mig så det blev någon slags kompromiss till slut.

Allting började nere i den där källarlokalen på Essingen. Carl var 18 år och hade inte ens flyttat hemifrån när den första kontors­­hyran betalades.

– Det var ganska absurt, där satt vi utan ­kunder och utan en idé, förutom den att vi skulle ha ett företag. Men överlag tycker jag att det läggs för stor vikt vid idéer när man pratar om företagande. Man tänker att en entreprenör ska vara en visionär som plötsligt har en briljant idé som ingen ­annan har haft. Jag håller inte med om det. För mig handlar entreprenörskap mer om fokus, ­genomförande och människorna i teamet.

Utan en briljant idé gick Carl och Kaj till kontoret varje dag och jobbade med företaget som fick namnet Super Strikers. Vissa dagar kallade de sig för designbyrå, andra dagar reklam- eller eventbyrå.

– I ungefär sex månader satt vi där och gjorde allt möjligt och ingenting. Vi försökte få alla möjliga typer av kunder och jobbade mycket gratis, ibland bar vi soffor och ibland hjälpte vi till med ljussättning och inredning till olika events. Vi bara körde.

Så småningom insåg de att, oavsett hur talanglösa de var, skulle de vinna kunderna genom att jobba dubbelt så mycket som alla andra, och ta hälften så mycket betalt. Jobben började trilla in. I ett ganska tidigt skede fick de, genom omvägar, uppdraget att arrangera lanseringsfesten för ett svenskt start up-bolag, Spotify.

– Det var precis i begynnelsen av Spotify, och efter lanseringen fick vi förtroendet att fortsätta jobba för dem. Bland annat gjorde vi introduktionsfilmen till deras hemsida. Sedan jobbade vi med deras varumärkesidentitet och tog fram typsnitt och illustrationsmanér.

Med Spotify som kund växte Super Strikers i snabb takt. På frågan om de hade någon typ av ­utbildning inom design svarar Carl nej, de bara körde. Men någonting gjorde de uppenbarligen rätt. För inte så långt senare hade de kunder som Nokia, Wii och Barncancerfonden, och två år efter starten blev Super Strikers uppköpta av en större designbyrå, Identity Works.

– I det ögonblicket insåg jag att, shit, det här är tillfället då jag bestämmer mig. Jag kommer inte att plugga vidare. Det här är mitt liv. Jag är en ­designer.

Både Carl och Kaj började jobba som konsulter på Identity Works och fick ansvar för den digitala utvecklingen. Tiden på en större byrå gav dem kunskaper om hur det är att driva ett företag på riktigt, som att ha koll på tidrapportering, hålla budget och driva en effektiv organisation. Deras tidigare affärsmall, att jobba billigt, snabbt och mer, höll inte längre. Under tiden på Identity Works fick de också förmånen att jobba med många coola produktföretag, något som väckte nya idéer.

– Vad jag insåg då var att, hur bra reklam du än gör för en produkt så finns det ingen bättre ­marknadsföring än produkten själv.

Carl och Kaj började snacka om saken och ­insåg att det kanske var dags att starta någonting eget igen, ett nytt företag. Ett produktföretag.

– Då hade vi jobbat mer och mer med e-handel och insåg att det är det mest spännande du kan jobba med. Det är som reklam och sälj i ett där du får respons på en gång, det finns inget glapp däremellan. Design och affär smälter samman på ett perfekt sätt.

De började titta på olika e-handelslösningar och insåg att det fanns många bra kundupplevelser. Däremot var systemen bakom dem riktigt kassa, som han själv uttrycker det. De var superdyra och dessutom krångliga att använda.

– Samtidigt är de flesta företag inom e-handel mikroföretag och enskilda firmor. Allting blev plötsligt solklart, vi insåg att vi skulle bygga ­världens största e-handelsföretag som bygger för människor, för den enskilda entreprenören.

Redan under Super Strikers-tiden hade Carl och Kaj lärt känna programmeraren Birk Nilsson och försökt få över honom till företaget, utan att lyckas. Men den här gången var Birk med på tåget. Varje fredagseftermiddag började de träffas i Carls kök för att planera och spåna. Där fortgick sedan helgerna med hackande och byggande fram till sent in på söndagseftermiddagarna. Varje helg i sex månader.

– Vi gick helt under jorden och slutade gå ut på krogen och göra annat. Samtidigt tog vi halva vår lön varje månad och la på ett gemensamt sparkonto, det blev vårt startkapital.

Produkten började formas, en gratis och enkel ­e-handelsplattform för alla. Efter sex månaders ­förberedelser sa alla tre upp sig från sina jobb och satsade allt på Tictail. Samtidigt lanserade de Tictails första e-handelsbutik. Carls mammas.

– Hon är keramiker och har en egen butik, så hon blev Tictails pilotkund.  Vi testade alla våra idéer och användarvänligheten med henne.

Strax därefter lanserade de en förhandsvisningssida av Tictails webbplats och i kodningen till den hemsidan la de in ett hemligt meddelande.

– Vi behövde en till partner och skrev ett med­delande längst ner i kodningen, ”Om du är lika ­intres­se­rad av det här som vi är borde du höra av dig.”

Några månader senare fick Kaj ett mejl från en kille vid namn Siavash Ghorbani, som hade sett koden.

– Jag minns det väldigt väl, för det var på nationaldagen 2012. Vi trodde inte att det var sant. Samma dag träffade vi Siavash, som då jobbade på Blocket, över en kaffe och det slutade med att vi snackade i sju timmar.

Carl, Birk och Kaj träffade Siavash allt oftare, på kvällar, helger och nätter. Kemin mellan de fyra var perfekt. Carl beskriver det nästan som en kärleksrelation, förutom den fysiska attraktionen. En kväll några månader senare fick Siavash frågan om han inte ville vara med och utveckla Tictail.

– Vi sa; du känner visserligen inte oss så bra, men vill du säga upp dig från ditt jobb, gå ner på ingen lön alls och vara med och bygga det här ­företaget? Knäppskallen sa ja!

Carl berättar att det var i det ögonblicket, när de blev fyra, som Tictail startades på riktigt. Sedan den dagen har Tictail vuxit, omformats och utvecklats i takt med att nya medarbetare har tillkommit. I dag har Tictail 14 medarbetare på sitt kontor vid Londonviadukten i Stockholm. Visionen är fortfarande densamma som vid starten, om än i en skarpare version. Tictail ska bli världens mest ­älskade och använda e-handelsplattform. Och det har börjat bra. De första 18 månaderna öppnades över 30 000 shoppar i drygt 100 länder. Men enligt Carl har företaget knappt börjat sin resa.

– I framtiden ser jag att vi har miljoner butiker och att Tictail är ett substantiv på en e-handel som är snabb och där du som konsument och kund ska kunna handla överallt i hela världen.

Visionerna finns, likaså behovet. Men frågan är var pengarna kommer in i bilden. För om platt­formen alltid ska vara gratis, något Carl intygar är viktigt och riktigt, vad får de då intäkter från?

– Grundplattformen kommer alltid att vara gratis. Däremot tar vi betalt för alla premiumplattformar. Exempelvis om du vill ha din egen domän, livechatt-verktyg eller om du vill kunna lägga in rabattkoder och sådant. Det finns massor av premiumappar och vi bygger nya funktioner hela tiden.

Carl förklarar att Tictail ständigt lanserar nya appar och tar rimligt betalt för alla tilläggstjänster mot att de kan växa väldigt snabbt.

– Men vi har även tagit in riskkapital, dels från England och dels från en schweizisk affärsängel som bland annat har investerat i Skype, Spotify och Facebook tidigare. Det är väletablerade investeringsbolag som har tittat på det här och tror på det. Vi tog in 10,7 miljoner i ett tidigt skede.

Tictail är uppenbarligen ett företag som många tror på och uppmärksamheten kring Carl och hans gäng har inte låtit vänta på sig. Wall Street Journal, The Economist och The Thelegraph är ­exempel på tidningar som har skrivit om Carl, och i den senare blev han jämförd med Steve Jobs.

– Det var en fin artikel i The Telegraph, men jag hade svårt att lägga upp den på min Facebook. Det är givetvis en smickrande jämförelse, men inte en riktig. Till skillnad från Steve är jag inte en person som ensam tar företaget framåt.

När vi träffar Carl har han precis kommit hem efter tre veckor i USA, och är bara i Sverige för att vända inför styrelsemöte i London. Bäst trivs han på kontoret i Stockholm, där han kan gå runt i strumplästen.

– Alla tar av sig skorna och vi har ett sovrum och en tvättmaskin och fixar frukost så ofta som möjligt. Det ska kännas som hemma här.

Men frågan är hur länge till Stockholm ­kommer att vara hemma.

– Jag kommer nog att flytta till USA framöver. Det är den mest spännande marknaden för oss just nu. På sikt kan det säkert bli en tur till Brasilien också, eller Indien. Det är spännande tillväxtmarknader.

På tal om framtiden får Carl frågan om hur hans liv och Tictail har utvecklats om 25 år.

– Det är nästa lika lång tid som jag har levt nu. Då tror jag att Tictail har utvecklas från fokus på e-handel till fokus på att göra entreprenörskap ­enkelt. Jag ser framför mig att det finns en ’’Tictail Store’’ i varje stad i hela världen som hjälper entreprenörer med deras företag. Jag ser att vi finns i U-länder och hjälper till med mikrolån och stöd­funktioner.

Det är uppenbart att Carl har större visioner än att tjäna storakovan och leva det goda livet. En vilja att bidra till någonting större finns med på ett hörn.

– Det är helt klart en viktigare vision för mig än att få köra en Maserati till jobbet. Det största som har hänt oss så här långt var när vi fick ett mejl från en liten familjeägd gitarrbutik i Dublin förra vintern. De skrev att de trodde att det skulle tvingas stänga och att de just upplevt sin sista jul som butiksägare. Men tack vare Tictail kommer deras ­butik att leva vidare. Bättre resultat än så går inte att uppnå.

När vi pratar om alla framgångar och framtidsplaner går det inte att undgå den klyschiga frågan om balans i livet, hur går allt ihop?

– Jag har många bra vänner som jag önskar att jag såg oftare och engagerade mig mer i, jag är ett asshole som inte hittar tiden för det. Det är trist, men det kommer inte att vara så här för alltid. Nu måste jag ge mitt fokus till Tictail. Vi har en chans nu där vi växer snabbt och jag har jätteroligt på ­vägen. Jag vill veta hur långt jag kan komma.