Du blir så förbannad att det bränner bakom ögonlocken. Men att gråta på jobbet är ett stort tabu för många. Eva Rusz, psykoterapeut som föreläser just om känslor på jobbet, vet vad du kan du göra för att lösa situationen på ett så bra sätt som möjligt.

För det första – är det okej att gråta på en svensk arbetsplats eller betraktas man som en lipsill?

­- Det beror nog helt på i vilken kontext det rör sig om. När jag till exempel var i Kosovo 1999 och pratade med FN:s debriefing team – (alltså FN:s krishanteringspersonal som hjälper personal ute i fält att hantera och bearbeta svåra upplevelser) – berättade de för mig att de konstigt nog inte hade något att göra. De visste att folk var ledsna av saker de sett och upplevt men det hade blivit som en tankesmitta att ”vi är starka och tuffa och behöver ingen hjälp”. Mycket handlar egentligen om hur ledningens värderingar ser ut. Om de ser det som fult att gråta så följer vi andra efter. Vi är normstyrda varelser. Samtidigt påverkar en överemotionell chef oss jättemycket.

Får man visa starka känslor på jobbet i Sverige?

– Jag tror säkert att det har med kulturen att göra. I Sydamerika där man är mer temperamentsfull är det nog mer okej jämfört med Sverige. Här sätter vi också ofta etiketter på saker, man kanske får lära sig redan som barn att ”lipsillar är svaga”. Det kan vara en föreställning som sitter i när man sedan börjar jobba.

Men ska man gråta på jobbet?

– Jag tycker att arbetsplatserna inrymmer små minifamiljer och då kan det vara sunt att lätta på trycket, vare sig man är arg eller ledsen, fast i måttliga mängder.

Om man sitter i ett viktigt möte och blir så engagerad att tårarna börjar rinna, hur ska man hantera situationen?

– Det är otroligt svårt att med viljekraft kontrollera sådana känslor. De kommer när de kommer. Men tycker man att det blir för mycket uppmärksamhet kan man väl ursäkta sig, att man måste snyta sig eller något sådant. Fast det beror på lite vad det är för känsla. Om man till exempel är mitt uppe i en stor affär och känner sig rädd så tycker jag att det är bättre att försöka förklara varför man gråter, att det kanske beror på att man är rädd att något ska gå fel och så vidare.

Hur ska chefen hantera situationen då?

– Självklart är det viktigt att visa empati och sympati men det handlar om subtila avvägningar, produktionen kan ju inte avstanna bara för att någon är ledsen. Hinner man kan man ju ta den personen åt sidan och prata. Annars tycker jag att man ska säga att ”du, vi hinner inte ta det här nu men om du bara kan skjuta det åt sidan för tillfället så lovar jag att vi pratar om det senare”. Och går inte det så får man helt enkelt be personen gå ut och hämta sig. Som chef är det en balans mellan individen och laget.

Fyra konkreta tips när känslorna kommer fram:

* Räkna till tio. Det fungerar faktiskt och används också inom kognitiv beteendeterapi.

* Tänk lugnande tankar. Föreställ dig att du är någon annanstans och distansera dig.

* Byt perspektiv. Försök att fokusera på andra delar av det ni diskuterar.

* Säg som det är. Förklara att du är ledsen eller förbannad och berätta varför.