|
Dokumentet är resultatet av ett praktikalitetsryck, antagligen i samband med att Fonus körde massiv reklam. När jag började skriva kändes det rationellt och lagom, i förhållande till ett testamente. Men jag var tvungen att sluta tvärt när tårarna skymde sikten. Jag kunde kliva rakt in i den deppiga känslan i flera veckor efteråt, utan att egentligen vara ledsen. Tankens kraft är överväldigande. Visst, det är ett extremt exempel att tänka på sin egen död. Men de flesta av oss håller ofta på att planera och fundera över framtiden. Ibland så mycket att vi inte hinner uppleva vardagen.
Varje jobb har sin typ av framtidsfokus. Från lärarnas sikte på terminsstarter till finansfolk som växlar mellan periodvisa rapportfloder och bevakning av en ständigt pågående framtid i olika tidszoner. Modeskaparna visar vår- och sommarkläder på hösten, och när plaggen från catwalken väl når butikerna jobbar branschen med att skapa nästkommande, lättklädda säsong. Artistlivet är grymt långtidsplanerat, den som ska vara med i en julshow har skrivit på alla avtal redan i maj. Och när resten av landet firar midsommar sitter vi på magasinsredaktionerna och skriver om höstdepp och nystartsglädje. Jag tror att vi många gånger använder framtiden som ursäkt för att vardagen inte är trivsam. Som nu när jag och maken flyttar för andra gången på ett halvår, till vårt andra temporära boende på lika kort tid. Det ligger nära till hands att trösta sig med att ”det blir bra sedan”. Det är enklast att strunta i att hänga upp tavlor, att nöja sig med den fula hallampan som redan satt uppe och att lämna flyttkartonger framme som någon sorts möbler. Vi ska ju ändå flytta snart igen. Sedan har vi motsatsen. Typen som har det tillräckligt bra just nu, men som använder det förflutna som ursäkt för att må dåligt. De som ältar, oavsett om det går ut på att det var bättre förr eller att de hade de för jäkligt förr. Jag lånar ett visdomsord som coachen Mia Törnblom snappat upp från en missbrukare: ”Om du står med ett ben i morgon och ett ben i går, så pissar du på i dag”. Klockren bild. För min del översätts det till att jag förpestar min vardag genom att tänka på hur ordnat allt var i vårt hus (som vi lämnade i höstas) och hur fräscht allt kommer att bli i vår nya lägenhet (som vi flyttar till i slutet av sommaren). Med de tankarna så – om inte pissar på – så åtminstone plågar jag mig, i dag. Väldigt mycket i onödan. För inte blir det bättre av att hela tiden längta bort. Och jag är banne mig värd att ha det så bra som möjligt under tiden. Upp med de snygga tavlorna även i temporärboendet, alltså! Vi snackar mindfulness på hypertrendigt hälsospråk. Medveten närvaro – att betrakta och acceptera ögonblicket – kan minska den onödiga stress som orsakas av det vi tänker. Träning i mindfulness höjer medvetenheten om att tankarna är just tankar – och inte sanningar. Idrottare använder mindfulnessmetoder för att fokusera och prestera bättre. Tekniken används också för smärtpatienter som upplevt en klar förbättring när de fått lära sig att hantera sin värk. Flera gånger har jag tänkt att jag borde skriva ett ”När jag lever”-dokument också, för att väga upp det deppiga ”När jag dör”. Men då skiftar jag ju också fokus från nuet till framtiden, visserligen på ett mer positivt sätt – men ändå. Det räcker nog med att ställa båda fötterna stadigt på samma dag, att vara här och nu. Det räcker nog att bara leva. Jennie Sjögren Jennie Sjögren är journalist och författare med fokus på arbetsliv, jämställdhet och livspusslande. Hon arbetar som redaktör för reportage och hälsa på Femina. |
