Föregående Nästa

Den hjulbente äventyraren

I stället för att se rullstolen som ett hinder valde Aron att se möjligheterna i sitt nya liv.
15 maj 2015

Hans liv har haft många dalar, men han har lyckats vända dem till toppar. Vare sig Aron Anderson, 27, kämpar mot cancer ­eller uppför Sveriges högsta berg med rullstol gör han det med ett stort mod, en positiv energi och beundransvärd inställning ­– och är en inspirationskälla för tiotusentals människor.

Annons

Med imponerande styrka cyklar Aron Anderson sin mountainbike uppför Hammarbybacken, den drygt 90 meter höga kullen med utsikt över centrala Stockholm. En tuff uppgift för en vanlig cyklist, som ändå kan lägga hela sin kroppstyngd på pedalerna och få extra kraft i tramp­tagen när benen börjar säga ifrån. Men för Aron, som sitter ner i sin handcykel, är det bara armarnas kraft som finns att tillgå. Hans ben kan inte längre säga ifrån, eftersom han är delvis förlamad i dem efter en operation han gjorde när han var elva år. Sedan dess sitter han i rullstol.

– Jag tränar i princip varje dag, oftast blir det simning, cykling, skidor eller styrketräning. Men jag slipper åtminstone ”leg days” på gymmet, säger han, halvt på skämt, halvt på allvar.

Det är andra gången Aron testar sin mountainbike, men han har redan målet klart för sig: CykelVasan. Att handcykla nio mil i omväxlande terräng kan tyckas vara en alltför djärv målsättning för någon som tidigare bara har kört handcykel på landsväg. Men inte för Aron.

– Mitt motto är: ”Ju coolare mål, desto coolare resa”, säger han och flinar.

Med all rätt, för 27-åringen från Nacka har gång på gång vänt sina motgångar till framgång, och visat att det som kan tyckas ogenomförbart – till exempel att bestiga Kebnekaise med rullstol – faktiskt är möjligt.

Redan som barn var Aron en riktig sportkille och spelade både fotboll, innebandy och gick i hockeyskola.

– Jag har alltid älskat att röra på mig, att utmana mig själv och tävla med andra. Sport var verkligen min grej från första början.


Aron och hans kompis, äventyraren Johan Ernst Nilsson, på toppen av Kebnekaise. Foto: Pressbild.

”Jag visste inte ens vad cancer var, jag ­förstod bara att det var väldigt farligt.”

Men bara sju år gammal fick Aron och hans familj beskedet som inget barn ska behöva få: Han hade cancer.

– Jag kommer ihåg att det började när vi satt i bilen på väg ner till Göteborg, för att fira jul hos mormor och morfar. Jag fick ont i rumpan av att sitta ner så länge. Och det släppte inte, utan gjorde lika ont på vägen hem och sedan varje gång jag satt ner.

Arons föräldrar tog honom till vårdcentralen. Utan att göra någon närmare undersökning meddelade läkaren att det inte var någon fara: ”Det är bara vanlig växtvärk”.

Men det fortsatte att göra ont. När Aron dessutom fick hög feber, började hans föräldrar ana att något verkligen inte stämde.

De åkte till akuten där Aron röntgades.

– Det visade sig att jag hade en knytnävsstor tumör vid korsbenet i bäckenet. Jag visste inte ens vad cancer var, jag förstod bara att det var väldigt farligt. Några veckor senare, på min åttaårsdag, fick jag min allra första cellgiftsbehandling.

Det blev en tuff tid för Aron. Cellgifterna gjorde att han blev trött, mådde illa och tappade håret. Eftersom hans immunförsvar försämrades kunde han inte vara i skolan hela tiden.

– Som tur var har jag alltid haft lätt för mig i skolan, så det var inga problem att hänga med. Men jag orkade inte leka och sporta som vanligt.

Till en början gav cellgiftsbehandlingen bra resultat, men efter ett halvår upptäcktes en ny tumör som var ännu mer aggressiv. Den enda utvägen var att operera bort Arons korsben, med stor risk för att skada nerver ner till benen.

– Jag förstod att jag aldrig mer skulle kunna gå som vanligt igen. Men om jag inte hade gjort operationen skulle jag inte ha levt i dag.

Som läkarna befarat blev Aron delvis förlamad i benen efter operationen och hamnade i rullstol. Och tyvärr skulle det visa sig att det inte var den sista stora prövningen för honom. Cancern kom tillbaka. Tre gånger. Nu i lungorna, och Aron fick genomgå ytterligare ett antal operationer innan cancern lämnade hans kropp.

– Nu har jag varit frisk i 15 år. Det känns helt fantastiskt! När det var som värst visste jag inte om jag bara skulle leva någon månad till eller om jag skulle bli 80 år.

Istället för att se rullstolen som ett hinder valde Aron att se möjligheterna i sitt nya liv.

– För mig var det naturligt att fortsätta idrotta. Det är ju det jag älskar. Jag hade tittat på Paralympics och tyckte att det såg häftigt ut, så jag tänkte bara ”Nu kör vi!”. Jag ville hitta en ny sport där jag fick utmanas fysiskt och tävla, både mot mig själv och mot andra.


Efter att ha handcyklat i sju dagar från Sverige nådde Aron Paris den 19 juli 2013. Foto: Pressbild.

”Jag älskar att pusha mina egna gränser ­och se vad jag klarar av, och jag vill inspirera ­andra att göra samma sak.”

Han hittade inte bara en sport, utan tre. Vid 16 års ålder deltog han i sitt första Paralympics, i Aten 2004, som reserv i seglingslaget. Sedan var han med i kälkhockeylaget i Turin 2006 och i Vancouver 2010, och däremellan tävlade han i friidrott i Peking 2008.

Detta parallellt med studierna på prestigefyllda Enskilda gymnasiet i Stockholm.

– Jag hade toppbetyg och min tanke var hela tiden att bli läkare, ingenjör eller något annat riktigt utmanande. Men innan jag pluggade vidare tog jag ett sabbatsår för att kunna satsa fullt ut på friidrotten. Under flera år åkte jag världen runt och tävlade på häftiga arenor, tog tio JVM-guld och slog flera svenska rekord.

Det stora målet var Paralympics i London 2012. Aron klarade kvalet och inledde en stenhård satsning med siktet inställt på att ta flera medaljer och göra sitt stora internationella genombrott.

Men som om han inte hade utsatts nog för stora prövningar, fick 24-årige Aron plötsligt problem med sin ena höft. På försommaren fick han en höftledsprotes inopererad, men smärtan var för stor för att han skulle ta sig till start­linjen i London i september.

– Min höft gjorde att jag aldrig mer skulle kunna tävla på elitnivå i friidrott. Det var skitjobbigt att tvingas inse att jag måste sluta göra det som jag älskade och hade ägnat halva mitt liv åt. Samtidigt ledde det till ännu en vändning i mitt liv.

Vändningen som Aron pratar om blev ett äventyr, bokstavligen talat. Av en slump kom han i kontakt med Team Rynkeby, som varje år cyklar till Paris för att samla in pengar till barn med cancer. Aron var sedan tidigare ambassadör för Barncancerfonden och tvekade inte en sekund när han blev utmanad att cykla de 120 milen till Paris med en handcykel.

– Jag vet inte om jag hade levt i dag om inte Barncancer­fonden hade funnits. Därför känns det väldigt viktigt för mig att hjälpa till på de sätt jag kan. Jag åker runt och träffar många barn och ungdomar som har eller har haft cancer. Jag vill inspirera dem och visa att de klarar av mycket mer än de kanske tror och kan följa sina drömmar. Livet handlar inte om vad vi har för förutsättningar, utan vad vi gör med våra förutsättningar.

Att han lever som han lär bevisade Aron genom att klara cyklingen till Paris på sju dagar. Bara en vecka senare gav han sig ut på nästa expedition, nu tillsammans med sin äventyrarkompis Johan Ernst Nilsson. Den 1 augusti 2013 blev ”den hjulbente äventyraren” – som Aron själv kallar sig – historisk när han helt av egen kraft hade tagit sig de 2 100 metrarna upp till Kebnekaises topp.

Hur bestiger man ett berg med rullstol?
– Eftersom det är väldigt stenigt kunde jag inte åka särskilt mycket med rullstolen. Jag kan stödja lite på mina ben och ta mig fram med kryckor korta sträckor, så det blev en kombination av jag gick på kryckor, krälade och kröp. Johan hjälpte mig att bära rullstolen så att jag kunde sätta mig och vila emellanåt. Att ta mig upp till toppen och ner igen tog sammanlagt 28 timmar. Det var extremt jobbigt, jag hade väldigt ont i axlarna och blåsor på händerna, men det var ändå värt det. Känslan när jag hade klarat det var obeskrivlig. Genom att ta mig till toppen av Sverige visade jag att ingenting är omöjligt.

Den unika prestationen fick stor uppmärksamhet, Aron syntes mycket i media och det började komma mängder av förfrågningar från företag, organisationer och skolor som ville att han skulle föreläsa för dem.

– I början var det skitläskigt innan jag skulle upp på scenen. Men det gick alltid bra och jag märkte ju att folk uppskattade mina föreläsningar. Nu är det en av de roligaste ­sakerna jag vet. Efteråt är det alltid många som kommer fram och berättar hur inspirerande och duktig de tycker att jag är. Det är helt sjukt. Jag önskar nästan att jag kunde få mer kritik så att jag kunde utvecklas, skrattar Aron.


Trots ett pedalbrott lyckades Aron handcykla Vätternrundans 30 mil på 10 timmar och 29 minuter. Foto: Pressbild.

Vad vill du att människor ska känna efter att ha lyssnat på dig?
– Jag vill att de ska känna sig motiverade att själva våga ta steget och försöka nå sina drömmar och mål. Det är först när vi har mod att kliva utanför den berömda komfort­zonen som vi utvecklas, och jag tror att jag är ganska duktig på att hoppa ut ur den. Jag älskar att pusha mina egna gränser och se vad jag klarar av, och jag vill inspirera andra att göra samma sak.

”Det är först när vi har mod att kliva utanför den berömda komfort­zonen som vi utvecklas, och jag tror att jag är ganska duktig på att hoppa ut ur den”

Nu föreläser Aron ungefär 100 gånger per år runt om i Europa. Parallellt med detta gör han olika projekt och äventyr, oftast till förmån för Barncancerfonden. Det senaste året har han till exempel genomfört Svalbard Skimaraton, bestigit Galdhöpiggen som är Nordens högsta berg och gjort en Svensk Klassiker på sammanlagt mindre än 24 timmar. Sommarplanerna är att ta sig upp till Trolltunga i Norge och att simma från Sverige till Åland, och i januari 2016 ska han bestiga Afrikas högsta berg, Kilimanjaro. Senare samma år planerar han ”ett jättestort projekt som kostar många miljoner att genomföra”, men exakt vad det handlar om är än så länge hemligt.

Det är mycket administrativt arbete kring äventyren och föreläsningarna, och när vi besöker Arons kontors­plats vid Sankt Eriksplan i centrala Stockholm ­håller han precis på att sätta in sin nya assistent i arbetet.

– Just nu har jag fler än hundra mejl som jag måste svara på. Det är allt från företag som vill göra äventyr med mig och förfrågningar om föreläsningar, till privatpersoner som vill berätta att jag har motiverat dem att själva orka kämpa eller våga satsa.

På sin Facebooksida har Aron över 30 000 följare. Han visar en video som han lade upp där några dagar tidigare, där han berättar sin historia och talar om sin inställning till livet. Ett par veckor senare har videon delats tusen­tals gånger och haft mer än en halv miljon visningar.

– Det är sjukt coolt att få höra att jag inspirerar andra. Och att jag kan leva på det här är nästan ännu häftigare. Om du hade frågat mig när jag gick på gymnasiet hade jag aldrig trott att jag skulle starta eget, men i dag har jag ett aktiebolag och försörjer mig som äventyrare och före­läsare. Jag väljer att se det som att allt som hänt i mitt liv har en mening – och hade jag inte haft cancer hade jag ­troligtvis inte gjort det jag gör i dag.

Aron om…

…hur han tacklar motgångar:

– Förra sommaren skulle jag bestiga Europas högsta berg, Elbrus i Ryssland, men tvingades vända 270 meter från toppen på grund av dåligt väder samt några andra tekniska fadäser. I stunden var det väldigt jobbigt, men istället för att fokusera på misslyckandet valde jag att fokusera på att vi lyckades samla in mycket pengar till Barn­cancerfonden samt alla lärdomar som jag fick med mig från berget. Det finns inga misslyckanden som inte för lärdomar med sig!

…sina framtidsdrömmar:

– Jag inser att min kropp, och framför allt mina axlar, inte kommer att hålla hur länge som helst. Jag kanske kan träna och äventyra så här hårt tills jag är 40, men min tanke är att skifta över till att jobba allt mer med att inspirera och motivera andra. En dröm är till exempel att skriva en bok. Jag kanske skulle kunna driva ett riktigt stort bolag som jobbar med inspiration och motivation – det blir också ett sätt att tävla och utmana mig själv.

Josefin Svenberg
Publicerad 15 maj 2015
Föregående Nästa
Klara Stefansson

Klara Stefansson

Webbredaktör
Amanda Berglund

Amanda Berglund

Art Director
Therese Johansson

Therese Johansson

Redaktör
Josefin Svenberg

Josefin Svenberg

Chefredaktör