Så klarar forskaren ensamheten i labbet
7 Jan 2015 kl: 00:00

Så klarar forskaren ensamheten i labbet

Det här är del 1 av 4 i artikelserien Ensam är stark – där vi pratar med ensamjobbarna som gör stordåd i det tysta.

Blind övertygelse, självdisciplin, orubbligt fokus.

En soldat? Nej, en doktorand och hennes forskning. Rebecka Lantto Graham doktorerar vid Karolinska Institutet och forskar på hur immunförsvarets celler blir påverkade av en hiv-infektion. Långa dagar och kvällar i labbet, lutad över proverna eller datorn. Hon utför och analyserar alla sina experiment själv, och förväntas leverera resultat löpande.

Ett ensamt jobb med mycket eget ansvar som kräver engagemang och ett nästintill osunt intresse för osynliga virus.

– Det är inget åtta till fem-jobb, snarare en livsstil. När jag jobbar med patientprover måste blodet analyseras direkt, och det går inte att styra över när proverna kommer in till labbet. När jag påbörjat ett experiment måste jag avsluta det, även om det innebär att jag är tvungen att arbeta in på småtimmarna.

”Det är inte som i CSI. Inte flashigt, utan hårt arbete och extremt tuff konkurrens”

När de ensamma stunderna i labbet blir för många kan hon sakna att bolla idéer och diskutera resultat med forskarkollegorna.

– Alla i min grupp forskar om hiv, men just mina specifika experiment är ingen annan insatt i. Man snöar in på sitt eget, och det kan kännas ensamt ibland. Då brukar jag muntra upp mig med att dra på hög musik i labbet.

Rebecka har varit doktorand i tre år. Innan dess var det fem års apotekarstudier vid Uppsala universitet, med examensarbete på ett labb i Melbourne. Och det var där forskningen fick sitt grepp om henne.

– I skolan hade vi bara fått prova på att göra dagsexperiment i labb, men i Melbourne jobbade jag med ett projekt som pågick i sex månader. Man fick känna på forskningen på ett helt annat sätt, det var på riktigt. Det var där jag insåg att jag ville fortsätta forska på en högre nivå.

Vad är det som driver dig?
– Det är spänningen, att upptäcka om din hypotes fungerar. Och om den inte fungerar, ta reda på varför. Att forska är lite som att vara detektiv; ta reda på fakta och lösa mysterier.

Med bara ett år kvar av doktorandtjänsten har hon hunnit syna forskarvärlden i sömmarna, och har ett par visdomsord att dela ut till forskningssugna.

– Det är inte som i CSI. Det är inte flashigt, utan hårt arbete och extremt tuff konkurrens. En doktorandutbildning är lång och man bör veta innan vad man vill få ut av den. För att palla måste man vara envis, nyfiken och kunna ta motgångar. Ett projekt man jobbat med i månader kan gå åt skogen, och då vill man ju bara hoppa av. Men när det går bra tycker man att det är det bästa som finns.