Observera: Det är skribenten som står för åsikterna i texten, ej Shortcut.
Att det är valår kan inte ha undgått någon. Partiledarna tycks ha 48 timmar per dygn och syns i alla möjliga – och även omöjliga – sammanhang för att snurra upp varenda väljare på just sin partiläktare. Som nätmäklar-vd har jag under året som varit endast engagerat mig öppet i en politisk fråga: när man valde att höja skatten på sparande. Igen.
Jag tycker att det är otroligt tråkigt när viktiga politiska beslut används som slagpåsar eller för att befästa en partilinje snarare än att främja befolkningen. Sparande är just en sådan fråga där vi genom skattelättnader eller ökningar kan styra hur vi vill motivera och engagera till sparande. En befolkning med eget sparande och pensionen något mer tryggad gynnar oss alla.
”Under min livstid har vi aldrig så ofta som nu pratat om ‘vi och dem.'”
Trots denna uppenbara hjärtefråga så är inte skatterna valets viktigaste fråga i år om ni frågar mig. Jag oroar mig i stället allt mer för vårt samhälle som blir kallare och mer avskärmat. Under min livstid har vi aldrig så ofta som nu pratat om ”vi och dem” och slagit vakt om pengar snarare än människor – så som vi gör i dag.
Medan vår omvärld är upp-och-nervänd med krig och flykt jobbar vi här hemma på att ta hem enkla poäng i flyktingdebatten. Det har också blivit helt normalt att inte tycka att alla människor är lika värda, att öppet dela artiklar och åsikter i sociala medier och diskussioner. Solidariteten har lämnat byggnaden. Flykting- och integrationsfrågan är långt ifrån enkel att lösa och inte heller jag tror mig sitta på facit. Men jag hoppas att debatten tas på allvar i och med årets valrörelse.
Samtidigt upplever många ohälsa här hemma. Vi skyller på sociala medier samtidigt som vi fortsätter att fotobomba vår omgivning med drömresorna, träningspassen och det lyckade livet. Ibland gör vi uppehåll för att swipea höger och vänster i dejtingappar och addera ytterligare press till slit-och-släng-samhället där alla är utbytbara.
Ett populistiskt plakat och extrapoäng i en partiledardebatt löser inte dessa galopperande problem. Det behövs handlingskraft och nya initiativ. Att enas över partigränserna om frågor som är viktiga på riktigt kan också inge respekt och leda till nya röster. De allra flesta av oss bryr oss mindre om partiets namn och den ideologi de en gång hade och mer om dagens politik och ambition för framtiden.
Vem som borde vinna valet? Ja, varför inte det parti som tar sig an uppgiften att ena oss igen. Göra oss friska, glada, hälsosamma och välkomnande till nya tankar, kulturer, idéer och våra olikheter. Lätt skrivet, svårt att genomföra men vad kan egentligen vara viktigare än så?
