Efter tre års civilingenjörsstudier ville Josefin Flodgren ge sig ut på ett äventyr. Med pojkvännen Ivan och den 35 år gamla segelbåten Kuheli som sällskap gav hon sig av mot Kanarieöarna, fortsatte vidare över Atlanten, mot resten av världen. De blev borta i tre år.

– Mycket längre än vi först tänkt oss, säger Josefin.

Nya Zeeland, Karibien, Grönland och Sydafrika var några av delmålen i strapatsen. Ibland fick det unga paret sällskap av andra världsomseglare, men oftast var de utlämnade till varandra. Och till havet.

– Man hinner vara rädd väldigt många gånger under en världsomsegling. Valar, åska, storm och meterhöga vågor kan vara skrämmande. Ofta hämtade jag och Ivan stöd hos varandra. På Atlanten upplevde jag ren utsatthet för första gången, och det skulle hända igen. Trots att vi förberett oss väl hade vi kunskapsluckor när det kom till faktorer som tidvatten, strömmar och väderlek.

Segelbåten Kuheli, som ju har några år på nacken, fick renoveras och lagas kontinuerligt under resans gång. En annan utmaning de unga seglarna mötte var av mer social karaktär.

– Under stora delar av resan hade vi bara varandra. Det var både bra och dåligt, givetvis var vi osams då och då. En gång ledde det till att vi gick på grund, säger Josefin och berättar att även de många mötena med olika myndigheter och kulturer innehöll knepiga moment.

Josefin Flodgren med pojkvännen Ivan på segelbåten Kuheli. Foto: Privat.

”Man hinner vara rädd väldigt många gånger under en världsomsegling”

Men livet som världsomseglare är inte alltid ensamt. I Panama blev Josefin och Ivan vänner med en familj från Ecuador, som bjöd med dem till sitt hemland för att ta del av roliga festligheter. De vann nästan en regatta (seglartävling, reds anm.) från Kapstaden till St. Helena. De blev seglarkompisar med ett par norrmän, som de bland annat hjälpte vid ett motorhaveri.

– Seglare är generellt väldigt trevliga och gästfria, säger Josefin.

I resans slutskede var även Josefins bror besättning på båten. Vid ett stort isberg utmed Grönlands kust höll det på att gå riktigt illa.

– Min lillebror och Ivan klättrade upp på det medan jag satt kvar i vår gummibåt en bit bort. Då såg jag att det höll på att välta! Jag fick ropa för att de skulle inse faran och hoppa ned i vattnet och simma iväg. Sedan välte det väldiga berget och jag vågade knappt tänka på hur det skulle gått om de råkat illa ut och inte hunnit undan fort nog.

Hemma i Sverige sammanfattade Josefin och Ivan sina betraktelser från resan och gav förra året ut boken Saltvattenliv – en världsomsegling. Dessutom återgick hon till studierna vid Lunds tekniska högskola.

– Samtidigt som det var skönt att komma tillbaka till en fast tillvaro med massor av motivation för studierna, kändes det ändå konstigt att de jag studerat ihop med redan var färdiga med skolan och hade gått vidare i livet, med jobb och allt vad det innebär. Men jag behövde verkligen den här upplevelsen. Att prova nya saker är en av mina största drivkrafter.

När den här intervjun publiceras har Josefin gjort klart sitt examensjobb och arbetar som processingenjör på Himmerfjärdsverket, som renar vatten i Stockholmsregionen.