Det här är del 4 av 4 i artikelserien Ensam är stark – där vi pratar med ensamjobbarna som gör stordåd i det tysta.
Läs tidigare delar:  Forskaren | Vindkraftsreparatören | Tillsynsmannen

Om man vill bli författare ska man växa upp i en liten håla. Man behöver vemodet och tristessen. Och framför allt ska man kunna stå ut med att ha tråkigt.

Författaren Ester Roxberg är bosatt i Stockholm, men växte upp i det lilla samhället Rottne på småländska landsbygden. En tid av många, långsamma timmar som utvecklade hennes fascination för språk, och sinne för svårmod.

– Det regnade jämt under min uppväxt, det var alltid översvämningar. Det fanns inte så mycket annat att göra än att skriva.

Författare är ett av de mest mytomspunna yrkena genom tiderna. Den ensamma kufen lutad över skrivbordet i sin kammare, eller rumlaren med flaskan i hand på jakt efter äventyr. Ester är inget av det, men bekräftar att författaryrket är isolerat.

– Det är ensamt, och man får inte vara rädd för ensamheten. Mina enda kollegor är pensionärerna i huset där jag bor, vi brukar hänga i tvättstugan.

Ester är 27 år och har tre böcker i bagaget, senast med den uppmärksammade boken ”Min pappa Ann-Christine”, om hennes pappa som vid 58 års ålder kommer ut som kvinna. Den boken tog totalt ett år att färdigställa, från första raden till utgivning.

– Snabbare än så tror jag inte ens är möjligt. Det normala är ju långa processer som kan dra ut på ett par år. Så man måste ha väldigt mycket tålamod, och klara av att umgås mycket med sig själv.

”Jag är tacksam att jag hann gå upp i skrivandet så totalt innan jag fick barn, det hade aldrig gått i dag”

Den Strindbergska, lidande författaren med ständig ångest finns inte bara i de gamla romanerna, utan ofta också som en passagerare i Esters inre. Förutom ensamheten är prestationsångesten ständigt närvarande i författaryrket, säger hon.

– Varje dag är fylld av vånda. Att tvivla på sig själv är en del av yrket, jag tror faktiskt inte det går över med åren.

Ester har skrivit böcker på heltid i fyra år. Som 17-åring vann hon Lilla Augustpriset med sina diktsviter, som öppnade dörren till det litterära etablissemanget.

– Jag har aldrig haft någon annan dröm än att skriva. När jag var liten skrev jag mycket berättelser och sagor, det var det bästa jag visste. I skolan var svenska favoritämnet, där hade jag självförtroende, i alla andra ämnen hade jag det inte.

Fastän Ester fått möjlighet att ägna sig åt författandet på heltid har hon numera en ettåring som kräver full fokus.

– Jag är tacksam att jag hann gå upp i skrivandet så totalt innan jag fick barn, det hade aldrig gått i dag. Nu kan jag inte längre vara i det dygnet runt. Det är nog tur, man blir lite knäpp av att hålla på så. Nu måste jag hämta mitt barn på förskolan varje dag, det håller mig nere på jorden.