Det började ju så bra. Dov Charney, grundare till LA-baserade klädföretaget American Apparel, gjorde allting rätt. Han ville tillverka enkla baskläder, utan feta logo-tryck, i bra bomull och med snyggare skärning än stormarknadernas säckiga varianter. Han ville göra tights, kjolar, underkläder och linnen som var sköna att ha på sig, men förde tankarna till dressat snarare än till joggingspåret. Reclaima trikån, liksom.

Och han ville tillverka alltihop på ett sätt som var schysst. I en fabrik på hemmaplan, där arbetarna hade löner långt över miniminivå, möjlighet att engagera sig fackligt och tillgång till yoga och massage på arbetstid.

Sagt – och gjort. Företaget startades 1998 och 2000 öppnade Dov Charney sin första fabrik i Los Angeles. Han hade tidigare haft tillverkningen utomlands men tyckte att kvaliteten blev alldeles för dålig.

I fabriken på hemmaplan fick arbetarna helt andra villkor; förutom ovan nämnda också sjukvårdsförsäkring och – eftersom många var spansktalande – engelskalektioner.

Så långt frid och fröjd. Eller ja, lite mer än så, faktiskt. American Apparel växte så det knakade. I fjol hade företaget mer än 10 000 anställda, fler än 200 butiker över hela världen – den första svenska öppnades förra året – och en omsättning på mer än 250 miljoner dollar. Det har skrivits artiklar och hyllningskrönikor och American Apparel har utnämnts till världens första företag som styrs med en blandning av kapitalism och socialism – och samtidigt är en kommersiell succé. Framgången har resulterat i att Dov Charney bjudits in att tala på Harvard Business School och inför FN.

Den där första tiden såg alltså allt ljusare än ljust ut för 39-åringen från Quebec i Kanada. Tills han stämdes för sexuella trakasserier av tre tidigare anställda. Två av stämningarna lades visserligen ner (den tredje pågår fortfarande), men å andra sidan började andra rykten florera. Som att Charney är besatt av sex, gör sina anställnings­intervjuer iförd endast kalsonger och ofta spankulerar omkring på kontoret utan byxor (ett påstående som han kommenterar med att ”jag som alla andra vd:ar måste väl få visa upp mina produkter ibland”). Han ska dessutom, sägs det, ge bort dildos till sina anställda och inte ha något emot att ha sex med dem.

Samtidigt blir också debatten om företagets marknadsföring allt livligare. Charney plåtar gärna själv och modellerna är anställda, kunder eller folk från gatan. Bildspråket osar tonårssex och porrestetik, och följer samma linje som till exempel den amerikanske fotografen Terry Richardsons omdiskuterade kampanj för Sisley. Dov själv tycker så här:

–?Det finns inget explicit sexuellt i våra annonser. Det är bara naturliga bilder av den livsstil som urbana, unga vuxna människor lever varje dag. Vi fotograferar folk som de faktiskt ser ut, det är inte alltför tillrättalagt. Jag tycker att det blir sexigare så.

Och med tanke på att han också uttryckt att ungdom och sex – inte rättvisa arbetsförhållanden – är företagets viktigaste försäljningsargument, så får man väl förmoda att utskällda reklamkampanjer är en väldigt uttänkt del i strategin. Samma sak kanske med en upphaussad, sexgalen vd? Själv hävdar han att det hycklas för mycket kring ämnet i USA och att sex är något som alla borde ägna sig mer åt.

– Sex är kärnan i vår njutning, det håller oss levande. Det är inte perverterat eller smutsigt.

De nedlagda stämningarna för sexuella trakasserier handlade, för övrigt, inte om specifika närmanden utan om att Charney spred en så sexuell atmosfär omkring sig. Vilken verkar vara nog så påfrestande, i och för sig. När tidningen Janes reporter intervjuade honom för ett porträtt 2005 ska Charney ha onanerat i hennes närvaro – vid åtta tillfällen.

– Det är personer som jag som är framtidens vd:ar. Folk är trötta på politiskt korrekthet och hyckleri, de vill ha någon som utstrålar äkthet, säger Charney.

Eehrm. Plötsligt känns lite hyckleri som ett helt okej pris för en normal kontorstillvaro, eller hur?

Men kanske är han verkligen ute efter att förändra inte bara arbetsförhållandena för utnyttjade fabriksarbetare – utan också åstadkomma en debatt om vår syn på sex och vad som är ”normalt” och inte. Och givetvis kränga så många tröjor det bara går på vägen.

Källa: Dagens Industri, Diego, NBC News, The Black Table, Wikipedia, Dagens Nyheter.