Här är hennes berättelse:

”I dag lever vi en stor del av våra liv på nätet. Vi kommunicerar via Facebook, Twitter, bloggar och lägger upp våra foton på Flickr. Men vad händer med alla de här sidorna när vi dör?

Hösten 2008 var jag utbytesstudent i Holland. En dag hade vi en workshop där vi fick fundera kring just de här frågorna. Min grupp spånade då fram en idé om ett slags begravningsbyrå på nätet. När jag kom hem och berättade om projektet fastnade min barndomskompis Lisa Granberg för idén. Hon gick sista året på programmet för reklam och grafisk form på Beckmans i Stockholm, och valde att jobba vidare med My webwill som sitt examensarbete. Då visste vi inte så mycket om vilket intresse eller behov den här tjänsten hade, men när Lisa fick jättemycket uppmärksamhet på Beckmans slututställning bestämde vi oss för att satsa och göra verklighet av idén.

I och med att allt på webben är lösenordsbaserat i dag är det väldigt svårt att påverka materialet om något skulle hända. Det är bara du som kan avsluta ditt konto på Facebook eller Flickr. Vi brukar säga att My webwill framför allt är till för de anhöriga. Att mitt i sorgen försöka kämpa mot de stora
internetjättarna för att få dem att stänga ner den döda personens sidor kan vara jättesvårt.

My webwill ger dig tre alternativ. Antingen väljer du att avaktivera alla sidor
– att radera dem helt enkelt, beroende på vad som gäller för den aktuella tjänsten.
Eller så väljer du att ändra informationen på dina sidor – det kan handla om att ett sista blogginlägg publiceras efter din död, eller att din Facebooksida finns kvar men stängs av för ny aktivitet.
Det sista alternativet är att materialet vidarebefordras – du kan till exempel bestämma att din mamma ska få alla foton på ditt Flickr-konto. Du kan också bestämma att dina anhöriga ska få alla lösenord så att de själva får bestämma över sidorna.

Säkerhetsaspekten är jätteviktig för en sådan här tjänst. Inför lanseringen tillbringade vi mycket tid med att bara buggtesta sajten. Informationen krypteras ner och kommer aldrig i kontakt med oss bakom sajten. I Sverige samkör vi våra register mot Spar, statens personadressregister, och först när vi får information därifrån om att en av våra kunder har gått bort får vi tillgång till uppgifterna. För att dekryptera informationen krävs en manuell nyckel som finns utanför systemet – så även om någon skulle hacka sig in i systemet går det inte att komma åt informationen.

Vi startade företaget i somras, och fick samtidigt med oss en tredje del-ägare, Magnus Wiberg, som tidigare har startat sajter som Pricerunner och Testfreaks. Han bidrar med mer senior kompetens. Det är skönt, även om man också måste vara lite naiv och tro att allt funkar, tills motsatsen är bevisad. Många har mejlat och frågat när vi drar igång. Tjänsten lanserades
i Sverige i mitten av mars och i USA under april.

Om jag dör vill jag att att mitt internetliv raderas. Jag vill inte att jag ska dyka upp som vänförslag hos någon på Facebook, eller att mina vänner ska föreslås ta upp kontakten med mig fastän jag har varit död i två år.”