Föregående Nästa

Städa först och slappa sen

Städa först och slappa sen
06 september 2010

Jordens äldsta fråga: Ska man lata sig först, eller ta tag i det nyttiga först och lata sig sen? Tinni Ernsjöö Rappe tar sig an frågan.

Annons

En av mina kompisar som verkligen inte är typen som missar flygplan var för en tid sedan väldigt nära att missa hemresan efter ett par veckors semester i Asien. I samma sekund som personalen i matsalen på hennes hotell förvånat tittade på henne när hon dök upp till middagen och frågade om hon inte skulle ha åkt med bussen till flygplatsen som hade gått några timmar tidigare, så klarnade allt. Allt. Hon fick en så kallad lidnersk knäpp. En insikt, en ”plötslig höjning av en persons intellektuella förmåga” som det står i ordboken om man slår på den lidnerska knäppen. Plötsligt förstod hon att hon någonstans djupt inne i sin kropp hade anat att hon skrivit in fel dag för hemresan i sin almanacka redan innan. Hon tänkte på svensken som före lunch sa till sin tjej att det var dags att ta dagens sista bad, alla väskorna som stod i entrén på förmiddagen, påsen med flygbolagets namn i frukostmatsalen samma dag. Alla de här småscenerna radade upp sig i hennes huvud sekunden efter att servitrisen förvånad poppat sin fråga.
Någon­stans i bakhuvudet visste hon, och hon hade vetat hela dagen.

När min kompis berättar detta för mig får jag gåshud. För så är det ju. Vi vet en massa. Vi får tecken. Men vi ignorerar.

Varför? Är vi ovana vid att lyssna på oss själva? Har vi för mycket annat omkring oss för att kunna läsa av situationer? Är vi för upptagna för att upptäcka det vi har inom oss? Håller vi på att tappa greppet om vår egen känsla?

Det här tänker jag på när jag och några kompisar sitter och diskuterar jordens äldsta fråga: ska man lata sig först, eller ta tag i det nyttiga först och lata sig sen? Njuter man mer av slapptid beroende på om man latar sig före eller efter tråkiga sysslor?

I det militära finns det ett begrepp för det här: använd reservtid i rätt ända. Och rätt ända är efter att man har gjort det man ska.

Alltså: reservtid. Jag skrattar ihjäl mig. Det är ju exakt den som inte finns. Den vi måste skaffa oss. Och jag tror att det bästa sättet är att bara skapa den. Men som sagt: ska man lata sig före eller efter? Diskar man först känner man sig nyttig. Köksbordet rent, kanske tulpaner i en vas. Det är bara kameramannen som saknas liksom. Men känslan är inte densamma som den var när man satt där i stöket och läste och bara ville fortsätta med det.

Jag frågar på Facebook: städa först och slappa på soffan sen eller tvärtom? Jag får bra svar. Anna skriver att jag självklart ska slappa först, för om jag har tur så har nån annan städat när jag är klar (det gamla goda gubbtricket – går att använda i många situationer). Peter skriver att det beror på dagsformen: är man på dåligt humör så ska man slappa först, är man på bra humör bör det bli jobb först och pleasure sen. Det låter som ett sunt förslag. Ann skriver att man inte kan generalisera, att det beror på vem som frågar. Ambitiösa personer ska slappa först, slappisar (som hon själv, påstår hon), ska ta tag i stöket innan de pausar.

Ju mer jag tänker på det så lutar jag åt roligt först, nyttigt sen. Man latar sig helt enkelt bättre om man inte är så himla präktig först. Det finns en slags inneboende kreativitet i det där läsandet vid ett stökigt frukostbord, medan läsning av samma tidning vid ett välstädat dito en halvtimma senare känns mer kravfyllt. Men det får kanske stå för mig.

En annan kompis som är terapeut avslutar diskussionen med att påstå att allting fixar sig bara man har lärt sig två saker: att säga nej och att ta avsked. Det känns klokt.
Så vi säger väl så. Hej då för den här gången.

 

Tinni Ernsjöö Rappe
Publicerad 06 september 2010
Föregående Nästa