Föregående Nästa

Språkrörens värsta jobbtabbar

Språkrörens värsta jobbtabbar
05 december 2011

Alla tabbar sig ibland på jobbet, till och med toppolitiker. Här bjuder Miljöpartiets ledarduo Åsa Romson och Gustav Fridolin på två av sina värsta fadäser.

Annons

Den här artikeln publicerades i Shortcut den 5 december 2011.

Har du spillt kaffe i chefens skrev, missat färjan där årets konferens skulle äga rum eller råkat avsluta ett mejl till storkunden med ”puss”? Alla tabbar sig på jobbet nån gång. Som plåster på såret bjuder Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson på sina värsta jobbtabbar.

Gustav Fridolin: ”Plötsligt var eleverna borta – i Kapstaden!”

Jag vet inte hur många gånger jag har kommit av mig som politiker framme i talarstolen, men den värsta tabben jag har varit med om gjorde jag i rollen som lärare. Skolan jag jobbade på hade ett utbyte med en skola i Kapstaden, och nu var det vår tur att besöka dem. Vi hade en jättebra resa och fick se och uppleva både skillnader och likheter skolorna emellan, men trots att allt gick så bra hade jag svårt att slappna av. Kapstaden har ju ett rykte om sig att vara en farlig stad, och att vara där som lärare och ha ansvar för ett gäng elever gjorde att jag gick på helspänn mest hela tiden. Och så plötsligt hände det som inte fick hända: Några elever var borta.

Jag blev oerhört förbannad och skällde och skrek på allt och alla. Och när det visade sig att de bara hade sprungit iväg för att kolla på en grej i närheten, och inte alls var spårlöst borta, blev jag om möjligt ännu argare.

Det hela handlade ju om att jag blev rädd, men så här i efterhand skäms jag verkligen över mitt beteende. Jag borde ha litat mer på mina elever och inte låtit min rädsla gå ut över dem.”

Åsa Romson: ”Halva klassen tröttnade och gick”

”Ett tag hoppade jag ofta in som gästföreläsare på Stockholms universitet, och jag vet inte hur många gånger jag glömde alla nya lösenord som jag blev tilldelad. Det ställde till en massa problem och jag har fått skämmas längst fram i salen fler än en gång. Men allra värst var nog när jag inte höll på att ta mig till föreläsningen över huvud taget. Av någon anledning glömde jag helt bort tiden och när jag väl kom på vad klockan var befann jag mig på andra sidan av staden. Nu gällde det att så snabbt som möjligt ta sig till skolan, och att åka kommunalt eller ta taxi mitt i rusningstiden var bara att glömma. Så jag slängde mig på cykeln och trampade iväg.

Ett bra tag senare kom jag högröd och flåsandes in i föreläsningssalen och upptäckte att halva klassen hade tröttnat på att vänta och gått. Och jag klandrar dem inte… De stackarna som suttit kvar och väntat på mig fick höra en lång ursäkt och jag kommer fortfarande ihåg hur mycket jag skämdes. Det hade varit annorlunda om det var min egen klass, men nu skulle jag som gästföreläsare komma in och hålla en enda föreläsning – och tabbade det totalt.”

 

Linnéa Medelberg
Publicerad 05 december 2011
Föregående Nästa