Föregående Nästa

(Skär)va av ett slags paradis.

(Skär)va av ett slags paradis.
10 september 2008

Det finns ett skär, en del av en klippig idyll i den stockholmska innerskärgården som jag har kommit att hålla för favorit. Sedan några år.

Annons

Solen erbjuder ett intensivt strålkastarljus – som vore det en upplyst scen. Det är det också. Någon timme bort med en sedvanlig dragspelsbuss utan luftkonditionering, från Slussen.

Det är en märklig del av ett slags paradis. Där råder en atmosfär av frid, lugn. Även de stunder när vinden beslutar att vrida mot nordost.

För dem som av olika skäl inte kan lämna Stockholm en stund, det måste man helst för överlevnaden, är detta substitutet, det optimala ruset. Tillflykten som läker och helar själskroppen. Det blir som en drog, faktiskt. Jag vill inte missbruka drogen, egentligen. Inte heller den så känsliga omgivningen, miljön. På skäret.

När man ankommer skäret, det ligger på Ingarö, råder en slags underförstådd respektfull etik. Var och en har sin egen del av klipporna. Så är det.

Precis som en familj runt köksbordet. Din plats, min plats. Hierarki? Verkligen inte, eftersom hänsyn – som jag just beskrev – råder.

Miljöfrågan? Den är sällan uppmärksammad. Eller är den det, nu?

Två damer – äldre än jag själv – (definiera äldre? Nej, förresten) som är rostigt väderbitna av hav och salt (fast det är ju bräckt) har en termometer. Varje dag utför de samma rutin. Det är alltid kring 18 grader i det klara, tångrika och friska vattnet. Än så länge, friskt.

Men när vinden ökar, och lämnar tillståndet av växlingen mellan stiltje och svag bris, blandas ytvattnet. Under eftermiddagen håller vattnet 21 grader.

Jag njuter av det – oavsett. Det är något magiskt över denna idyll. Alger, eller inte.

Det är helt enkelt en skärva av ett slags paradis. Än så länge.

Sensmoral?

Det är det lilla som gör hela skillnaden. Och det kan finnas på närmare håll än vi tror.

©

Liza W.
Publicerad 10 september 2008
Föregående Nästa