Föregående Nästa

Seher Yilmaz: "Jag har inte tid att bli försiktig"

Med ett år på ordförandeposten för Rättviseförmed­lingen i bagaget har Seher lärt sig en hel del om samhällsförbättring och vikten av att hjälpas åt och dela med sig av idéer och metoder för att skapa förändring
02 april 2015

Rättviseförmedlingens ordförande i stor intervju om systerskap, mentorskap och konsten att våga störa.

Annons

Rättvisans eld flammar upp ordentligt i Sehers tolvåriga kropp när hon sitter i kapprummet på en mellanstadieskola i Lund och får skäll av sin lärare. För vilken gång i ordningen vet hon inte. Hon har slutat räkna. Utskällningen handlar om hur hon ser ut.

– ”Du kan inte gå klädd så där, det stör ordningen i klassen. Och du borde inte sminka dig, det är för ditt eget ryktes bästa.” Så höll hon på. Hon var fruktansvärt jobbig att ha att göra med. Jag förstod att om jag ville ha en förändring så måste jag göra något själv. Det var där och då mitt sociala engagemang växte sig väldigt starkt.

Uppbackad av sina föräldrar har hon aldrig varit rädd att ta striden när det kommer till orättvisor – varken strid mot orättvisa lärare eller för mänskliga rättigheter.

– Pappa kom hit som politisk flykting och det har alltid förts ett politiskt samtal hemma, vilket givetvis under­lättat. Det har alltid funnits en förståelse för när jag har tyckt att något varit fel, och en uppmuntran att kämpa för det jag tror på.

Det har snart gått 17 år sedan konflikten med mellan­stadieläraren, men hennes rättspatos brinner med samma intensitet. Hon har sedan dess hunnit med att vara ordförande för Sveriges Elevkårer, ordförande för LSU – Sveriges Ungdomsorganisationer, och en snabbis i Grön Ungdoms förbundsstyrelse efter valet 2006, innan hon klev över till Socialdemokraterna. Uppdragen har avlöst varandra, men nu är det Rättviseförmedlingen som gäller till 100 procent.

– Jag var skiträdd när jag fick frågan från Lina Thomsgård att ta över efter henne. Hon är ju ett geni och helt fantastisk, dessutom är Rättviseförmedlingen hennes bebis. Tänk om ingen skulle bry sig när Lina var borta? Men så insåg jag att det är idén som bär Rättviseförme­dlingen, och den kommer att leva vidare oavsett vem som är ansiktet utåt.

”Det är viktigt att stötta varandra, arbetsliv och karriär kan vara hårt. Det spelar roll att man är ung kvinna, jag har själv utsatts för härskartekniker på arbetsplatser, och det är supertufft”

Idén är lika enkel som genial. Rättviseförmedlingen är ett nätverk i sociala medier med i dagsläget 70 000 följare – eller rättviseförmedlare – som hjälps åt att synliggöra kompetens som bryter mot normer. Målet är att motbevisa det trötta svaret ”de finns inte”. Rättviseförmedlingen gör efterlysningar och samlar in tips för att hjälpa projekt, organisationer, medier och företag att hitta de som hamnat i skymundan på grund av stereotypa föreställningar om exempelvis kön, ursprung och fysiska förutsättningar.

Foto: Christian Gustavsson

Med Seher vid rodret har hon styrt rättvisans skuta utanför vithetsnormen. Intentionen är att bredda Rättviseförmedlingen till att inte bara beröra jämställdhet utan även bakgrund, mångfald och etnicitet.

– Jag tror att det betyder mycket att Lina lämnade över till mig, jag har en annan bakgrund och vet hur det är att heta Seher Yilmaz i Sverige. Vi arbetar nu aktivt med att sprida Rättviseförmedlingen till grupper utanför vithetsnormen som vi hittills inte nått ut till. Vi har möten och föreläsningar med personer från olika nätverk utanför vår vanliga målgrupp och hoppas att de i sin tur sprider det vi gör vidare i sina kontaktnät.

Kontaktmakeri är något av Sehers specialitet. År av engagemang i organisationer och föreningar har gjort att hon samlat på sig ett stort nätverk av kompetenta människor som boostat hennes karriär.

– Mina föräldrar hade inga nätverk i Sverige, de hade aldrig kunnat hjälpa mig. Mitt engagemang och de nätverk som jag har fått genom den ideella sektorn har gett mig helt andra förutsättningar. Bara genom att vara ordförande i LSU har jag fått tillgång till en plattform och faktiskt också det mentorskapsprogram där min mentor visade sig känna grundaren av pr-­byrån Prime, dit jag senare sökte och fick jobb. Vi är många som växer upp så, med föräldrar som kommer någon annanstans ifrån och inte har någon akademisk utbildning att tala om.

Seher pratar mycket om att försöka omge sig med peppande och stöttande personer som kan vara ens allierade när det blåser kallt. Systerskapet är något som ligger henne varmt om hjärtat, och hon arbetar ständigt på att skapa ­sådana relationer.

– Det är viktigt att stötta varandra, arbetsliv och karriär kan vara hårt. Det spelar roll att man är ung kvinna, jag har själv utsatts för härskartekniker på arbetsplatser, och det är supertufft. Därför är det så viktigt att hitta någon man kan alliera sig med, som kan bekräfta en i rummet, vara med på jobbiga möten och som kanske påminner om att man ska sluta be om ursäkt för sig själv. Helt enkelt att skaffa sig lite bastuklubbar.

”Någonstans är jag bara människa. Jag tackade inte ja till att alltid göra och tänka rätt”

Som student eller ny på arbetsmarknaden kan det vara svårt att relatera till ord som nätverk och kontaktnät. Hennes tips är att tänka strategiskt, och inte vara rädd för att be om hjälp för att få igång karriären.

– Självklart ska man klicka med de människor man vill ska ingå i ens nätverk, men det är bra att vara lite strategisk och fundera vad man vill få ut. Jag tror inte man ska vara så rädd att fråga rakt ut om tips och råd, folk tycker inte att man stör utan blir oftast smickrade och tycker om att hjälpa till.

Men om man inte har något naturligt sammanhang att nätverka i då?
– Ofta har man ett större nätverk än man tror. Släng ut krokar till kompisar, kanske öppnar sig en lucka på deras jobb, eller så känner de i sin tur någon som vet något. Var inte rädd för att be om hjälp, en dag kanske du kan hjälpa någon annan.

– En annan bra sak är att söka sig till föreningslivet, där kan man lära känna personer inom andra områden som man kanske inte annars kommer i kontakt med. Jag kan även tipsa om att hålla utkik efter när olika fackförbund ordnar karriärluncher för sina medlemmar. De går ut på att man får möjlighet att käka lunch med representanter från olika branscher.

Foto: Christian Gustavsson.

Mentorskap är något Seher ofta kommer tillbaka till. Hon har själv varit mentor i tre omgångar, bland annat ­genom Maktsalongen, ett mentorskapsprogram och nätverk för unga kvinnor i ideell sektor.

– Dels är det smickrande att få frågan att bli någons mentor, och man får tillfälle att reflektera över sin karriär och hur man gått till väga. Dels är det skönt att ha en mentor som är mer erfaren än en själv, eller som gjort den resa man själv vill göra.

Seher är medveten om att hon är en person med mycket makt. Makt att påverka, makt att skapa opinion och debatt och privilegiet att vara uppbackad av ett nätverk med in­flytelserika personer.

– Ja, jag har makt. Jag är ordförande för en organisation som varje dag motbevisar tanken ”de finns inte”. Att kunna göra det är världens mäktigaste känsla. Och att på egen hand, genom hårt arbete, ha byggt upp en krets av bra, kompetenta, härliga människor som i sin tur känner andra duktiga och vettiga personer är mäktigt.

”Jag har inte tid att bli försiktig eller rädd för att trampa någon på tårna. Uppdraget måste göras fullt ut för att åstadkomma förändring”

På många sätt är Sehers karriär ett framgångsexempel – ung tjej som klättrat till toppositioner utan några genvägar eller medfödda nätverk. Men det finns också baksidor med att vara ansiktet utåt för en i mångas ögon ”politisk korrekt” organisation.

– Det finns förväntningar på mig som jag inte hade ­räknat med från början. Att allt jag gör ska spegla mitt uppdrag, även det jag gör eller säger privat. Allt blir på ­något sätt ett politiskt samtal. Det kan vara svårt, för någonstans är jag bara människa. Jag tackade inte ja till att alltid göra och tänka rätt.

Tänker du på någon särskild händelse?
– Jag hyrde ut min lägenhet under en period när jag var ute och reste, och när jag kom hem var den helt trashad. Jag uttryckte min fasa över detta på min privata Facebook, och kommentarsfältet utvecklade sig till en debatt om att jag måste tänka på klassperspektivet. Jag är väldigt värderingsdriven, men i slutändan är jag också en helt vanlig 29-åring som kom hem och hittade mitt hem i spillror.

Med ett år på ordförandeposten för Rättviseförmed­lingen i bagaget har Seher lärt sig en hel del om samhällsförbättring och vikten av att hjälpas åt och dela med sig av idéer och metoder för att skapa förändring. Men hon har också lärt sig en del om sig själv.

– Det har varit svårt att hitta den perfekta balansen ­mellan Rättviseförmedlingens härligt roliga glimten-i-ögat-tonalitet och min egen personlighet. Folk uppfattar mig ibland som hård och arg, någon som låter mycket och tar mycket plats. En gång fick jag höra ”vi gillar dig för att du är kaxig, men du måste tona ned det”. Jag tror inte att en man hade fått höra samma sak. I alla fall så har jag och Rättviseför­medlingen hittat en medelväg, vi har lärt oss väldigt mycket av varandra. Det har varit en otroligt ­spännande resa!

Hur länge stannar du på Rättviseförmedlingen?
– Jag kommer aldrig få en guldklocka här i alla fall! Ordförandeposten är ju en unik position, ett tidsbegränsat uppdrag. Och det gör att jag aldrig kan luta mig tillbaka, jag har inte tid att bli försiktig eller rädd för att trampa någon på tårna. Uppdraget måste göras fullt ut för att åstadkomma förändring.

Therese Johansson
Publicerad 02 april 2015
Föregående Nästa