och det stora svenska förlaget som höll i mötet, menade italienaren. Mitt emot honom satt två kostymklädda män och såg gravallvarliga ut.

Kanadensiskan Sylvie Gendron undrade vart det hela egentligen skulle bära av. Svensk­arna verkade inte ett dugg förtjusta. Hon satt på den södra sidan av bordet, tillsammans med italienaren.Fortfarande ingen reaktion från den norra sidan. Italienaren började nog undra om inlandsisen verkligen hade smält på Stockholms norra malm.

– Men så plötsligt sade de okej, vi kör! De är båda områdeschefer av samma rang, och ingen av dem hade diskuterat saken med den andre. De hade inte ens bytt en blick med varandra, minns Sylvie Gendron.

Klockan elva följande förmiddag var affärs­idén sjösatt och redo att testas. Efter mötet bjöd svenskarna på fin lunch med sill, nubbe och öl. Lite försynt övertalade de italienaren att inte dricka vin till sillen. Nu började de intressera sig för kanadensiskan och italienaren som personer, varifrån de kom, vad de tyckte om Stockholm och hur många barn de hade.

– Däremot kom det inte ett ord ur dem om affären, berättar Sylvie Gendron.

– Det är verkligen fascinerande. Hade det här varit i Kanada så skulle de ha inlett mötet med lite personligt småprat för att få folk att känna sig väl till mods. Sedan hade de kryddat resten av lunchen med affärsprat. Och hade affärsmännen varit fransmän så hade de aldrig vågat fatta något beslut innan de hade fått grönt ljus från sina chefer eller från vd:n, säger hon.

I vintras Hamnade Sverige på fjärde plats i World economic forums årliga ranking över konkurrenskraftiga ekonomier. Det är bara en av många listor där vi ligger i täten. Ibland slinker någon nordisk granne förbi oss. Kanske för att utlänningar har svårt för att skilja danskar och svenskar från varandra?

I britten Malcolm Chapmans helt ovetenskapliga undersökning från diverse pubar samt från en rad affärsresor till Sverige för logistikjätten Chep ligger vi snarare tvåa.

– I Storbritannien är det nog bara australiensare som har bättre rykte än svenskar. Fast en besynnerlig sak som jag har sett flera svenskar göra är att de går runt med den där lilla tygbiten på kavajärmen, som det står kostymens märke på, säger han.

Liksom många andra är Malcolm Chapman förvånad över att svenskarna inte är lika vilda som sitt rykte, snarare eftertänksamma och reserverade – vi är inga Crocodile Dundees bland granar och björnar, precis. Däremot uppskattar han det förtroende som svenskar har för sina affärs­partners och medmänniskor i allmänhet.

Då hade han inte ens läst World value study, en världsomspännande studie i värderingar. På frågan ”Kan man lita på människor?” svarar 68 procent av svenskarna ”Javisst!” Det kan jämföras med att hela 81 procent av fransmännen i stället anser att man aldrig kan vara nog på sin vakt med sina medmänniskor!

Eftersom varken brottsligheten, morden eller de dåliga affärerna är fler i Sverige än i andra delar av världen kan man dra slutsatsen att svenskar sällan går omkring och grämer sig. Det som en del betraktar som blåögdhet är i själva verket stommen i vår effektivitet. Svenska chefer smyger inte omkring på kontoren och ger oväntade eller onödiga piskrapp till anställda.

Det har brasilianskan Alessandra Faria märkt under de dryga två år som hon har arbetat som Syd­amerikachef åt den svenska hightech­firman Axis.

– Svenska chefer vet precis när det är dags att dra åt tummskruvarna. Resten av tiden låter de folk slappna av och jobba. Jag jobbade tidigare för amerikanska Motorola. I USA är det helt annorlunda. Där håller cheferna sina anställda under press hundra procent av tiden, säger hon.

– Vår platta och informella managementstil beundras över hela världen, säger Olle Wästberg, generaldirektör för Svenska institutet.

Att läsa institutets rapport Sverigebilden 2009 är rena lyckopillret för svenskar med sviktande självförtroende. Svenska chefer har fört landet till förstaplats i den företagsolympiska grenen corporate social responsability – ansvarstagande företagande. Den rankingen görs av schweiziska etikspecialisterna Covalence.

– Vi uppfattas som ett land med låg korruption, ansvarsfullt management och effektiv samhällsmodell, rabblar Olle Wästberg.

Enligt den internationella organisationen mot korruption, Transparency international, var Sverige det minst korrupta landet i världen 2008. Dessutom är vi bäst på hemmaplan: Sverige är det starkaste varumärket i Norden, slår Svenska institutets rapport fast. Men handen på hjärtat – vem har inte hört talas om en forskare som fått anslag av en annan forskare i samma kommitté? Och varför blir så många svenska filmstjärnors barn själva stjärnor? Och vad är egentligen offentligt gällande svensk partifinansiering? Problemet med internationella index är att inget av dem mäter ankdammsfaktorn – det där lite interna som gör att mycket kan göras upp i stängda styrelserum eller över en bulle i rätt kafeteria.

Ett litet land rimmar fint med hög social kontroll – eller med starka kompisband. Och sådana är i regel svårmätbara i internationella undersökningar.

Och visst är det sympatiskt med ett platt ledarskap – men ibland skulle det ju också vara trevligt ifall chefen vågade dra huvudet ur sanden och axla lite eget ansvar, tycker många.

– Jo, det kan nog vara så att en del gömmer sig bakom en platt organisation. Ibland uppfattas det som svårt att veta var och när besluten egentligen fattas på svenska företag, säger Olle Wästberg.

Det lite fega draget sitter längst in i väggarna – även rent arkitektoniskt. I andra länder finns det moderna byggnader som har fötts ur maktfullkomlighet, våghalsighet eller bara mod att stå för något. Sydney har sin opera, Bilbao sitt museum, Dubai sina torn, New York sitt Guggenheim center. Sverige har Moderna museet i Stockholm, en byggnad som man måste vara skarpögd fågelskådare för att urskilja från strandlinjen, eller kultur­kännare för att inte förväxla med kommunala biblioteket i Säffle.

Olle Wästberg var själv delaktig i museiprojektet.

– Personligen tycker jag nog att det var en rätt feg arkitektur. Det var ett tillfälle som Sverige missade, säger han.

Enligt Svenska institutets omvärldsanalys saknar Sverige både de riktigt välkända vyerna och ett grundmurat kulturarv. Samtidigt är det svårt att kompensera för ett kolonialvälde eller en akropol som vi aldrig har haft. Tankarna går till den cyniske Harry Lime i Orson Welles mästerverk Den tredje mannen: ”Italien under Borgias välde var en tid av krig, terror, mord och blodsutgjutelse. Men det födde genier som Michelangelo, Leonardo da Vinci och renässansen. Schweiz hade broderlig kärlek – de har haft femhundra år av demokrati och fred. Vad gav det? Gökuret.”

I brist på gökur har det lika fredliga Sverige lyckats skapa en musikindustri på toppnivå. Problemet är att ingen vet om att Max Martin har producerat Britney Spears eller ens att The Hives är svenska. Och hur svenskt klingar Spotify?

Men medan Borgia skar halsen av rivaler i renässansen Italien hade Sverige redan öppnat sin handel med omvärlden.

– Sedan femhundra år ligger exportandelen av vår ekonomi ganska stadigt på runt 50 procent, säger Olle Wästberg.

Tillsammans med andra små exportnationer som Nederländerna gör vi affärskollegorna gröna av avund med våra språkkunskaper. Våra företagsledare blir en allt mer gångbar exportvara. Bara i år har suget efter svenskar på toppnivå ökat. Bo Andersson har blivit arbetande styrelseord­förande för Rysslands största biltillverkare Gaz. Magnus Böcker har gått från Nasdaq till att leda Singapore­börsen. Ericssons Carl-Henric Svanberg blir ordförande på British Petroleum.

Sverige attraherar – ända till sandstränderna kring franska Calais. Där, i en liten illauktande hydda av pallar och plast möter vi 17-årige Mustafah från Afghanistan. Han är illegal migrant, strandsatt framför färjehamnen mot Dover mitt inne i EU. Mustafah vill bli ingenjör. Helst i Storbritannien, men gärna i Sverige.

– Jag har hört att det är ett bra land. Är det lätt att få papper där? undrar Khaled.

Han är en av tusentals illegala migranter som flyr till Europa i jakt på ett bättre liv. Omtänksam­het, uppehållstillstånd och Volvobilar ingår i den diffusa bilden som de papperslösa migranterna i Calais har av Sverige.

Bilden vi målar upp för omvärlden formas med många verktyg. Bland annat handlar det om hur vi bemöter utlänningar. För ett par år sedan skrev ­studenten Nina Schwarz en psykologi­uppsats om kineser i Sverige. ”Svenskar brukar fråga om vi har McDonalds” sa en av intervjupersonerna – vår okunnighet om världens största land var ett genom­gående, lätt sårande problem.

De senaste åren har allt fler människor utomlands fått sin Sverigebild genom litteraturen och Millenium-trilogin. I Frankrike har böckerna lett till en störtflod av debatter och diskussioner kring Stieg Larssons Sverige – ett land av maffior, kvinnohat och roffarmentalitet.

– Äntligen framstår ni som lite mänskligare, lite mer som vi. Men ni betraktas fortfarande som en förebild i nästan allt, säger Gérard Meudal, tidningen Le Mondes litteraturkritiker.

Han sitter på en kaféterrass efter att ha lyssnat på ett radioprogram helt ägnat åt Sverige och Millenium-trilogin. Efter boksuccén skickade tidningen honom till Sverige i jakt på fler succéförfattare, berättar fransosen. Gérard Meudal var nästan besviken över att inte möta roman­figuren Lisbeth Salanders Sverige. I stället träffade han en mycket städad och trevlig befolkning:

– Jag saknade den gnutta galenskap som jag hade hoppats på, säger han och läppjar på sin öl.

Text Magnus Falkehed, magnus@falkehed.com

illustration Christoffer Pettersson, info@gamlaskolan.com