Under grundkursen i nationalekonomi blev jag intresserad av faktorer som genererar tillväxt. En av dem var insatser av arbete, som bland annat kräver ett nettotillskott till befolkningen. Staten kan i detta syfte bidra med både arbetsmarknads- och föräldrapolitik. Trots föräldrapolitiska insatser föder svenska kvinnor inte tillräckligt många barn. Barnafödande underlättas av om människor bildar par. Sverige är dock världens singeltätaste land. Att vara singel anses – förutom den ekonomiska aspekten – ofta vara känslomässigt påfrestande för individen.
Bör staten agera i singelfrågan? Det sägs att vissa amerikanska arbetsgivare finansierar dejtingtjänster för sina anställda. Forskning har visat att de anställda blir lyckligare om de har en partner och därigenom producerar mer.
För att dra fortsätta paralleller mellan arbetslöshet och singelskap kan man studera Arbetsförmedlingens matchningsprocess. Människor som går från ett jobb till ett annat stöttas med platsförmedling och a-kassa och kallas friktionsarbetslösa. Strukturarbetslösa är individer med långa arbetslöshetsperioder. För att få dem i arbete krävs ofta vägledningsservice och utbildning, liksom ekonomiska sanktioner över tid.
Kan staten använda sina arbetsmarknadskunskaper för att öka matchningen bland dagens singlar? Ett förslag är att plagiera Arbetsförmedlingens platsbank, införa rådgivningstjänster samt ett singelbidrag. Marknaden har redan ordnat nätdejtningstjänster för att klara singlarnas matchningsprocess. Tjänsterna kan ofta vara kostsamma, vilket medför fördelningspolitiska brister. Lågbetalda får sämre chanser att träffa en livspartner än högavlönade. Om staten står för fiolerna, skulle samtliga singlar, kostnadsfritt, kunna få en chans till ett lyckosamt kärleksliv.
I Stockholms stad uppges runt 60 procent vara ensamboende. Många av dessa har troligtvis varit singlar under längre perioder och benämnas här struktursinglar. Dessa ska i sin tur inte förväxlas med friktionssinglarna, som snart hittar en ny. Tänk om struktursinglarna skulle få samma vägledningsförmån och utbildning i sitt sökande som strukturarbetslösa får. De skulle få gratis singelcoaching, matchmaking eller singelterapi. Tidigare dåliga erfarenheter i relationslivet skulle kunna ge utrymme för nya kärleksrelationer.
En terapeut är i dag unnad ett fåtal, ekonomiskt lottade för dem som inte har tur att komma fram i kön hos landstinget. Slutligen kan man fundera på ett singelbidrag för att täcka högre omkostnader. Staten skulle kunna utforma även detta i ett omställande syfte. Har du inte vidgat din sökradie eller sökta preferens inom viss tid, går du miste om ersättningen. Denna sökfunktion har redan en teknisk lösning på vissa nätdejtingsajter. Tackar du vidare nej till ett erbjudande, får du reducerad ersättning.
Skämt åsido så är resonemanget om singlar och tillväxt också en allvarlig fråga. Så här ser tillvaron ut för många ensamstående. Kanske finns det en koppling mellan relationer och tillväxt? Mellan en statligt finansierad dejtingsajt, en offentligt subventionerad coachinghjälp och lyckliga människor? Eller innebär statlig inblandning alltid en olycka i människors privatliv?
Artikeln är publicerad i Jusektidningen nr 10/2006
