Föregående Nästa

Oskar Sternulf: Den samhällsengagerade kulturentreprenören

Oskar Sternulf: Den samhällsengagerade kulturentreprenören
24 augusti

Han har turnerat runt i svenska skolor och arbetsplatser, där han bland annat spelat sin egenskrivna monolog “Komma Ut” uppemot 700 gånger. Oskar Sternulf är kulturentreprenören med många järn i elden - som brinner för att utbilda både vuxna och ungdomar i frågor rörande identitet, psykisk ohälsa och HBTQ. Vi på Shortcut har träffat Oskar över en digital fika där vi pratade om egenföretagande, fördomar, misslyckanden och att söka kickar.

Annons

Oskar Sternulf om egenföretagande: våga be om hjälp och var inte rädd att misslyckas. 

Oskar Sternulf beskriver sin barndom i Karlskrona som lite av en Bullerbyn-idyll, där barnen i kvarteret lekte med varandra varje dag. Han tror att hans driv och framåtanda delvis beror på uppväxten som ensambarn, vilket innebar att han trivdes lika bra med att genomföra projekt själv som att leka med andra. Under gymnasiet gick han estet/teater, och kom senare in på en musikalutbildning. Nu driver han eget företag, och turnerar Sverige runt med tre monologer som var och en handlar om olika samhällsaktuella frågor: HBTQ och sexuell identitet, psykisk ohälsa och sociala medier samt våld i nära relationer. Han berättar att det kan bli så mycket som fyra föreställningar per dag på olika skolor och företag. Jag frågar honom hur han gör för att balansera en sådan hektisk livsstil. 

​​Det låter så himla klyschigt, men jag älskar mitt jobb. Jag ser det mer som livsstil än ett jobb. Men sen är det för mig även en viktig prioritering att träna, jag tränar 5 dagar i veckan ungefär. Då tänker man kanske “gör han detta också? Vad är det här för duktighetssyndrom?”, men för mig är det mer en avslappning än att jag tränar för att jag måste ha magrutor eller måste se ut på ett visst sätt. För mig handlar det mer om att det är på gymmet som jag slappnar av. Jag har exempelvis aldrig mobilen när jag tränar, det är ett hett tips. Det är bra, eftersom jag ofta får idéer när jag är på gymmet, jag blir mer avslappnad och nollställd i mitt tänk.

Oskar startade sitt första företag år 2006, och beskriver att han gjorde “alla nybörjarfelen” vilket ledde till att han blev tvungen att lägga ner firman. År 2009 försökte han igen, och denna gång gick det bättre. Han ser dock inte det första försöket som ett misslyckande, utan snarare en lärdom som sedan banade vägen för den karriär han har idag. Bland annat fick han lära sig den hårda vägen om hur det funkar med eget företag och ekonomi, och uppmanar andra unga egenföretagare att våga be om hjälp:

​​Jag tycker det är viktigt att man inte tror att man kan göra allt själv. Speciellt med unga personer som är så jäkla drivna blir det extra viktigt att betona att våga be om hjälp. Jag tycker exempelvis inte om ekonomi, jag tycker det är skittråkigt rent ut sagt. När jag hade mitt första företag som gick åt h-vete, så var ett misstag att alla pengar gick in på mitt privata konto. Jag hade ingen uppdelning alls på det privata och företagande. Jag hade ingen aning om hur man gjorde, jag fick testa mig fram. Jag vill verkligen rekommendera Nyföretagarcentrum, som är superbra för att få en struktur på vad man ska göra för att kunna komma igång ordentligt. Jag ser inte mitt första företag som ett misslyckande, utan som ett sätt att lära sig att lyckas. Det jobbigaste var att jag var så himla stressad hela tiden för att jag varje månad skulle fixa med ekonomin. Så det tog jag hjälp till när jag senare startade mitt andra företag, jag skaffade en redovisningskonsult. 

Har snart kommit ut 700 gånger – för hela Sverige

Oskars turnéliv började år 2013, då han turnerade runt med monologen Ondskan av Jan Guillou. Under föreställningarna frågade han elever och person vad de tycker det är viktigt att jobba med och lära sig mer om. Svaret han fick från nästan alla var “HBTQ”, vilket ledde till att han skrev sin första monolog “Komma Ut” som hade premiär 2016.

Blir du aldrig trött på att spela Komma Ut?

​​Jag har spelat den 688 gånger, men nej, jag blir inte trött på den. Det beror på att jag efter föreställningen har jag samtal med publiken i mellan 30-40 minuter. De samtalen är väldigt olika och varierande beroende på vilka frågor som ställs. Och sen är ju publiken olika, du kan ju tänka dig själv att spela för en årskurs 7, att spela för all personal på en fritidsgård eller att spela för brandmän i MSB.

Oskar berättar att hans favorit-publik är skolungdomar redan sedan starten 2013, något som är ganska unikt. Han berättar att många skådespelare och föreläsare inte vill jobba med högstadieelever, då personer i den åldern kan vara stökiga. Han ser det dock som en utmaning, och beskriver hur häftigt det är när han lyckas nå fram till dem: 

​​Du kan tänka dig: du kommer till en klass, spelar en föreställning och så är det knäpptyst en timme. Lärare som blir helt chockade efteråt och säger att hen aldrig har sett dem så tysta. Du får hela tiden den här bekräftelsen av det, men det söker ju alltid vi skådisar. Vi söker kickar, så det är inget unikt för mig.

Det är dock inte bara kickarna och uppmärksamheten som gör turnélivet värt att leva. När jag frågar Oskar om han har något särskilt starkt minne från någon av föreställningarna skrattar han:

​​–  Jag skulle kunna skriva en bok om det här! Jag har ju otroligt många fina minnen, men något som verkligen berörde mig oerhört mycket var när jag var i Uppsala och skulle spela på en skola. Jag skulle spela för en årskurs 8 och hade blivit förvarnad innan om att det var en ganska stökig klass. Jag spelade föreställningen och jag hade frågestund. Det fanns två killar där som jag direkt såg var de “tuffa” killarna i klassen. Efter föreställningen kom de fram och sa “fan mannen, du är min idol! Får jag ge dig en kram?”. Det sa dem inför hela gruppen. Det var verkligen ett kvitto på att det man gör påverkar andra, för de hade ju inte behövt göra någonting. Jag menar, de hade ju redan statusen så då var det var så fint att de ville ge en kram efteråt.

Varifrån kommer det här drivet att vilja utbilda andra i de här frågorna?

I och med att jag själv är så driven så tycker jag att det är kul att få andra människor att bli bildade och drivna själva. Och inspirera andra, det tycker jag är väldigt häftigt – att få andra att bli inspirerade. Och det är häftigt när jag spelar exempelvis “Komma Ut”, och att en timme senare eller två dagar senare få ett instagram-meddelande av en elev som säger att tack vare din föreställning så vågade jag komma ut. Det är helt fantastiskt, då fulgråter jag och tänker att det här kommer jag kunna hålla på med hela livet. Lika mycket som jag får bekräftelse, lika mycket är det skönt att kunna ge tillbaka och inspirera folk. Att få folk att kanske vara lite snällare helt enkelt. 

“Elever i Stockholms innerstad lever i en bubbla”

Oskar Sternulf bor idag i Stockholms innerstad tillsammans med sin man, men berättar om hur föreställningarna Sverige runt har gjort att han ser skillnader i hur medvetenheten ser ut kring frågor rörande HBTQ bland skolungdomar idag:

​​Det kan jag göra, jag kan se skillnad på innerstadsskolor och förortsskolor. Och när jag är på landet och när jag är i stan. Jag tycker faktiskt ibland att det är lite svårare att nå dem i innerstan, det kan man inte tro, men det är för att de är medvetna och har lärt sig att de ska vara snälla enligt reglerna. Men sen kanske de går ut utanför klassrummet och skriker” jävla bögjävel”. De vet vad de ska säga för att få höga betyg, men det är inte alla som känner det i kroppen. Så ja, det är skillnad, men det är också väldigt spännande att se de här skillnaderna. Man får använda olika verktyg för att nå olika grupper av elever, men det har jag lärt mig genom åren. Ju mer man praktiserar desto lättare blir det att nå publiken.

När Oskar själv växte upp i Karlskrona var han den enda killen som dansade, och kom ut som bisexuell först när han själv var 22 år gammal. Han poängterar att han hade en väldigt bra uppväxt, med öppna föräldrar som lät honom göra det han tyckte var roligt. Han blev heller aldrig retad eller påhoppad i skolan för sitt dansintresse, vilket han tror beror på att han är trygg i sig själv och sin identitet. Han ser dock en tydlig skillnad mellan hur öppenheten bland ungdomar ser ut idag jämfört med när han själv växte upp:

​​HBTQ fanns ju inte ens som begrepp när jag växte upp, så det det finns en helt annan förståelse idag. 

Han utvecklar resonemanget om öppenhet i olika delar av Sverige med att berätta om kollegan Viktor Flarkell, som spelar hans föreställningar parallellt, och som besökte en estetklass i Stockholms innerstad:

​​Det är så intressant. De estet-eleverna tyckte föreställningen var bra och så, men de förstod inte riktigt varför de behövde se den eftersom att de var så öppna och medvetna. Då fick min kollega säga att nu lever ni i en liten bubbla av människor som är väldigt medvetna. Åker ni ut till landet så kanske de inte vet vad en transperson är. Det är väldigt viktigt även för dem att se och förstå att människor utanför Stockholms innerstad inte är så medvetna som dem är. 

Små gester på arbetsplatsen kan skapa en tryggare arbetsmiljö

När det kommer till att spela för vuxna på företag berättar Oskar att han måste möta dem på ett annat sätt – skolelever har ofta en större förståelse för respekt och allas lika värde, eftersom att det är något som regelbundet lärs ut under lektioner. Han säger att man inte lika ofta pratar om det i vuxenvärlden, eftersom jobbet ses som ett jobb och inte en plats att socialisera på samma sätt. 

​​Jag hör ju historier från andra personer som pratar om homofobi på arbetsplatsen. Det jag tycker jag är intressant är att om man lär sig att visa respekt för HBTQ-personer, så lär man sig ofta grunderna att visa respekt för exempelvis invandrare och för kvinnor. Grunden är helt enkelt att visa respekt för människor och vara lite mer öppensinnad. 

Han tipsar företag att små symboler kan göra en stor skillnad för att skapa en trygg arbetsmiljö för HBTQ-personer. Det kan räcka med en Pride-flagga i fikarummet, eller att ta bort skyltarna för “Män” och “Kvinnor” på toaletterna. Sådana gester kan för vissa verka obetydliga, men gör enligt Oskar större skillnad än vad man tror. Han poängterar även vikten av kompetensutveckling kring dessa frågor, samt att använda könsneutrala benämningar när man exempelvis frågar om en kollegas partner.

Vad skulle du vilja ge för råd till en person som inte vågat komma ut på sin arbetsplats?

Vänd dig till mig! Om du läser denna intervju och känner dig osäker på om du vågar komma ut, så skriv till mig på instagram. Det kan vara skönt att känna en slags anonymitet i och med att jag inte känner dig personligen, men samtidigt är jag en människa som känner igen sig i de erfarenheterna du har! Jag får massor av meddelanden varje dag, och tycker det är givande att hjälpa andra!

Skriv till Oskar på Instagram: @sternulf.se

Text: Freja Öhlander

Foto: Rickard Unge

Publicerad 24 augusti
Föregående Nästa